Kriget mellan Ryssland och Ukraina började inte 2022, utan drygt åtta år tidigare på Självständighetstorget i Kiev. Upprinnelsen var inte utvidgning av försvarsalliansen Nato, utan ett samarbetsavtal mellan Ukraina och Europeiska unionen. Nu menar Emanuel Örtengren att det är dags att öppna EU:s dörr för Ukraina.
”Den Europeiska unionen kommer att vara starkare med oss. Det är en sak som är säker. Utan er kommer Ukraina att vara ensamt och övergivet. Vi har bevisat vår styrka. Vi har åtminstone visat att vi är precis som ni. Så visa att ni är med oss. Visa att ni inte kommer att överge oss. Visa att ni verkligen är européer.”
När den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskyj via länk höll tal till Europaparlamentet möttes han av stående ovationer. Kort därefter röstade en klar majoritet i parlamentet för en resolution som uppmanar EU:s institutioner att ”arbeta för att bevilja Ukraina status som kandidatland”. Europeiska rådets ordförande Charles Michel lovade i sin tur att ”analysera” och ”seriöst överväga” Ukrainas medlemsansökan.
Ett folk som är berett att dö för sin och resten av Europas frihet förtjänar ett EU-medlemskap.
Charles Michels gensvar är futtigt. Ett folk som är berett att dö för sin och resten av Europas frihet förtjänar ett EU-medlemskap. Att ukrainare håller Kreml stången – och därmed offrar sina liv för ”människans värdighet, frihet, demokrati” och de andra värden som lyfts fram i Lissabonfördraget – är meriterande nog. Ukraina borde därför snarast erkännas som ett kandidatland. Sverige, som under flera regeringar förespråkat EU-utvidgning och var drivande för att få till stånd det östliga partnerskapet där Ukraina ingår, borde ge sitt helhjärtade stöd till de ukrainska EU-ambitionerna.
Att ge Ukraina kandidatstatus kan tyckas vara en symbolisk handling, men även symboliska gester är betydelsefulla i det här läget. Det skulle ge det ukrainska folket ett erkännande från omvärlden och ett löfte för framtiden den dag Vladimir Putins vansinneskrig väl är över. Att på så vis ingjuta hopp är det minsta EU:s ledare kan göra för Ukraina.
Euromaidan-protesterna visade ukrainarnas vilja att tillhöra den europeiska gemenskapen, inte den ”storryska”. Om något har den viljan blivit ännu starkare under de åtta år då det redan har pågått ett krig i östra Ukraina.
Det råder inga tvivel om att det ukrainska folket strävar mot ett erkännande som européer. Det har varit tydligt ända sedan Euromaidan-protesterna 2014. När Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovytj efter press från Kreml vägrade skriva under ett samarbetsavtal som skulle ge ukrainare frihandel och visumfrihet bröt massiva protester ut, som utgick från Självständighetstorget i Kiev (Maidan Nezalezhnosti). Det var denna folkliga resning som föranledde Putins illegala annektering av Krim och fick Janukovytj att fly landet.
Euromaidan-protesterna visade ukrainarnas vilja att tillhöra den europeiska gemenskapen, inte den ”storryska”. Om något har den viljan blivit ännu starkare under de åtta år då det redan har pågått ett krig i östra Ukraina. En undersökning från det ukrainska opinionsinstitutet Rating Group, som gjordes en dryg vecka innan den fullskaliga ryska invasionen av landet, visade att nästan 70 procent av de svarande stödde ukrainskt EU-medlemskap.
Och kanske kommer kriget i Ukraina, som Lisa Irenius skriver i SvD Kultur (27/2-22), rita om européers mentala kartor till Vladimir Putins nackdel? Kanske är det nu ukrainarna blir en del av det europeiska ”vi” som de egentligen har varit under lång tid.
För provinsstaden Tjernivtsi i västra Ukraina har varit en kosmopolitisk smältdegel, som länge hade ett tyskspråkigt universitet och kaféer med hundratals tidskrifter på olika språk. I Lviv finns alltjämt barockfasader och byggnader som blandar Jugendstil med ukrainska dekorationer, om de överlever kriget. Åren innan ryska stridsvagnar började rulla mot Kiev hade nya konstgallerier och internationella restauranger börjat poppa upp i staden som svampar ur jorden. Om inte allt detta är europeiskt, vad är det då?
Vladimir Putin kan försöka rita om Europas karta genom att ta territorium, men striden om huruvida Ukraina hör hemma i EU har han redan förlorat.
”Västern, där ligger den, västern”, skrev den rysk-judiske författaren Isaak Babel i sin dagbok när han år 1920 kom till den omstridda gränsstaden Brody i dagens Ukraina. När han sedan närmade sig Lviv antecknade han att han kände hur doften av Europa kom med västanvinden. Precis som Isaak Babel antydde kommer Europas gränser aldrig helt att bestämmas av hårda och beständiga geografiska fakta, utan i minst lika hög grad av mentala och kulturella föreställningar.
Därför är det inte konstigt att frågan om var Europas gränser egentligen går väcks varje gång det talas om en EU-utvidgning. Klart står i alla fall att EU:s gränser ännu inte är slutgiltiga, utan bestäms av länders respekt för folkligt självbestämmande och mänsklig värdighet. Och om det är något land som har förkroppsligat respekten för dessa principer under det här århundradet är det Ukraina. Vladimir Putin kan försöka rita om Europas karta genom att ta territorium, men striden om huruvida Ukraina hör hemma i EU har han redan förlorat. Nu är det upp till oss som redan är en del av unionen att visa att vi inte kommer att överge dem och att vi är lika europeiska som ukrainarna.
Emanuel Örtengren