1913 mottog den bengaliske frihetskämpen Rabindranath Tagore som förste icke-europé nobelpriset i litteratur. Med likasinnade kollegor världen över verkade han för universalism, humanism och världsmedborgarskap. Ranjamrittika Bhowmik, doktorand i orientalistik vid Oxfords universitet, skriver om vad Tagore kan betyda för oss i dag, i en tid som präglas av polarisering och splittring.
Rabindranath Tagore såg litteraturen som det sanna uttrycket för mänsklighetens ömsesidighet, som en rörelse med förmåga att skapa känslomässiga band till en universalistisk syn på Sanning. Det är det högst singulära hos Tagore som gör honom unik; hans samlade verk rymmer en snudd på ofattbar mångsidighet. Han har skrivit inte mindre än fyratusen verk: romaner, dikter, noveller, pjäser, essäer, reseskildringar och facklitteratur. Han har dessutom skrivit och tonsatt fler än tvåtusen sånger, och målat fler än tretusen målningar.
Tagore lade grunden till den bengaliska litteraturens modernistiska tradition. Med sitt filosofiska språk – som har förmått ena en hel gemenskap – lyckades han skildra universella men samtidigt högst intima erfarenheter. Hans texter bär på djupa nyanser, förmedlade i många skikt. Det är därför hans arv har bestått, ett arv som saknar motstycke. Han blev den första icke-europén att föräras med nobelpriset i litteratur 1913, i huvudsak för diktsamlingen Gitanjali (Sångoffer).
Tagore var mycket engagerad i den indiska kampen för självständighet från det brittiska imperiet. Med sin ihärdiga kritik av den aggressiva nationalismen spelade han en stor roll i den framväxande indiska nationens liv. Med sitt filosofiska språk ställde han viktiga frågor om vår civilisation, med dess framsteg såväl som dess kriser, under den tidsperiod som omfattade de två världskrigen. Han diskuterade religionens, nationalismens och kolonialismens roll i dessa skeenden, och propagerade för en återuppbyggnad av den indiska landsbygden. Han var en pionjär inom det indiska utbildningsväsendet, och grundade Visva-Bharati-universitetet i Santiniketan i rurala Bengalen. Visva-Bharati, som betyder Indiens samhörighet med omvärlden, var en central del av hans vision om ett Indien som hör hemma i världsgemenskapen.
Visva-Bharati var också ett säte för ett högst innovativt utbildningssystem, där skolan stod i samklang med naturen och där lektionerna hölls utomhus i naturliga omgivningar. Det blev en plats där lärda, konstnärer, lärare och samhällsengagerade från hela världen sammanstrålade för att tillsammans verka för Tagores vision om en inkluderande, universalistisk, humanistisk och internationalistisk skola.
När jag satt i Oxford för att skriva på den här essän, kom det sig att jag ögnade igenom Tagores Hibbertföreläsningar från 1931 (årliga, återkommande teologiska föreläsningar sponsrade av Hibbert Trust reds.anm). Föreläsningarna gavs sedermera ut i en bok som fick titeln The Religion of Man. Tagore betonar i föreläsningarna hur viktig den andliga gemenskapen är, i de svåra tider som då präglades av kolonialismens ok. Under hela sitt liv vädjade han till en universell humanism, och hans syn på begrepp som humanism, universalism och en humanismens religion formar ett komplext och fascinerande paradigm. Han närde en idé om en andlighet som skulle höja sig över kast, raser, trossatser och trångsynthet; en andlighet som skulle förkroppsliga mänsklighetens ständiga utveckling, och som skulle leda till förverkligandet av ett världsmedborgarskap. Den idén ligger också till grund för åsikterna i hans kända konversation med Albert Einstein från 1931. De två genierna träffades för att begrunda några av den mänskliga existensens mest grundläggande frågor: verklighetens natur, vetenskapen och konsten, medvetandet, religionen, sanningen och skönheten.
Tagores idéer om världslitteratur, från essän Visva-Sahitya (1917), har i dag fått en central roll inom den litteraturvetenskapliga forskningen, inte minst inom fältet världslitteratur. Genom tvärkulturella samtal försökte han verka för den globala moderniteten. I essän betonar Tagore att litteratur inte är enskilda nationers eller människors uttryck, utan ett uttryck för den »universella människan«, som förenar alla människor i alla åldrar, och som speglar en djupgående och långvarig sanning om vad det innebär att vara människa, en världsmedborgare. Tagores idéer om världslitteratur kan jämföras med Goethes idé om Weltliteratur, som pekar mot sökandet efter det som inkluderar och förenar. För att låna ett begrepp från den indiska filosofen Gayatri Chakravorty Spivak hade Tagore ett »planetärt« synsätt, som strävade efter att bryta den inskränkta chauvinismens gränser genom att engagera sig i och lära sig uppskatta »den andra«.
Genom sin globala närvaro och sitt globala inflytande nådde Rabindranath Tagore överallt. Han reste i Asien, Öst- och Västeuropa, Nord- och Sydamerika och Afrika och höll föreläsningar. Ämnena var mångskiftande men betonade det underliggande budskapet om världsfred. Hans budskap, som också går igen i hans texter, förenar den indiska kulturens och filosofins pluralistiska värden med buddhismens icke-våldsläror och även med baul, den bengaliska kulturens vandrande sångare som är präglade av ett sufiskt, profetiskt och närmast mystiskt medvetande. Därigenom blev han en ikon i många olika humanitära rörelser. Tagores litterära inflytande och gränsöverskridande samtal världen över är ett omfattande och mångfacetterat ämne värt att studera, men som är bortom denna essäs omfång.
Octavio Paz, nobelpristagare i litteratur 1990, såg i Tagores verk en bro mellan Indiens litterära, filosofiska, humanistiska och religiösa traditioner och resten av världen. Han skrev:
Rabindranath Tagore […] var inte en tänkare, men en stor konstnär. Hans verk, liksom han själv, var en bro mellan Indien och världen. Han var högaktad av Europas största, såsom W. B. Yeats och André Gide, och likaså hade han många trogna läsare i de spansktalande delarna av världen. Han besökte Buenos Aires och kände Victoria Ocampo, som han tillägnade en diktsamling. Den stora poeten Juan Ramón Jiménez översatte tillsammans med sin fru, Zenobia Camprubí, stora delar av hans verk. Dessa översättningar påverkade många unga poeter vid den tiden, bland annat Pablo Neruda. I en av Nerudas första böcker, 20 kärleksdikter och en förtvivlad sång, märker man ibland tydligt Tagores röst.
Av intresse för den svenska läsaren: Tabores svärson Abanindranath Tagore skrev ett i Bengalen mycket känt stycke barnlitteratur, Buro Angla. Verket var en återskapelse av Selma Lagerlöfs ikoniska Nils Holgerssons underbara äventyr. Abanindranaths bok Khirer Putul översattes till franska av Andre Karpeles och Amiya Chakravarty, och till svenska som Ostdockan av Ella Myrin Hilborn. I såväl den svenska som den franska översättningen skrev Selma Lagerlöf förorden.
Jag skulle vilja avsluta min essä med Tagores egna ord, än mer relevanta i den värld som vi lever i i dag, ord vars enhet och harmoni har förmågan att övervinna rasismen, våldet, splittringen, söndringen och diskrimineringen:
Där själen är utan fruktan och huvudet hålles högt;
Där kunskapen är fri;
Där världen ej brutits upp i småstycken genom trånga husliga väggar;
Där orden välla fram ur sanningens djup;
Där outtröttlig strävan sträcker sina armar mot fullkomligheten;
Där förnuftets klara flod ej förlorat sig i de döda vanornas öde öken;
Där förnuftet ledes av dig mot en tankens och handlingens värld, som ständigt vidgar sin gräns…
I denna himmel av frihet, min fader, låt mitt land få vakna upp!চিত্ত যেথা ভয়শূন্য, উচ্চ যেথা শির,
জ্ঞান যেথা মুক্ত, যেথা গৃহের প্রাচীর
আপন প্রাঙ্গণতলে দিবসশর্বরী
বসুধারে রাখে নাই খণ্ড ক্ষুদ্র করি,
যেথা বাক্য হৃদয়ের উৎসমুখ হতে
উচ্ছ্বসিয়া উঠে, যেথা নির্বারিত স্রোতে
দেশে দেশে দিশে দিশে কর্মধারা ধায়
অজস্র সহস্রবিধ চরিতার্থতায়,
যেথা তুচ্ছ আচারের মরুবালুরাশি
বিচারের স্রোতঃপথ ফেলে নাই গ্রাসি,
পৌরুষেরে করে নি শতধা, নিত্য যেথা
তুমি সর্ব কর্ম চিন্তা আনন্দের নেতা,
নিজ হস্তে নির্দয় আঘাত করি, পিতঃ;
ভারতেরে সেই স্বর্গে করো জাগরিত॥
Ranjamrittika Bhowmik är doktorand i orientalistik vid Hertford College, Oxfords universitet
ranjamrittika.bhowmik@hertford.ox.ac.uk
Översatt av Eric Luth