Kultur/Ledare

Den som är försatt i bidrag är inte fri

Text: Eric Luth

En konstnär behöver mat, men vem ska betala för den? Och vad får det för konsekvenser för konsten? Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth skriver om filantropin, friheten och faran med miljöpartiets kulturpolitik.

Kulturen ska vara förutsättningslös, fri från varje borde, och med rätt att vara farlig. Så löd vår programförklaring som kulturredaktion för ett drygt år sedan.

Men att skapa fri konst får anses ligga ganska högt upp på den maslowska behovstrappan. Först kommer maten, sedan kulturen, för att parafrasera Bertolt Brecht. Om kulturskapare ska kunna leva på sin konst, eller åtminstone överleva med sin konst, måste de liksom oss andra dödliga kunna mätta sina magar. 

Här finns ett sällan diskuterat spänningsförhållande. Med pengar följer makt; med makten följer möjligheten att bestämma hur kulturen ska utövas, antingen direkt eller indirekt. Finansieringen har betydelse.

I Sverige är vi övertygade om att det inte skulle finnas någon konst utan statlig finansiering. Och som finanseringsmodellerna ser ut idag, i vår kulturella mellanmjölk, är det svårt att bestrida. Bortom populärkulturen finns det få kultursektorer om någon – som klarar sig utan statligt stöd. Förlagens bokutgivning vilar ofta på stöd från staten. Teatrarnas uppsättningar vilar på stöd från staten. Det lokala kulturlivet finansieras via offentliga medel. Staten har inrättat författarlöner, konstnärslöner, filmfonder, kulturstipendier och skattesubventioner. Listan kan säkerligen göras längre. 

Men inom kulturvärlden höjs ibland ett varningens finger. Miljöpartiet kritiserar den sverigedemokratiska ivern att styra kulturen politiskt, men missar att man genom sin egen politik lägger grunden för just detta. För att få pengar för kultur måste man, med den miljöpartistiskt präglade kulturpolitiken, bocka av jämställdhet, klimatmedvetenhet eller andra modeord på dagordningen. Om Sverigedemokraterna får majoritet i Sveriges riksdag kommer de att kunna använda Miljöpartiets modell, bara byta ut dagordningen. Är den som är beroende av statliga pengar då fri att skapa vad den vill?

I början av november diskuterade filosofen Roland Poirier Martinsson och före detta kulturrådet i Washington, Linda Zachrison, amerikansk kulturpolitik i TV-programmet Kulturveckan, med anledning av det amerikanska valet. Zachrison beklagade sig över hur republikaner alltsedan Reagan har motverkat fotografer som gayikonen Robert Mapplethorpe och Andres Serranos (inte minst den senares fotografi Piss Christ, som av många sågs som hädiskt). Martinsson bidrar dock med en viktig invändning: debatten har inte handlat om yttrandefrihet. USA är, menar Martinsson, fundamentalistiskt när det kommer till synen på yttrandefrihet. Frågan handlar om finansiering. Såväl Mapplethorpe som Serrano hade fått statliga medel via National Endowment for the Arts. Återigen kokar debatten ner till vilken konst som staten bör finansiera. 

I USA bärs kulturlivet upp av privata donationer och filantropi. Landets klimat har gett upphov till några av de mest kontroversiella och vågade kreatörer världen har skådat. Mapplethorpe och Serrano har redan nämnts. I programförklaringen för ett år sedan citerade vi William Burroughs, ett annat exempel på en kontroversiell amerikansk skapare. I Sverige stannar den samtida kontroversen vid att Linda Skugge skriver en text om hur mycket hon tycker om sex. Blir ett konstverk kontroversiellt går kontroversen i linje med modeorden på dagordningen.

USA:s finansieringsmodell är knappast perfekt. Amerikansk kultur har en tendens att bli ytlig och plastig, styrd av var det finns populära intressen. Men provokativ konst förutsätter inte statliga pengar. Kanske är det till och med tvärtom: när kulturen får luft att skapas bortom statens blöta filt kan den blomma ut och bli farlig på riktigt.

En konstnär behöver mat. Ursprunget till pengarna att köpa mat för, kommer dock att påverka konstnärens utövande. Statlig finansiering av viss konst kommer det att vara svårt att komma ifrån. Några steg mot friare finansieringsmodeller skulle dock vara svensk kultur till gagn. Vill vi få inspiration i rätt riktning, utan att bemötas av “vill ni ha det som i USA”, kan vi se till grannlandet Danmark. Där står filantropin för en tiondel av kulturfinansieringen, och fondernas förmögenheter växer ständigt. I Danmark byggs bibliotek och kulturhus med filantropiska pengar; förmögenhet omvandlas till kultur. Filantropins roll i kulturlivet är en självklarhet. Och än så länge även om jag är osäker på kausaliteten   är dansk konst betydligt intressantare än den navelskådande svenska. 

Eric Luth är litteraturvetare, kulturredaktör för Liberal Debatt och arbetar till vardags med folkbildning.

@lutheratur

eric.luth@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr