Många åsikter har yttrats om Moderaternas liberalkonservatism. Men strävan efter rena ideologiska uttolkningar är egentligen irrelevant – ideologier tar form i ständig diskussion och omtolkning. Det menar Carl-Johan Westholm, fil dr i statskunskap, som utgår från de många tolkningarna av Adam Smith som exempel.
Ideologiska etiketter kan beslutas av partikongresser för att ingå i partiprogram, men det finns inga definitionsdomstolar som avgör vad som är till exempel liberalism, socialism, socialliberalism, nyliberalism eller liberalkonservatism. Vissa beteckningar används gärna av dess förespråkare, andra främst av dess belackare, en del av bägge kategorierna, men då med delvis olika innehåll.
Att påstå sig ha funnit den sanna versionen av en viss ideologisk term och att peka ut alla andra definitioner som felaktiga och falska – det är en omöjlig uppgift, som Jesper Ahlin Marceta tog upp i Liberal Debatt 2/2021 »En falsk föreställning om en ›äkta‹ liberalism«.
Politiska ideologier har var och en sin särskilda historia, mer eller mindre levande, med filosofiska traditioner och organisatoriska hemvister. Kontinuerlig omformulering är en del av ideologiernas historia och har bidragit till att stöpa dem i dess nuvarande form.
Motsägelsefulla påståenden kan förekomma samtidigt. Ett exempel är att EU av en del av dess motståndare beskrivs som ett nyliberalt projekt – samtidigt som Milton Friedman, ofta uppfattad som nyliberalismens fader, inte alls var entusiastisk över EU och dess inriktning.
Sökandet efter »äkta« tolkningar är alltså föga fruktbart. Det är inte minst de många tolkningarna av Adam Smith ett exempel på, vilket boken Adam Smith. What He Thought and Why it Matters (Allen Lane, Penguin Books, 2018) belyser. Där presenterar författaren Jesse Norman, välmeriterad akademiker och parlamentsledamot för Tories, en excellent introduktion till Adam Smiths liv och idéer.
Den som känner till en sak om Adam Smith tänker sannolikt på »den osynliga handen«, ett uttryck som i förbigående nämns i Smiths mest kända verk Wealth of Nations. Uttrycket har förklaringsvärde och genomslagskraft. Människors individuella agerande som tillverkare och förbrukare, säljare och köpare, arbetsgivare och arbetstagare kommer likt ordnade av en osynlig hand att anpassas till miljontals smidiga relationer mellan utbud och efterfrågan. Avtalsrätten och marknadsekonomin är minst krånglig av alla ekonomiska och politiska system. Den ger också mest frihet och är det mest effektiva sättet att skapa värde på.
I vissa tolkningar har det funnits två Adam Smith. Som författare till sin första, inte lika kända bok The Theory of Moral Sentiments lanserade Smith »the impartial spectator« – den opartiska betraktaren – som grunden för det goda samhället. Med det menade Adam Smith att varje individ, särskilt beslutsfattare, måste kunna se frågor från andra människors perspektiv och kunna leva sig in i deras tänkande och handlande. I annat fall hotar samhällsgemenskapens sönderfall.
Smith var, understryker Jesse Norman, en stor ekonom, nog den största, men i sin överblick och vidsyn en pionjär även inom sociologin. Hans exempel på hur arbetsdelningen effektiviserar och leder till billigare produkter är välkänd. Samtidigt noterade han att arbetsuppgifterna kan bli enahanda och tråkiga. Arbetet har ett ekonomiskt värde men kan också vara en oskattbar glädjekällat.
Som Jesse Norman visar råder ingen egentlig motsägelse mellan den osynliga handens Adam Smith och den Smith som förespråkar samhällsgemenskap och mer abstrakta sociala värden. De två tolkningarna är snarare kompletterande och förstärker varandras iakttagelser och slutsatser.
Även avtalsrättens osynliga hand behöver en rättsstats synliga hand som stiftar och upprätthåller lagar. Och lagarna bör vara präglade av en opartisk betraktares upphöjda och inlevelsefulla perspektiv så att ingen förfördelas eller gynnas orättvist.
Någon typisk så kallad manchesterliberal var Adam Smith inte, även om många har uppfattat det så – särskilt den som nöjt sig med etiketter i andrahandsreferat.
Man skulle kunna se mer av ett socialliberalt drag än vad Smith är känd för, menar Jesse Norman. Det pekar även Stefan Björklund på i den senaste originalboken på svenska om Adam Smith: En anständig individualism (Carlsson Bokförlag, 2013). Men ideologiska etiketter är som sagt tveeggade och ibland lika upplysande som en varningstext för ett hål i marken: Bra att känna till, men bör inte distrahera så att den passerande själv faller däri.