90-talsserien Vänner och 1800-talsfilosofen Hegels mästerverk Andens fenomenologi har någonting gemensamt. Genom Hegels filosofi förstår läsaren världens varseblivning om sig själv. Hur mänskligheten utvecklar en självmedvetenhet. Att den medvetandegörande historiska processen till slut kommer att nå ett tillstånd av fullständig självkunskap.
För somliga underbar läsning. Själv föredrar jag Vänner.
Men den som är filosofiskt lagd kan faktiskt utläsa en hegeliansk medvetandeprocess i teveserien. Processen börjar redan i det första avsnittet.
Både Vänner och Andens fenomenologi är dokument över intellektuella rörelser som blir varse om sig själva.
Carol blir kär i Susan och dumpar Ross. Senare visar det sig att hon är gravid, vilket lägger grunden för ett både förtjusande och förbjudet relationsdrama.
Förtjusande, eftersom det handlar om samkönad kärlek. Förbjudet av samma skäl. 90-talet var inte lätt.
Carols och Susans relation fungerade som en spegel för sin samtid, då hatet mot homosexuella hade börjat tappa mark. Visst gav relationen upphov till en ström av i sig homofoba och misogyna skämt, men den var mycket mer än så. Den samkönade kärleken framställdes som normal, vilket gjorde att alla karaktärer som inte accepterade den blev onormala.
Jane Sibbett, som spelade Carol, har förklarat: “We were never poking fun at being gay. We were poking fun at a person who didn’t get it.”
Det är ett fantastiskt stycke tevehistoria. Producenterna visste vilket stort socialt inflytande Vänner hade och utnyttjade det för att sprida ett progressivt budskap.
Ross användes flitigt. En mängd scener skrevs för att få tittaren att skratta åt hur tafatt han är inför Carols och Susans kärlek.
Vänner var medveten och samtidigt medvetandegörande teve.
Skämten som har Carols och Susans relation som källa är ofta skrivna med en slags uppenbarhet som river den fjärde väggen mot tittaren. Producenterna provocerade avsiktligt och utan att dölja det. Genom Carol och Susan sade de till tittaren: “se, vi skämtar med homofober, häng med!” Serien bjöd in publiken att kliva upp på scenen och skratta åt de konservativa som satt kvar i tevesoffan och surade.
Vänner var medveten och samtidigt medvetandegörande teve. Ungefär som Hegels filosofiska storverk. Både Vänner och Andens fenomenologi är dokument över intellektuella rörelser som blir varse om sig själva. Som kartlägger förändringar i det kollektiva medvetandet.
Kanske borde vi börja tänka på Vänner som postmodernismens fenomenologi. Som ett – trots sina brister – moraliskt och kulturellt storverk. Fast till skillnad från Hegels bok ett roligt sådant.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!