Den engelska landsbygden har pubar med pratsamma grannar, sprakande brasor och ångande mulled wine. Den svenska har slitna pizzerior med Vesuvio, Marinara och Ananas-banan-curry. Så hade det inte behövt vara. År 1850 fanns det 500 krogar på den svenska landsbygden. 50 år senare var mindre än 50 kvar. Mattias Svensson berättar hur det gick till när staten satte stopp för festen.
Att den svenska staten varit en party-pajare genom historien går att skriva hela böcker om. Så roligt ska vi inte ha det, men det förtjänar att nämnas hur förödande politiken varit för livet utanför storstäderna.
Förbudet mot husbehovsbränning 1855 var inte bara i sig riktat mot bönderna, utan råkade dessutom ta död på kroglivet utanför storstäderna. I början av 1900-talet fanns bara 48 krogar kvar på den svenska landsbygden, en ynka tiondel av de knappt 500 krogar som fanns omkring 1850. Främst i Skåne överlevde ett antal gästgiverier in i modern tid. Utan restriktionerna hade större delar av Sverige haft samma tradition att förvalta.
Det är inte den enda tradition som dödats av alkoholpolitiken, med hårdast effekter på landsbygden. Sverige hade kring sekelskiftet en utbredd tillverkning och försäljning av alkohol-haltiga frukt- och bärdrycker. Källarmästare Erik Rehnberg i Nyköping sålde importerat vin och whisky, men tillverkade även vin och sprit av krusbär, blåbär, körsbär, klarbär, vinbär, hallon, lingon, rabarber, äpplen, päron och plommon. Särskilt krusbärsvinet ska ha varit en läckerhet. En tillverkare i Sundsvall gjorde punsch av såväl häggbär som smultron.
Mycket av denna tillverkning hade förstås fallit offer för strukturomvandling och standardisering, precis som hände med bryggerier. Men i Sverige dödades hela detta hantverk när politikern, läkaren och affärsmannen Ivan Bratt monopoliserade vin- och sprittillverkning under första världskriget.
Tillverkning i egen regi blev åter möjlig först inför EU-medlemskapet 1995, när bland annat Vin & Sprits monopol på tillverkning och export avskaffades. 2010 hade monopolet förbytts i 90 tillverkare av öl, vin, sprit och cider. Vilket vuxit till 792 företag vid utgången av 2020, mestadels mikrobryggerier. Många av dessa tillverkare är spridda över landet, medan Stockholm har flest öltillverkare är antalet per capita störst på Gotland och i Jämtland. Expansionen är ett exempel på att en liberalisering kan bära frukt under många decennier framöver.
Alkoholtillverkning är en näring som inte bara ger jobb, utan gör tillvaron runtomkring lite trevligare.
Landsbygden står och faller förstås inte med denna verksamhet, men alkoholtillverkning är en näring som inte bara ger jobb, utan gör tillvaron runtomkring lite trevligare. En social dryck som med fördel låter sig kombineras med restaurangliv och turistbesök. Med fler liberaliseringar skulle det förstås kunna gå ännu bättre.
En sådan är möjligheten att göra reklam. Nyligen förlorade whiskydestilleriet Mackmyra utanför Gävle ett mål som tagits till i högsta domstolen. De utmanade den så kallade bildregeln, som innebär att sprittillverkare vid marknadsföring i stort sett bara får avbilda sin flaska med dryck i. Mackmyra hade i sociala medier spridit flaskor målade som ett timglas (all time favourite) eller i en skog (ek).
Sådant kan ha stor betydelse. En av Sveriges mest omtalade exportsuccéer är trots allt Absolut vodka, spriten som svenska statens monopol-företag sålde till världen med alla reklamkampanjers moder i början av 1980-talet. Tillverkningen vid fabriken i Åhus från lokala råvaror är än idag Sveriges ledande livsmedelsexport. Den berömda flaskan tillverkas vid ett glasbruk i västgötska Limmared som årligen sysselsätter 425 personer.
Ett annat exempel är Kopparbergs bryggeri, ett innovativt företag med stor produktutveckling – bland annat världens första frysta cider (som inte kan handlas i Sverige, eftersom Systembolaget säljer allt rumstempererat, också alkoglass). En stor del av deras tillverkning sker för export till 40 länder, med Storbritannien som den stora marknaden. Bryggeriet i Kopparberg med anor från 1882, är på orten den största privata arbetsgivaren med omkring 100 anställda.
Dessa exempel visar hur kontraproduktivt det är att, som i den aktuella utredningen om gårdsförsäljning (SOU 2021:95), begränsa möjligheterna till egenförsäljning till små tillverkare. Vill vi uppmuntra turism bör förstås även internationellt profilerade företag kunna sälja sina produkter vid tillverkningsstället, en bonus också för de boende på orten.
Här som på många andra områden har landsbygden allt att vinna på liberaliseringar, och det är viktigt att de inte stannar vid den förfelade synen att allt utanför storstäderna måste vara småskaligt och lokalt. Som Edward Hollertz ofta återkommer till i sin reportagebok Tåget stannar inte här längre (Timbro) sker mycket av produktionen ute i dagens svenska småorter av företag som är globala ledare inom sin marknadsnisch. Här finns inte så mycket globaliseringens förlorare som dess vinnare. Det gäller även tillverkning av alkohol i dess olika former. Får de bättre möjligheter att expandera och kombinera sin verksamhet med försäljning och servering kan hela Sverige leva bättre och roligare.