Politiken ska se till att Sverige blir ett land där man poängterar social och ekonomisk rörlighet. Ett Sverige där den borgerliga klyschan om att det är viktigare var man är på väg än var man kommer ifrån äntligen besannas, skriver Hugo Burén.
Vad har debatten om kulturbarnen och de långa hyresköerna gemensamt? De är båda ett resultat av den socialdemokratiska idén om ekonomisk omfördelning. Eller ja, snarare ett resultat av den ekonomiska omfördelningens sidoeffekter, de som socialdemokraterna glömde.
Ända sedan Per Albin Hansson på det sena 1920-talet lanserade folkhemsvisionerna var tanken om jämlikhet central. Det goda samhället skulle inte känna till några privilegierade eller tillbakasatta, klassamhället skulle ersättas av folkhemmet.
Några årtionden senare skulle folkhemmets jämlikhetssträvanden visa sitt rätta ansikte då Astrid Lindgren uppmärksammade Sverige på att hon som egenföretagare hade en marginalskatt på 102 procent, hon blev alltså fattigare av att arbeta mer. Detta efterföljdes av personlig kritik från finansminister Gunnar Sträng som tyckte att Lindgren skulle hålla sig till att skriva sagor. Samhället där icke den ene ser ner på den andre lyste med sin fulla prakt.
På kulturplats och ledarsidor till vänster bedrövas man över att den unga generationen mest tycks intressera sig för ISK och bitcoin.
Det ideologiska arvet från ledande socialdemokrater under 1900-talet syns dock kvar än idag. På kulturplats och ledarsidor till vänster bedrövas man över att den unga generationen mest tycks intressera sig för ISK och bitcoin. Den unga generationens intresse för ekonomi och pengar tycks uppröra vänsterns ideologer till den grad att man då och då hör resonemang som menar på att de endast har dessa intressen som ett nödvändigt ont för att klara sig i den materialistiska och nyliberala världen. Dagens 20-åringar vet helt enkelt inte vilka intressen som är bäst för dem.
Det finns dock en lucka i den socialdemokratiska jämlikhetsidén som helt tycks gå dem förbi. Nämligen hur kampen för ekonomisk jämlikhet i stället öppnar för ökade sociala skillnader som ett resultat av familjebakgrunden.
När målet har varit att utjämna ekonomiska skillnader har resultatet blivit en hyresmarknad som exempelvis i Umeå innebär 13 års kötid för en etta, allt för att hålla hyrorna nere. Effekten som däremot uppstår av detta, det som Frédéric Bastiat skulle benämna som “det man inte ser”, är att de ungdomar som väl får dessa ettor kommer från strukturerade och välfungerande familjer som ställt barnen i kö när de var 12. Alltså ett system där de välbeställda klasserna sätter sina barn i bostadskö vid tidig ålder för att sedan när de blir vuxna kunna ge dem möjlighet att bo i lägenheter med subventionerade hyror.
Vänsterrörelsen, med sina känslomässiga och moralistiska argument mot ekonomisk ojämlikhet, måste se sig själva i spegeln.
Vänsterrörelsen, med sina känslomässiga och moralistiska argument mot ekonomisk ojämlikhet, måste se sig själva i spegeln och inse att så länge vi lever i en social gemenskap kommer skillnader att uppstå mellan människor. När man väl lyckats få bort en variabel för ojämlikhet dyker det upp lika många nya.
Vem som helst som i barnåren varit engagerade i ett fotbollslag eller gått på en högstadieskola kommer ihåg att hierarkin var stenhård. Hierarkin var uppbyggd på det som barn i den åldern premierar, att vara häftig och ta för sig. Uppdelningen mellan människor letar sig in i alla grupper oavsett om den uppkommer av ekonomiska eller sociala skäl, det är ett mänskligt beteende som inte ens den bäste sociala ingenjören kan konstruera bort.
Att försöka utradera ekonomiska och sociala skillnader är helt enkelt inte något som samhället ens ska ägna sig åt. I stället ska politiken se till att Sverige blir ett land där man poängterar social och ekonomisk rörlighet. Ett Sverige där den borgerliga klyschan om att det är viktigare var man är på väg än var man kommer ifrån äntligen besannas.
Hugo Burén