Det fria skolvalet skulle göra det möjligt för föräldrar att välja mellan skolor med olika pedagogiska inriktningar för sina barn. I stället leder det till möjlighetsstress och ofrihet, menar rektorn Linnea Lindquist.
Dagen efter valet rusade aktiekurserna för börsnoterade skolkoncerner. Marcus Strömberg, VD på Academedia, uttalade sig med orden: “Det finns ett stort stöd för valfrihet.”
Vad menar vi när vi pratar om valfrihet? Björn Åstrand lämnade över utredningen om en mer likvärdig skola våren 2020, och även om frågan om valfrihet och skolval har debatterats tidigare tog debatten fart på nytt i och med att utredningen presenterade sina förslag. Jag har de senaste åren haft något som gnager i mig när det kommer till frågan om valfrihet och jag tror att vi missar den centrala frågan när vi diskuterar begreppet och vad det egentligen står för.
Om Sartre hade skrivit sin filosofi i dag hade han troligtvis definierat denna ångest som det som jag kallar för “möjlighetsstress”. Han sätter fingret på det som jag menar är ett valfrihetsproblem inom svensk skola.
Välfärden har definierat Sverige som land sedan början på 1900-talet, och efter 90-talets valfrihetsreformer har valfrihet definierat välfärden. Skola, vård och omsorg har i olika hög grad privatiserats under de senaste 30 åren. Finansieringen sker dock fortfarande från allmänna medel, alltså skatter. Jag menar att detta är en av anledningarna till de valfrihetsproblem vi ser idag. För att underlätta diskussionen har jag definierat två bärande rekvisit för valfrihetsproblem:
- Möjlighetsstress.
- Att valen som sker i dag, sker på ofri grund.
Jean Paul Sartre skrev 1946 i Existentialismen är en humanism: “Att välja att vara det eller det innebär på samma gång att man bejakar värdet av det man väljer, ty man väljer aldrig någonting dåligt. Vad man väljer är alltid det goda, och ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla”.
En bärande tanke inom existentialismen är att människan är fri i sin tanke och därför är människor ansvariga för de val som de gör. Sartre menar att valfrihet därmed alltid följs av ett mått av ångest hos den som väljer. Om Sartre hade skrivit sin filosofi i dag hade han troligtvis definierat denna ångest som det som jag kallar för “möjlighetsstress”. Han sätter fingret på det som jag menar är ett valfrihetsproblem inom svensk skola.
Skolsystemet har gått från att vara en del av det gemensamma ansvaret till att bli individens egna ansvar
I inlägg på Facebook ställer föräldrar som är nyinflyttade i bostadsområden frågor om vilka skolor som är bra skolor, men utan att definiera vad de menar är en bra respektive dålig skola. Valfrihetsreformerna har gjort oss till väljande människor. Den väljande människan är orolig för om valet som planeras är det bästa och därmed det rätta valet. Att ha möjligheten att välja bland olika alternativ skapar möjligheter, men möjligheter skapar också det som Sartre definierar som ångest. Dagens möjlighetsstress är dåtidens valfrihetsångest.
Paula Blomqvist, docent i statskunskap vid Uppsala universitet, menar att stressen över valmöjligheterna är essensen i den policyförändring som skett successivt de senaste 30 åren. Hon skrev redan 2004 i sin artikel “The Choice Revolution: Privatization of Swedish Welfare Services in the 1990s” att synen på skolan som samhällsinstitution successivt har förändrats. Svensk skola har gått från att vara dominerad av offentlighet, enhetlighet och likvärdighet, till att i hög utsträckning präglas av upplevd valfrihet. Skolsystemet har gått från att vara en del av det gemensamma ansvaret till att bli individens egna ansvar. Rätten att välja skola är inte bara en rättighet reglerad i skollagstiftningen, det är även en markör för policyförändring på skolans område.
Den bärande idén är att föräldrar med hjälp av individens valfrihet ska ta ansvar för sina barns utbildning och framtid. Om en skola inte håller förväntad kvalitet är det upp till individen att göra ett bättre val för att få ett annat resultat. Frågan är hur väl valfrihetsreformerna svarar upp mot liberala ideal om en grundläggande social trygghet och valfrihet på fri grund.
Ingenting kan vara gott för en själv utan att vara det för alla, skrev Sartre i mitten på 40-talet. Om vi översätter det till Sverige 2022 skulle legitimiteten för valfrihetsreformerna i välfärden kunna ifrågasättas eftersom det som är gott för en själv inte är det för alla. En relevant följdfråga att ställa sig blir då om det är förenligt med den liberala tanken om människors frihet att den enes frihet får konsekvensen att den andre, någon annanstans, hamnar i ofrihet. En vanlig invändning är att genom människans fria val har man möjlighet att välja på ett sådant sätt att man inte drabbas av ofrihet. Den som drabbas av ofrihet har gjort fel val och lösningen för att återfå sin frihet är att göra andra, bättre val.
Men i dagens system kan inte föräldrar göra informerade val eftersom en huvudmannatyp, den enskilda, inte omfattas av offentlighetsprincipen. När föräldrarna inte har tillgång till all relevant information blir skolvalet en falsk förespegling om valfrihet. Valfrihetsproblemet definieras av möjlighetsstress och av att den upplevda valfriheten står på ofri grund. För att skapa valfrihet måste valet ske på frihetens grundvalar och det val den ene gör ska inte leda till ofrihet för någon annan, någon annanstans i systemet.
Om valfrihet är det enda argument som återstår för att behålla nuvarande skolsystem är valfrihet samtidigt ett argument för att reformera systemet.
Att som förälder tro att du har ett fritt val att välja skola till dina barn ger en falsk förespegling om valfrihet som ställer tanken om valfrihet på ända. Det är en valfrihet som inte är så värdefull som man kan tro.
Jag menar att eftersom grundläggande utbildning är en förutsättning för att människan ska kunna göra fria val måste valfrihetsproblemet lösas. De partier som säger sig stå på liberal grund måste göra två saker:
- Säkerställa att skolvalet blir gemensamt.
- Införa offentlighetsprincipen för enskilt driven verksamhet.
Om valfrihet är det enda argument som återstår för att behålla nuvarande skolsystem är valfrihet samtidigt ett argument för att reformera systemet. Syftet med valfrihetsreformerna var inte primärt att skapa valfrihet i sig, utan syftet var att ge föräldrar möjlighet att välja mellan skolor med olika pedagogiska inriktningar. En bärande tanke i liberalismen är att individen ska ha så mycket frihet som möjligt och att samhället därför måste bygga på rättvisans grundstenar. Det är av den anledningen vi måste få reformer på plats som säkerställer att vi har ett skolsystem som står stadigt på liberala principer.
Linnea Lindquist
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!