EU:s stora hinder mot en fördjupning av samarbetet är medlemsländernas blockeringar och avsteg från det vi kommit överens om redan nu. Ett land som trotsar unionsgemenskapen ekonomiskt och politiskt men som ändå har oförtjänt stort förtroende inom EU-institutionerna är Italien.
De italienska finanserna har inte repat sig efter eurokrisen. och statsskulden steg i fjol till 132 procent av BNP. Kommissionen ville senast i juni utfärda sanktioner eftersom Italien brutit mot budgetreglerna, och det var inte första gången.
Italien har samma produktivitet per capita i dag som landet hade 1999, och skattesystemet, offentlig upphandling, pensionssystemet och banksektorn pekas av OECD ut som stora tillväxthämmare. Vad som håller Italien flytande får man faktiskt fråga Vatikanen om, för det är närmast ett mirakel.
Tidigare i år tog Europeiska centralbanken över krisande Banca Carige, men situationen är inte mycket bättre hos många av dess inhemska konkurrenter. Situationen hindrar en fördjupning av samarbetet kring europeisk finansiell stabilitet. Det är inte svårt att förstå varför. Vem vill dela risker med italienska banker? Det är som att dela olycksfallsförsäkring med en eldslukare.
Hos italienska politiker finns heller ingen egentlig vilja att reformera ekonomin. Det starka tvåkammarsystemet, ger dessutom regeringen en svag ställning. Endast en regering, Berlusconis andra, har klarat att sitta mandatperioden ut. 2016 försökte dåvarande premiärminister Matteo Renzi att ändra konstitutionen för att försvaga senaten. Detta gick igenom i båda kamrarna men förlorade i folkomröstningen.
Innan det politiska systemet klarar av att skapa handlingskraftiga regeringar är det inte sannolikt att de strukturella ekonomiska problemen kan lösas. Den nuvarande regeringen bestående av socialdemokrater och vänsterpopulisterna i Femstjärnerörelsen efterträdde, utan ett val däremellan, en regering med högerpopulistiska Lega (tidigare Lega Nord, eftersom de ville stycka upp Italien) och Femstjärnerörelsen. Det låter komplett osannolikt men är väldigt italienskt.
När italienare uttalar sig om framtiden är de mest pessimistiska i världen. Hela 36 procent tror att nästa år blir sämre. Människor i krigshärjade Irak och Afghanistan är mer optimistiska än italienarna (WIN/Gallup).
Kommer Italien undan med en vanskött ekonomi och lamslagen politik eftersom föreställningen är att det är härligt att italienarna äter sent på kvällen och dricker vin till alla måltider?
Nu måste vi kräva mer av Italien än pasta och tiramisu. Italiens djupa strukturella problem gör faktiskt landet till Europas sjuke man.
Frida Jansson är näringslivs- och integrationspolitisk talesperson för Liberala ungdomsförbundet.
@fridajansson
frida.jansson.danielsson@gmail.com