Kultur/Ledare

Några ord om ordet borde

Text: Eric Luth & Fredrik Thorslund

På Nationalmuseum hänger tavlan Stilleben med statyett av den franske konstnären Paul Cézanne, målad under artonhundratalets sista år. Som titeln antyder föreställer tavlan en statyett. Statyetten står på ett bord i mitten av ett rum, omgiven av några frukter. En öppen spis skymtar i bakgrunden och på statyettens vänstra sida ett fönster. En tunn duk – möjligtvis en gardin – ligger hopskrynklad bakom statyetten.

Så skulle tavlan kunna beskrivas, men den beskrivningen speglar knappast helheten av vad betraktaren tycker sig se. Betraktaren ser förmodligen också en bordyta som lutar kraftigt och som nästan verkar falla ner genom ramen. Huvudet ser ut att falla av statyetten, och målningens alla delar tycks flyta samman. Det totala sönderfallet räddas blott av frukternas varma färger och den strama geometrin.

Cézanne revolutionerade användningen av vinklar och ljus i konsten. Ingen hade sett objekt som såg ut som Cézannes innan han målade dem. Det innebär inte att objekten inte hade kunnat målas så tidigare. Det innebär bara att ingen hade vetat om att man kunde göra det.

I en intervju från 1991 ställer den tyske författaren Jürgen Ploog sin amerikanske kollega William Burroughs frågan vad en konstnär borde ägna sig åt. Burroughs svarar kvickt att i relation till konst »borde ordet borde aldrig uppstå«. Det konsten kan göra, menar Burroughs, är att medvetandegöra människor om vad de vet och vad de inte vet att de vet. Konsten kan få oss att se objekt såsom vi aldrig tidigare har sett dem, som i Cézannes målning. Konsten kan lära oss att se. Men utöver det borde den absolut ingenting.

Trots det finns det starka viljor att klä kulturen i tvångströjor av syfte. I Orsaken konstaterade en gång den österrikiske författaren Thomas Bernhard att »(…) den som är för idrott har massorna på sin sida, den som är för kultur har dem emot sig. Därför är alla regeringar alltid för idrott och mot kultur.« Med Burroughs tankegång är det lätt att förstå varför: den fria kulturen kan få människor att se. Människor med insikt och bildning är svårare att styra.

Bernhards utlåtande har på många vis fortfarande bäring i dag, åtminstone om att vara »mot kultur« kan förstås som att vara emot den fria kulturen: att vilja styra den konstnärliga friheten för bestämda syften.

I dag ska universiteten fostra anställda på arbetsmarknaden. Kulturen och skolan ska fostra jämlika, goda medborgare. Litteraturen ska öka vår förståelse för andra kulturer. Häromåret larmade flera förlag om hur litteraturstödet politiseras, så att bara »godkända« böcker – som behandlar exempelvis jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet – får pengar.

Om du har kommit till Liberal Debatts kultursidor för att du är trött på politisering av kulturen och tvångströjor på konsten har du hamnat rätt. Vi frågar aldrig om några borden. Vi låter kulturen vara kultur och låter kulturen vara farlig. Den fria kulturen är ett politiskt hot i de länder i världen som går i en alltmer auktoritär riktning, därför att den kan få människor att se och sträva efter frihet. Men även i Sverige behöver kulturen frigöras, även på svenska finns det saker vi behöver lära oss att se.

Vad är det för saker? Det vet vi ännu inte, eftersom vi ännu inte är medvetandegjorda om vad vi inte vet att vi vet. Men vi vet att strävan efter konstnärlig och kulturell frihet kommer att föra oss dit.

Eric Luth, 

kulturredaktör

Post scriptum

1962 bannlystes William S. Burroughs roman Den nakna lunchen i Boston och Los Angeles. Romanens sexuella, pedofila, narkotiska och ultravåldsamma skildringar hade hamnat i konflikt med delstaternas obscenitetslagar, och fastnade följaktligen i den amerikanska sedlighetscensurens klor.

I rättsprocessen som följde hördes stora kontemporära författare som Allen Ginsburg och Norman Mailer. Under de nu kanoniserade vittnesmålen försökte författarna upplysa om romanens egentliga innebörd – men också innebörden av artistisk yttrandefrihet och den politiska potentialen – eller snarare den politiska essensen – i subversiv kultur. I slutänden valde Massachusetts högsta domstol att upphäva censuren. Det skulle komma att bli en av de sista moderna sedlighetsrättegångarna i amerikansk litteraturhistoria.

I domstolen försvarades Burroughs förlag, Groove Press, Inc., av advokaten och yttrandefrihetsaktivisten Edward de Grazia. De Grazias plädering till domstolen, som följer här nedan, vandrar stadigt längs den tunna men bärkraftiga tråd som löper mellan den fria, farliga kulturen och det öppna, fria samhället.

Fredrik Thorslund,

kulturredaktionen

***

Your Honor, we were taught this long ago — that is the sentiment expressed by Mr. Burroughs, which I have adopted in my concluding argument — a long time ago, that artists and writers had contributions to make to civilization´s knowledge and learning, as great, perhaps, as our scientists do.

Let me quote once more, very briefly this time, from the founder of modern psychiatric science, Sigmund Freud: ›Imaginative writers are valuable colleagues and their testimony is to be rated very highly because they draw on sources that we have not yet made accessible to science. The portrayal of the psychic life of human beings is, of course, the imaginative writers most special demand. He has always been the forerunner of science and thus scientific psychology, too.‹A very similar expression was made by one of this country´s leading educators, John Dewey; and I quote: ›The freeing of the artist in literary presentation is as much a precondition of the desirable creation of adequate opinion on public matters as is the freeing of social inquiry. Artists have always been the real purveyors of news, for it is not the outward happening in itself which is news, but the kindling by it of emotion, perception and appreciation.‹

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr