Har Moderaterna någon kulturpolitik? Deras kulturpolitiska talesperson heter Viktor Wärnick, och honom har förmodligen ingen hört talas om. Det hade åtminstone inte vi i Liberal Debatts kulturredaktion. Han är dessutom en av mycket få riksdagsledamöter som – i skrivande stund – inte ens har någon egen artikel på Wikipedia. När Moderaterna på sin hemsida listar de olika talespersonerna syns hans namn, till råga på allt, sist. Moderaternas senaste kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth, var en av Alliansregeringens mest anonyma ministrar. Och under rubriken »Kultur« på hemsidan handlar en betydande del snarare om jobb och företagande. Det är inte helt lätt att som kulturpolitiskt intresserad väljare förstå var någonstans Moderaterna befinner sig.
För att hjälpa till på traven har Liberal Debatts kulturredaktion därför satt ihop en guide över de åtminstone sex kulturpolitiska linjer som går att urskilja inom Moderaterna. Med förhoppningen att det ska bidra till större klarhet för dig som läsare.
Reinfeldtlinjen
Eller Camilla Läckberg har redan vunnit kulturkriget
Reinfeldtmoderaten känner du till väl. Han är för den moderata kultursfären vad Magikarp är för Pokémon. Det går tretton på ett dussin. Han finns i din lokala golfklubbsstyrelse, i din bostadsrättsföreningsstyrelse, i din vägföreningsstyrelse och i din bolagsstyrelse. Han är den som putsar upp läsglasögonen, ploppar in Bluetooth-snäckan och förhandlar fram en förmånlig amorteringsplan medan du ligger hemma framför Friends: The Reunion och duckar gårdsstädningen.
Men vänta nu, Reinfeldtmoderaten är väl ändå ingen kulturpersonlighet, invänder du. Han är ju helt akulturell!
Inget kunde vara mer fel. Nej, Reinfeldtmoderaten är det svenska kulturlivets sanna demokrat. Han har inte mycket till övers för kultursidornas metajidder kring Fjärilsvägen och Johanna Hedman. Vakna upp och lukta på statistiken – Camilla Läckberg har redan vunnit det här »kulturkriget«. Han förstår inte varför kulturdepartementet måste öppna statskassan på vid gavel för varje intersektionell dockteater som yrkar stödpengar – när Hasse Brontén är både rolig, redig och självförsörjande. Och vem har egentligen bestämt att en flaska grumlig »Pet Nat« ska anses vara höjden av God Smak™? Nej tack, Reinfeldtmoderaten tar hellre en folköl till dillchipsen.
Reinfeldtmoderatens förhållande till kulturen stavas TILLGÄNGLIGHET. Rumslig, tidslig och emotionell tillgänglighet. Det går förstås an att traska runt i fotsida batiksärk, lyssna på tolvtonsmusik och äta tångkaviar. Men varför slå knut på sig själv, undrar Reinfeldtmoderaten. Grillkorv går snabbt. Da Buzz är dansvänligt. Doobidoo går precis efter Rapport. Och det finns en helgöppen Pelle P i varje anständig svensk gästhamn, om vädret slår om och man behöver en ny V-ringad lammullströja till grillkvällen. Se där, så lätt det kan vara. Och så finns det plötsligt en hel massa tid och energi över för viktigare saker – som Avanza-kontot, till exempel. Get wrecked, Ringskog Ferrada-Noli.
Tritnaha-linjen
Eller ingen kulturpolitik alls
Nämen, se där! Ja, hon där borta. Längst fram vid dj-båset, på ett imprompturejv i en skogsdunge utanför Västberga. Hon som är lite äldre, med Depeche Mode t-shirt, svarta kängor och en ljummen, oskattad starköl i handen. Hon med en gammal »Nej till Euron«-knapp på jackslaget, som nyss var framme och försökte övertala Fricky-kopian till dj att spela »Einstürzende Neubauten«.
Kan det vara..? Jo, är det inte..? En livs levande Synthmoderat?! Ja, nog är det en Synthmoderat. The Usual Suspect. En del hade nog räknat bort denna svartskrudade 90-talsrelik som sedan länge utdöd. Men faktum är att det fortfarande återstår en handfull praktfulla exemplar – likt bergsgorillorna i Rwanda – som än i dag kan skymtas på ett udda skogsrejv eller obskyr krautrockspelning på Debaser Strand i Hornstull.
Den hastiga försämringen av Synthmoderaternas bevarandestatus tog fart i samband med stängningen av den legendariska svartklubben Tritnaha på Sankt Eriksgatan år 1993. Däromkring cementerades också Synthmoderatens kulturella identitet. Även om hon har förmått byta upp sig till en ljus sekelskiftesvåning i Vasastan – och ersatt rejvuniformen med vuxenbyxor och loafers – dignar bokhyllan hos Synthmoderaten fortfarande av solblekta Neo-magasin och svåra vinylskivor, tätt hopklämda mellan Ayn Rand, Per Hagman och Robert Nozick. Hennes kulturpolitiska credo står fast, nu som då för alltid. Den främsta kulturpolitiken är ingen kulturpolitik alls. Låt idéernas fria marknad regera, tycker Synthmoderaten. Don’t tread on me and my kronologiskt sorterade skivsamling.
Synthmoderaten har, sitt namn till trots, ingen reell koppling till Moderata samlingspartiet. »Moderat« bör här snarare förstås som »medlem i festutskottet för FMSF under en kort sejour i slutet av 80-talet« – varefter Synthmoderaten övergick till att vaska sina valsedlar på det mer indie-riktiga partiet KLP. En återgång till (m)oderpartiet övervägdes mot slutet av 2000-talet, när Mats G Nilsson motionerade om »Legalisering av svartdans« (2007/08:Ju231). Men sedan upptäckte Synthmoderaten att danstillståndsregimen ändå saknade parlamentariskt stöd. Och att »svartdans« inte alls vore lika coolt om det inte var… svart.
Hakeliuslinjen
Eller Lars Strannegård bör bli finansminister
Det är inte enbart de kexchokladsförpackningsmönstrade tweedkostymerna eller de prilligt färgglada glasögonbågarna som gör att du enkelt känner igen den karaktäristiska Hakeliusmoderaten. Den ljuva doften av ålagille, bättre viner och Tove Lifvendahls småkakor är omisskännlig där hemma i våningen.
Hemmets väggar pryds av nonfigurativ modernism efter ett liv som manisk samlare. Ett osunt intresse för gotländska dopfuntar har även odlats över åren. Dessa vältummade fotoalbum samlas nu i bokhyllorna tillsammans med en komplett samling av Nina Burton och Pär Rådström, och allt från Sex Pistols till Grisen Skriker på kassett hittas vid den specialtillverkade B&O-anläggningen i biblioteket.
Hakeliusmoderaten håller givetvis inte vulgära Stockholm, utan bedårande Stenstaden i Sundsvall, för Sveriges vackraste stadskärna. Han hatar genuin knökkonservatism och har varit republikan sedan Karl Gerhard skrev sin första kuplett. Detta faktum gör partikamraterna lite obekväma. Ja, denne excentriker gick till och med så långt i sin liberalkonservatism att han en gång röstade på saliga Folkpartiet efter att ha läst i husorganet Nerikes Allehanda om att Jan Björklund ville införa utdöda språk i läroplanen (denna plump i protokollet skäms han för än).
Den kulturpolitiska bågen är hårt spänd för Hakeliusmoderaten: Kultursamverkansmodellen bör matcha försvarsutgifterna, konstnärslön återinföras. Näringslivstoppar bör ta plats i styrelserna för samtliga kulturinstitutioner, Handelshögskolans kulturvurmande rektor Lars Strannegård bör givetvis bli finansminister (dvs. den äkta kulturministern) och obligatoriska språktest för medborgarskap för alla under 65 år är »rimligt«. Statens uppgift är trots allt att med kulturens hjälp fostra befolkningen att känna sig obekväm i samtiden. Segelsällskap bör dessutom bli undantagna sjöfyllerilagstiftningen. Något slags kulturhistorisk anständighetsgräns bör ju Sverige trots allt ha.
Det största kulturpolitiska ögonblicket för Hakeliusmoderaten var när McDonalds för första gången delade ut gratis bilderböcker i barnboxarna. Även detta har han läst om i NA. Han skrev också en uppskattande insändare om saken som tyvärr blev refuserad. Chefredaktören fick ett korrektionssamtal.
Kulturtantslinjen
Eller jag tycker om kultur i alla dess former
Det är vernissage på Galleri Lilla Glädje, en konstutställning med mediokra konstnärer från bygden. Någon av konstnärerna målar flygande tranor och måsar i akvarell, en annan gör abstrakta former i krita. Konsten tar sig olika uttryck, men Kulturtantsmoderaten tycker om dem alla. Det lyfter hon särskilt fram i sitt invigningstal, medan hon klipper sidenbandet och inspirerat talar om hur vernissagen bidrar till att sätta kommunen på kartan.
»Jag älskar kultur i alla dess former«, fortsätter hon engagerat, och slår ut med armarna i en vid gest som för att signalera den oerhörda bredden av sin kärlek till konsten, innan hon exemplifierar med bildkonsten, hemslöjden, körsången – både profant och kyrkligt, poesin (som hon sällan förstår) och dockteatern. En särskild hommage ger hon till det nyinvigda offentliga konstverket »Tranan« på Stortorget, en oformlig betongklump som hon menar nyfiket stimulerar betraktarens egna tankegångar. Kommunen borde investera i fler offentliga konstverk, avslutar hon sitt förment opolitiska tal.
Kulturtantsmoderaten var faktiskt en gång i tiden med och startade galleriet. Det är viktigt att engagera sig för och i civilsamhället, anser hon. Oavsett vad det är vi engagerar oss för, fortsätter hon. Kulturtantsmoderaten har också samlat in kläder till fattiga barn i Gdansk och Madagaskar, är god man för åtminstone tolv individer och läser God Litteratur som Sigfrid Siwertz och Maria Lang högt på äldreboendena om söndagseftermiddagarna.
På galleriet hade hon gärna ställt ut med sin egen konst, om hon hade kunnat måla. Nu har hon i stället hjälpt till att få fatt på de olika konstnärerna, liksom att få kommunen på banan när det gäller att ge ekonomiskt stöd till verksamheten. I allmänhet tycker Kulturtantsmoderaten att kommunen borde lägga mer pengar på kreativa verksamheter, såsom Galleri Lilla Glädje med dess tolv vernissagegäster.
Tidigare under våren åkte kulturpolitikerna i kommunen på studieresa till Zorn-utställningen på Nationalmuseum. Det tyckte Kulturtantsmoderaten var en stor upplevelse, inte minst att se hur många kopplingar det fanns mellan Zorns konst och de lokala konstnärer som hon så helhjärtat engagerar sig för. Detta var också något hon flera gånger betonade, både för de andra kulturpolitikerna och för de något konsternerade guiderna på Nationalmuseum.
Det är lite svårt att sätta fingret på vilka kulturpolitiska frågor Kulturtantsmoderaten tycker är viktiga, eller hur hon vill driva dem. Hon gillar kultursamverkansmodellen, besöker gärna folkhögskolan i kommunen under sina otaliga studiebesök – man borde för övrigt se om man inte kunde höja ersättningen dit – och deltar själv i flera studiecirklar på Medborgarskolan. Konfliktytorna mot andra partier är inte så stora – bland de tolv andra gästerna på vernissagen var faktiskt fyra andra politiska partier representerade. De hade trevligt under minglet, medan Kulturtantsmoderaten såg till att bubblet blev påfyllt av de unga, väldresserade, manliga servitörerna.
Rotarylinjen
Eller han som deltog i slaget vid Lützen
Folkpartisten i socknen blev en gång bjuden till herrgården på Rotarymoderatens kräftskiva. Men när han kom fram hälsade han som en folkpartist, med darrig hand och utan självförtroende. Dessutom sörplade han inte när han hade bort, åt inte tillräckligt stora delar av kräftan – nåde den som lämnar huvudet därhän! – och söp sig bara salongsberusad. Ett sådant beteende är inte värdigt Rotarymoderatens fester, och sålunda blev folkpartisten aldrig bjuden igen.
Till skillnad från folkpartisten är det inget fel på Rotarymoderatens självförtroende. Det har stigit lite för varje medalj som har fästs på bröstet. När man inte trodde att det kunde stiga högre tilldelades han hederslegionen. I egenskap av »MÖP« (militärt överintresserad person, reds. anm) var blotta tanken på att få bli kallad riddare hisnande. Nattetid ser han numer ofta sig själv i dimman vid Lützen 1632 – kanske hade han kunnat förhindra konungens död?
Just sin egen imaginära roll under slaget vid Lützen har han vid några tillfällen dryftat på Pimpinella Ordens månatliga loge. Detta har i allmänhet väckt gehör från de andra ordensmedlemmarnas sida, med samma sorts frack och minst lika många medaljer som Rotarymoderaten.
Rotarymoderaten uppskattar logen som en plats där manligheten får vara ifred. Han menar att det är viktigt att det finns rum där manligheten och kvinnligheten får hålla sig för sig själva. Det finns trots allt biologiska skillnader mellan könen, och ingen vinner på att man gömmer undan eller förnekar dem.
Ja, för Rotarymoderaten är såklart den viktigaste kulturpolitiska frågan att ge monarken rätt att adla igen. (När Björn von Sydow i sin utredning föreslog att Nordstjärneorden skulle börja delas ut igen sabrerade han champagneflaskan med ättens gamla sabel.) Därefter värnandet av monarkin, nytryck av Verner von Heidenstams samlade verk och en saftig kulturarvsbudget. Vi bör också bygga fler statyer som kan pryda det offentliga rummet, gärna av Gustav II Adolf.
Den nationalmoderata linjen
Eller äter Ulf Kristersson ens korv?
Ingen kan förneka att det var helfestligt av Jimmie Åkesson att ge statsminister Stefan Löfven en körv från Bräkne-Hoby som avskedsgåva, anser Nationalmoderaten. Korv är trots allt riktig svensk kultur. Ja, precis som röda stugor, Kalle Dussin, frisksportarinnor, AIK, The Boss på Ullevi eller Ulf Lundell. Sånt som alla svenskar älskar.
Kulturpolitik behöver inte vara lika jävla komplicerad som en podd av Eric Schüldt eller en kulturkrönika av Karin Olsson. Att kasta stövel och varpa, spela Eddie Meduza eller ägna sig åt folkrace, duger gott. Kulturen ska ju vara uppbygglig, och värna allt det svenska i den svenska kulturen. Mindre »menskonst« och mer vikingablot på TV, liksom. (Gustaf Skarsgård gör en lysande skådespelarinsats som Floki i Vikings.)
Ett centralt tema för Nationalmoderatens kulturpolitik är renhet och sundhet. Utrikiska influenser är inte fel så länge de ger resonans i den svenska folksjälen. Snus är ju från utlandet men trots allt nyttigare än både vattenpipa och cigaretter. Samtidigt vill Nationalmoderaten understryka att det giiiiiivetviiiiiis inte är något fel på andra kulturer såsom den norska eller finska, men brunost och memma platsar bara inte på julbordet bredvid grisfötterna och kalvdansen. Nationalmoderaten är ju trots allt ingen rasist, men … hade det inte varit bättre om Yasin och A36 hade slutat med sån där förortsslang och rappat på ordentlig svenska som Just D?
För tillfället känner sig Nationalmoderaten lite vilsen i sitt parti. Ulf Kristersson känns som en man som äter misstänkt mycket halloumisallad och bibimbap. Till skillnad från Ebba Busch verkar han dessutom inte uppskatta svenska traditioner som att bada isvak eller bära folkdräkt vid högtidligare tillfällen. Äter han ens korv..?
Kulturredaktionen
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!