Svenska lärarstudenter får inte lära sig hur hjärnan fungerar. I stället får man studera pedagogiska teorier med begränsad koppling till verkligheten. Det här måste få ett slut, skriver Liberala studenters ordförande Hannes Snabb.
Sverige har en omfattande lärarbrist som börjar bli allt mer påtaglig i klassrummen. Förra året var endast 71 procent av grundskolelärarna behöriga för att undervisa i sina ämnen. Parallellt sjunker också kompetensen hos dem som faktiskt blir behöriga på grund av låga söktryck hos lärosätena. Det ställer krav på att lärarutbildningarna håller en hög kvalitet.
När jag påbörjade lärarutbildningen i Gävle hösten 2018 såg jag fram emot att lära mig om de ämnen jag skulle undervisa i. Jag ville lära mig om hur inlärning fungerar och vilka metoder jag som blivande lärare skulle kunna använda i klassrummet. Det låter kanske ganska givet men det som väntade mig på lärosätet var något helt annat.
“I Sverige har vi en annan syn på kunskap”. Jag fick den tillsägelsen inför hela klassen efter att ha refererat till en PISA-undersökning i ett arbete om skolans historia. En annan syn på kunskap?
Den kunskapssynen som läraren refererade till var att kritiskt tänkande är mycket viktigare än memorerade ämneskunskaper.
Den kunskapssynen som läraren refererade till var att kritiskt tänkande är mycket viktigare än memorerade ämneskunskaper. Jag såg fram emot att läsa mer om detta. Det lät ju trots allt rimligt. I Sverige är vi ju moderna och digitala. Varför lära sig något man kan googla fram? Således blev jag heller inte förvånad när läraren sa att elever inte behöver kunna skriva för hand – de har ju trots allt dator. Det lät logiskt och ingen i salen ifrågasatte det.
Jag blev med tiden mer och mer intresserad av att läsa mer om de nya moderna metoderna. Jag spenderade hela nätter framför vetenskapliga tidsskrifter i hopp om att lära mig allt. Problemet som uppstod var bara att all forskning jag anammade dementerade precis allt jag lärt mig på utbildningen.
Först och främst stämmer det inte att ämneskunskaper och kritiskt tänkande skulle stå i motsats till varandra. Tvärtom konstaterar forskarna Clark, Kirschner och Sweller (2012) att elever blir duktiga på att kritiskt granska ett ämne när deras långtidsminne innehåller stora mängder kunskaper om det ämnet. Ämneskunskaper är alltså en förutsättning för kritiskt tänkande. Detta var motsatsen till det jag, och tusentals andra blivande lärare, hört på utbildningen. Nåväl, att de inte ska memorera något alls hade ingen sagt. Men uppenbarligen var det långt ifrån prioriterat.
Den bästa liknelsen jag kan göra är att jämföra big bang med religiösa skapelseberättelser.
Vad jag funnit oroade mig. Skulle tusentals studenter komma ut till skolorna och ha en helt skev bild av lärandet? Svaret var ja. Men inte nog med det. Efter att snabbt ha scrollat igenom kursplanen och den tillhörande kurslitteraturen fann jag att inte en enda kurs skulle tillägnas forskning om hur själva lärandet går till. Istället skulle vi få läsa kurser om pedagogiska teorier. Den bästa liknelsen jag kan göra är att jämföra big bang med religiösa skapelseberättelser. De tjänar säkert ett syfte inom akademin men är i grund och botten helt irrelevanta för lärare. Varför fick inte kognitionsforskningen ta plats i utbildningen? Vi fick istället sitta i workshops på mötesappen Zoom och diskutera olika lärstilar, bland annat om rollspel och elevledda lektioner.
Även myten om att det skulle finnas olika lärstilar dementeras av den forskning som finns tillgänglig. Likaså att elever skulle lära sig bäst på egen hand. Ett exempel på detta är i den vetenskapliga artikeln Why minimal guidance during instruction does not work: an analysis of the failure of constructivist, discovery, problem-based, experiential, and inquiry-based teaching (Kirschner, Sweller och Clark, 2006) där forskarna konstaterar att elever lär sig mer lika än olika. Detta betonar även kognitionsforskaren Daniel Willingham. Istället konstaterar de alla att det finns ett tydligt stöd för undervisning som grundar sig på starka instruktioner och en tydlig vägledning från läraren – katederundervisning. Ändå hade jag och alla mina kursare en illusion av att detta strängt skulle undvikas.
Vi kan inte ha lärare som inte har en aning om hur hjärnan fungerar och som tror att kritiska diskussioner i klassrummet kan ersätta ämneskunskaper.
En omfattande metaanalys som gjorts (Schueler, Armstrong Asher, Larned, Mehrotra och Pollard, 2021) visar att den viktigaste faktorn för att vända på låga skolresultat är bra lärare. Just därför är det så brådskande att göra något åt de bristande lärarutbildningarna. Vi kan inte ha lärare som inte har en aning om hur hjärnan fungerar och som tror att kritiska diskussioner i klassrummet kan ersätta ämneskunskaper.
Vid en granskning av Universitetskanslerämbetet visade det sig att brister vid lärarutbildningarna inte var något ovanligt. Totalt handlade det om 21 utbildningar. Utöver detta har ytterligare två utbildningar haft så omfattande brister att de tvingats till att stänga helt de senaste åren. Då har man inte ens räknat med de strukturella bristerna i utbildningarnas innehåll som jag påvisat.
Den nya regeringen behöver därför tillsätta en utredning av lärarutbildningarna för att titta på hur innehållet och utformningen bättre kan matcha studenters behov. De föråldrade pedagogiska teorierna måste då bytas ut mot relevant och modern kognitionsvetenskaplig metodik. Lärare behöver veta hur elever lär sig. Det är väl det minsta man kan förvänta sig av en lärarutbildning?
Det är trots allt 2023 och vi vet hur hjärnan fungerar. Det behöver också lärarstudenter få veta.
Det är trots allt 2023 och vi vet hur hjärnan fungerar. Det behöver också lärarstudenter få veta. Det är dags att reformera lärarutbildningarna och kasta ut de pedagogiska teorierna.
Hannes Snabb
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!