Massvaccineringen mot covid-19 har inletts. Flera olika vaccin har tagits fram i rekordfart, men det är ännu oklart huruvida vaccineringen innebär början på slutet för pandemin. Samhällsvetenskaplig teori liksom lärdomar från vaccinhistorien väcker farhågor. Kommer tillräckligt många individer att vilja bidra till det kollektiva projekt som massvaccineringen utgör? Björn Rönnerstrand, statsvetare vid SOM-institutet, reder ut begreppen.
Vaccinets historia är en framgångssaga. Den engelske läkaren Edward Jenner upptäckte år 1796 att en pojke som blivit ympad med kokoppor fick motståndskraft mot smittkoppor. Efter att Jenners sensationella upptäckt publicerades vetenskapligt två år senare följde ett globalt genomslag för vaccinet mot smittkoppor. I dag räddar vaccin livet på närmare två miljoner människor världen över varje år.
Vaccinationer mot smittsamma sjukdomar är effektiva eftersom de ger ett dubbelt skydd. Dels skyddas den som tar vaccinet. Dels uppstår ett kollektivt skydd genom att immunitet hos varje individ bidrar till minskad smittspridning. Begreppet flockimmunitet beskriver just detta. Om tillräckligt många människor vaccinerar sig mot en sjukdom kommer den inte längre att kunna cirkulera. I vissa fall kan sjukdomar utrotas helt. Så skedde med smittkoppor, en farsot som plågat mänskligheten i tusentals år. Efter en global vaccinationskampanj under 1970-talet förklarade Världshälsoorganisationen sjukdomen utrotad 1980.
Om flockimmunitet är vaccinets välsignelse så är den paradoxalt nog delvis också en källa till problem. Flockimmunitet ger ett skydd till personer som inte själva tar vaccinet. Det innebär att människor som till exempel räds biverkningar från vaccinet kan åka snålskjuts på flockens skydd, utan att själva behöva ta vaccinet. Men om tillräckligt många avstår från vaccinet kommer flockimmunitet inte att kunna uppnås.
I vilken grad »snålskjutsstrategier« är ett reellt hot mot en hög vaccinationstäckning är omdebatterat. Men det är väl belagt att vaccinationernas sociala dynamik kan spela roll i mer positiv bemärkelse. Forskning visar att altruistiska överväganden många gånger påverkar människors vaccinationsbeslut. Att vaccinera sig mot smittsamma sjukdomar är för många inte bara ett sätt att skydda sig själv. Det är även en möjlighet att indirekt skydda andra personer.
Individens vaccinationsbeslut får alltså konsekvenser för kollektivet. Vaccinationsdilemmat är därmed ett exempel på en bredare kategori av problem som kallas det kollektiva handlandets dilemma. Klimatet är ett annat exempel. Varje enskilt bidrag till klimatförändringarna är försumbart i ljuset av de kumulativa globala utsläppen. Enligt denna logik är det rationellt för varje enskild individ att fortsätta en koldioxidintensiv livsstil utan hänsyn till målet om en total utsläppsminskning. Parallellen till vaccinationsproblematiken är tydlig: För att skydda riskgrupper och uppnå flockimmunitet mot covid-19 krävs att många vaccinerar sig mot sjukdomen. Men oron för biverkningar kan göra att individer avstår från vaccinet, trots den stora kollektiva nyttan av minskad smittspridning.
Jämfört med klimatförändringarna har vaccindilemmat ett försvårande särdrag. Policy för minskade klimatutsläpp – genom till exempel koldioxidskatter eller utsläppsbegränsningar – må vara impopulära. Men de flesta människor anser nog ändå att staten har legitim rätt att fatta tvingande beslut. Att tvinga människor att genomgå vaccinationer anses mer problematiskt. Tvångsvaccinering mot covid-19 har därför aldrig varit aktuellt i Sverige.
Historiskt sett har dock tvång varit norm. I likhet med många andra europeiska länder inledde Sverige frivillig vaccinering mot smittkoppor i början av 1800-talet. Det dröjde emellertid inte många år förrän frivillighet byttes mot tvång. Från 1816 infördes ett vaccinationsobligatorium som innebar att den som inte vaccinerade sig mot smittkoppor kunde dömas till böter eller till och med till fängelse. Många andra länder införde liknande, tvingade vaccinationsprogram mot smittkoppor under första hälften av 1800-talet.
Sverige övergav vaccinationsobligatoriet 1976 och i dag bygger det svenska barnvaccinationsprogrammet helt på frivillighet. Men många länder i Europa har helt nyligen tvingats återinföra tvingande regler. Bakgrunden är den omfattande spridningen av mässling runt om i Europa. Det är då inte fallande vaccinationsgrad som är problemet. WHO noterar att sifforna ligger stabilt på totalen. Mässlingsepidemin är i stället ett resultat av geografiska kluster av ovaccinerade, där spridningen kan ta fäste.
Det är paradoxalt att staten tvingades ta till tvångsmakt för att skydda sin befolkning mot mycket farliga sjukdomar. Men vaccinhistorien har alltid kantats av motstånd och misstro. Under 1800-talet förekom vaccinprotester – i vissa fall även upplopp – i städer som Montreal, Milwaukee och Rio de Janeiro. Genom historien har vaccinmotstånd haft en gynnsam grogrund i grupper som på olika sätt stått i opposition till majoritetssamhället. Dit hör till exempel oppositionella religiösa och politiska grupperingar. Religiösa gruppers vaccinationsmotstånd är i sig oftast inte religiöst betingad. Istället handlar det om en upplevd exkludering och misstro mot majoritetssamhället.
I dag göds misstron mot vaccin av vaccinationskritisk propaganda på internet. Ryska trollfabriker sprider osanningar om vaccinationer på Twitter. Desinformation sprids även av en allt mer organiserad antivaxx-rörelse. Denna rörelse kan ses som ett uttryck för en allmänt ökande polarisering i många samhällen. Den kraftiga polariseringen i USA är välkänd. I skrivande stund stormas den amerikanska Kongressen av pälsklädda Trump-anhängare med Sydstatsflaggor i händerna. En snarlik, om än inte lika dyster utveckling syns i Storbritannien där Brexit-omröstningen delat folket.
I Sverige är bilden mer komplicerad. Den ideologiska polariseringen i Sverige är inte anmärkningsvärt hög i ett historiskt perspektiv. Däremot syns en ökande affektiv polarisering. Mer än tidigare hyser människor antipati mot människor i andra politiska läger. Det finns även tecken på vad man kan kalla faktapolarisering. Klimatfrågan är ett exempel på sådan– forskning av statsvetarna Sebastian Lundmark och Marcus Weissenbilder visar att människors ideologiska position hänger samman med hur mycket koldioxid man tror att flyg respektive tåg ger upphov till.
På ett liknande sätt har polariseringen i samhället under coronapandemin omsatts i en politisering av synen på smittan. Ansedda PEW Research Center i USA fann att det i flera länder finns en ideologisk dimension i hur människor bedömer det egna landets coronastrategi. USA är det land där politisk tillhörighet är av störst betydelse, men en skillnad finns även i Sverige.
PEW har också undersökt användningen av och synen på ansiktsmask i USA. Dels är ansiktsmask mer vanlig bland demokrater än bland republikaner. Dels finns skillnader i fråga om vilka problem som ansiktsmasken upplevs ha medfört. När amerikaner fick frågan om aspekter av pandemin som gjort deras liv svårt eller utmanande nämnde respondenter i båda lägren ansiktsmask. Men de gjorde det av olika anledningar. För demokrater var problemet att andra människor inte använder mask i tillräcklig utsträckning. Republikaner svarade att masken är ineffektiv, onödig, orättvis eller ett uttryck för förtryck.
Ideologi påverkar också andra beteenden i pandemins spår. I Storbritannien finns en koppling till Brexit. I områden där många röstade för utträde ur EU var social distansering mindre vanligt än där många röstade emot. Statsvetaren Ben Ansell vid Oxford har visat att politiken – alltså opinionen kring Brexit – i detta fall var en viktigare faktor än ekonomiska och geografiska faktorer.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomförde våren 2020 en enkätundersökning med fokus på pandemin. Resultaten från undersökningen visar att det våren 2020 fanns en ideologiskt betingad skillnad i förtroendet för Folkhälsomyndighetens information om coronaviruset. Även partipolitiska skillnader framkom i synen på informationen från myndigheter. Bland samtliga svarande ansåg en av fem att svenska myndigheter medvetet döljer viktig information om coronaviruset för befolkningen. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer var det hälften.
Polariseringen och politisering kan få konsekvenser för massvaccineringen. Det är lätt att se att faktapolarisering utgör ett problem. Misstro kan lätt få fäste i grupper som har en annan verklighetsbild än den som myndigheterna kommunicerar. Här spelar spridningen av vaccinkritisk propaganda en central roll.
Det finns i dag inget enkelt svar på hur desinformation om vaccinationer bäst bör bemötas. Forskning indikerar att system för faktakontroll i bästa fall kan vara en ineffektiv metod, i sämsta fall något som spär på misstron och stärker de missuppfattningar som skulle motbevisas.
Samtidigt är det sant att det med vaccinationer följer en risk för biverkningar. Med vaccineringen mot (A)H1N1-pandemin 2009–2010 följde i sällsynta fall allvarliga biverkningar bland barn och unga vuxna. Läkemedelverket gör bedömningen att 150–200 individer i Sverige drabbades av narkolepsi till följd av vaccinet. Även barnvaccinationer kan leda till biverkningar. Vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund kan enligt Folkhälsomyndigheten i sällsynta fall till exempel ge upphov till feberkramper, nässelutslag eller lindrig ledvärk.
Vidare finns det skäl att fundera kring huruvida ökad affektiv polarisering kan få konsekvenser för hur människor hanterar risker. För det talar i varje fall den av psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky utvecklade prospekt-teorin. Ett grundantagande i denna teori är att människor generellt tenderar att överskatta små risker. Senare forskning har vidareutvecklat denna aspekt av teorin och visat att för risker som väcker starka känslor är avvikelsen mellan faktisk risk och upplevd osäkerhet än större. Kanske blir prospekt-teorins mikropsykologiska mekanism förgiftad av den affektiva polariseringen i samhället, med ökad misstro mot vaccinationer som konsekvens.
I dagens polariserade samhällen känner sig stora grupper uteslutna och svikna av majoritetssamhället. Människor måste då kunna hysa förtroende för staten och på den information som myndigheterna ger. Men det räcker inte. För att få stopp på covid-19 krävs att människor utanför riskgrupperna vaccinerar sig mot en sjukdom som för många kan liknas vid en vanlig förkylning. Huruvida grupper som upplever sig som exkluderade är villiga att engagera sig i den här typen av kollektiva projekt beror på den kvarvarande reservoaren av tillit till »den andre«. Tillit är nämligen ett överbryggande socialt kit som gör människor benägna att vilja lösa kollektiva problem genom samarbete för det allmänna bästa.
I min egen forskning har jag kunnat visar på just sambandet mellan tillit och vaccinationsvilja. Den generella nivån på tilliten i amerikanska delstater var till exempel tydligt kopplad till hur stor andel i delstaten som vaccinerade sig mot (A)H1N1-pandemin 2009–2010. Vidare var vilja att vaccinera sig mot samma sjukdom högre bland svenskar med högre tillit än bland dem med låg tillit.
Sverige tillhör de länder i världen där tilliten till andra människor är som högst. Kanske kan tilliten bli räddningen för den kritiserade svenska covid-strategin. Om svenska myndigheter förmår genomföra massvaccineringen på ett förtroendegivande sätt så kan den höga tilliten till – och därmed omtanken om – »den andre« bli avgörande för att nå flockimmunitet.
Björn Rönnerstrand är Ph.D. i statsvetenskap och forskare på SOM-institutet.
bjorn.ronnerstrand@som.gu.se