Kösystem, friskolor och segregation. Stadens skolproblem står ständigt i centrum för den politiska debatten. Få diskuterar det andra stora problemet med svensk skola: Att landsbygdsskolorna är så dåliga. Elever utanför städerna undervisas av sämre lärare och får markant lägre resultat, ändå blir det ingen stor debatt. Ledarskribenten Susanne Nyström skriver om det glömda skolproblemet.
Under de senaste åren har svensk skola diskuterats allt mer intensivt. Det handlar om kritik mot läroplaner och att elever inte lär sig tillräckligt, men även om system och regelverk som spär på segregationen och skapar en ojämlik skola.
Vad det däremot talas mindre om är skillnaden mellan stad och land, där eleverna på landsbygden är utbildningsväsendets förlorare. Det är dessutom en klyfta som växer, vilket varken är någon nyhet eller hemlighet.
Frågan är alltså inte om skillnaderna finns. Frågan är vad de beror på.
I Långtidsutredningen från 2019 står det att storstadskommunernas skolor har högre mervärde än landsbygdens, att skillnaderna finns redan i årskurs tre och att de sedan växer under mellan- och högstadiet. Svenskt Näringslivs rapport Bra skolor i hela landet – skillnader i resultat mellan stad och land i TIMSS 2019 visar att åttondeklassare på landsbygden och i mindre orter underpresterar rätt kraftigt när kunskaper i matematik och naturvetenskap mäts. Frågan är alltså inte om skillnaderna finns. Frågan är vad de beror på. Och precis som med allting annat som rör skolan finns flera förklaringar.
Den första handlar om förväntningar. Jag har sällan blivit lika arg som när jag för drygt tio år sedan läste en granskning från Skolinspektionen som riktade svidande kritik mot en grundskola i kommunen där jag var lokalredaktör. Förutom att andelen elever som nådde målen i alla ämnen var anmärkningsvärt låg och skillnaderna i betyg mellan könen anmärkningsvärt hög, ifrågasatte Skolinspektionen att personalen hade talat om »bruksmentalitet« och att eleverna som presterade svagt var »bruksbarn som inte vet så mycket annat«. Lägg till att rapporten från Svenskt Näringsliv påtalar att elever på landsbygden har mycket lägre kunskapsmässiga förväntningar på sig själva än andra och att det även gäller föräldrarna.
Då blir det tydligt att det finns ett kulturellt problem som inte underlättar skolans uppdrag. Det vill säga att ge alla elever en likvärdig utbildning.
I en enkätundersökning som gjordes förra året på uppdrag av facken svarade rektorerna att det är betydligt större brist på ämnesbehöriga lärare på landsbygden än i storstadsregionerna.
Vidare bekräftar samma rapport att de lägre förväntningarna inte bara kommer hemifrån utan även finns bland lärarna – alltså precis det som Skolinspektionen anmärkte på. Den inställningen står i rak motsats till att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag som ska utjämna, inte förstärka, skillnader mellan barn, vilket betyder att det är extra viktigt att elever med låga förväntningar hemma möts av tydliga krav i skolan. Nu är det snarare tvärtom, trots att alla skolor har samma läroplan och i uppgift att stimulera varje elev.
En annan skillnad mellan stad och land finns i lärarkåren. Skolor på landsbygden har många elever med svag socioekonomisk bakgrund och flera undersökningar visar att sådana skolor visserligen i regel har högre lärartäthet, men att lärarna i gengäld har lägre kompetens och kortare erfarenhet än kollegor på skolor där fler elever har högutbildade föräldrar.
I en enkätundersökning som gjordes förra året på uppdrag av facken svarade rektorerna att det är betydligt större brist på ämnesbehöriga lärare på landsbygden än i storstadsregionerna. Dessutom såg storstadens rektorer betydligt mer optimistiskt på framtiden vad gäller möjligheten att kunna anställa behöriga lärare.
Aningen förenklat kan man alltså säga att ju större behov av en behörig lärare en elev har, desto lägre är sannolikheten att hen undervisas av en sådan, vilket inte är särskilt konstigt. Det pågår nämligen inget synligt arbete för att locka de bästa lärarna till skolorna där de behövs som bäst. Det finns inga särskilda lönepåslag för personal som jobbar i skolor med större utmaningar och mer krävande elever, så i dag arbetar de mest kompetenta på skolorna med de bästa förutsättningarna i stället för tvärtom.
Förtjänar barnen på landsbygden en sämre utbildning än sina jämnåriga i övriga landet? Om inte: Var är åtgärdsplanen?
Med det sagt innebär dagens situation inte att det behöver vara så. Exempelvis rapporterar rektorerna i skolorna på landsbygden att de i mindre utsträckning ger extra lektioner för att hjälpa elever i matematik och naturkunskap jämfört med rektorer på andra skolor, enligt Svenskt Näringsliv. Bara att komma upp i samma nivå borde kunna innebära en förändring.
Vidare efterfrågar Jens Eriksson, chef för Academedias grund- och gymnasieskolor, stöd från Skolverket vad gäller huvudmannaskap och ledarskapsutbildningar samt mer samarbete mellan olika huvudmän där landsbygden ingår. Han vill dessutom att det ska införas ett riktat landsbygdsbidrag med fokus på att attrahera behöriga lärare. Höjer man budet tillräckligt borde professionella lärare med höga ambitioner för alla elever – oavsett de om de är »bruksbarn« eller »akademikerbarn« – kunna lockas.
Sist men inte minst är vägen till framgång att bestämma sig. Förtjänar barnen på landsbygden en sämre utbildning än sina jämnåriga i övriga landet? Om inte: Var är åtgärdsplanen?
Susanne Nyström