Serie

En ny arbetslinje

Text: Emanuel Örtengren

På 1990- och 2000-talen vann borgerligheten en rad viktiga strider. Sverige blev en del av EU-samarbetet, de föråldrade välfärdsmonopolen bröts upp och arbetslinjen blev allmänt accepterad. Därför är risken stor att borgerligheten nu reduceras till ett slags systemförsvarare. I en essäserie reflekterar Emanuel Örtengren, ansvarig för välfärdsfrågor på tankesmedjan Timbro, kring nästa steg för borgerligheten.

Alliansens arbetslinje skapade runt 100 000 jobb. Nu behövs reformer för att göra fler självförsörjande, skriver Emanuel Örtengren. Det gäller inte minst de tusentals människor som kommit till Sverige på senare år i hopp om att bygga ett nytt liv här.

I januari träffade jag Oliver Rosengren (M), som är kommunalråd och ordförande för nämnden för arbete och välfärd i Växjö. Växjös blågröna styre har ambitionen att ha Sveriges mest restriktiva riktlinjer för försörjningsstöd, och när jag frågade Rosengren vad som driver honom som politiker kom svaret utan någon betänketid:

Jag har sagt att arbetslinjen är min ideologi. Anders Borgs arbetslinje åstadkom mycket och gjorde det mer lönsamt att arbeta. Men Borgs reformer är inte tillräckliga för att bemöta många av de samhällsproblem jag möter varje dag i en kommun som Växjö år 2020. (Smedjan 19/5-2020)

Arbetslinjen var Alliansens kanske största framgång. Trots att oppositionen kritiserade skattesänkningarna på arbete hårt när de infördes har Stefan Löfvens regeringar inte rullat tillbaka dem sedan Socialdemokraterna återtog makten 2014. Jobbskatteavdragen – arbetslinjens tydligaste uttryck – skapade ett nytt jämviktsläge i svensk politik.

Man ska inte underskatta hur mycket människor värderar att ha mer pengar i plånboken, men Alliansens arbetslinje handlade inte bara om ekonomi utan också om moral. Det finns en djupt rotad idé i Sverige om att alla som kan ska arbeta och, som det brukar heta, »göra rätt för sig«. Alliansen kunde erbjuda en trovärdig lösning för att höja sysselsättningen och främja arbetsmoralen: sänkt skatt på arbete och striktare villkor för att få ersättning från socialförsäkringarna. Kombinationen av lägre skatter och ersättningar var på det stora hela en framgång: uppskattningar av jobbskatteavdragens effekter har kommit fram till att de skapade mellan 86 000 och 165 000 jobb (Lundberg & Norell 2018).

Men som Oliver Rosengren är inne på löste Anders Borgs arbetslinje långt ifrån alla samhällsproblem. I dag finns det en ny typ av utanförskap som inte var lika utbrett under Alliansens tid vid makten: en stor grupp lågutbildade utrikes födda som ofta tillbringar flera år i Sverige innan de ens får sitt första jobb. Enligt en rapport från forskningsstiftelsen Entreprenörskapsforum (Eklund & Larsson 2020) tar det i snitt 12–13 år för utrikes födda att tjäna 12 600 kronor efter skatt och därmed räknas som självförsörjande. Det är ett enormt underbetyg till svensk arbetsmarknads- och välfärdspolitik och innebär stora kostnader för det offentliga.   

Det finns en lösning på det problemet som det ofta har talats om, men som sällan har konkretiseras: mer kvalificering in i välfärden, det vill säga att personer som invandrat till Sverige får tillgång till förmåner i välfärdssystemen i takt med att de arbetar och betalar skatt. Det skulle vara ett sätt att »bygga en mur runt välfärdsstaten, inte runt landet«, som Ronald Reagans ekonomiske rådgivare William Niskanen en gång uttryckte det.

I en ny Timbro-rapport försöker Stefan Fölster och Robert Gidehag analysera hur en kvalificeringsprincip skulle kunna tillämpas på de svenska trygghetssystemen. Fölsters och Gidehags förslag går ut på att A-kassan, sjukpenningen, sjuk- och aktivitetsersättningen samt föräldrapenningen (inklusive vab- och garantidagar) ska bestå av två delar: en statlig försäkring med en garanterad grundersättning och en del av ersättningen som är kopplad till ett personligt konto. Den garanterade ersättningen börjar på 0 kronor och höjs i proportion till inkomsten upp till ett tak på 18 000 kronor i månaden. För föräldraförsäkringen är minimiersättningen dock 7 500 kronor i månaden, vilket är ungefär som i dag.

Saldot på det personliga socialförsäkringskontot växer upp till ett tak på 300 000 kronor genom att en del av arbetsgivaravgifterna avsätts, och kontot kan användas för att komplettera grundersättningen tills saldot är tomt. Alla som har låg garanterad ersättning kan söka ekonomiskt bistånd precis som i dag, så att ingen hamnar under existensminimum. Om man har ett överskott på kontot vid arbetslivets slut kan det användas för att dryga ut pensionen.

En sådan modell skulle ha flera fördelar jämfört med dagens socialförsäkringssystem. Dels skulle villkoren för att få ersättning bli enklare och mer rättvisa: att ha arbetat varaktigt i tjugo snarare än ett år skulle spela roll för hur stor ens ersättning blir. Dessutom skulle drivkrafterna att arbeta och inte tömma kontot vara starka i och med att ett eventuellt överskott på det individuella kontot blir ett tillskott till pensionen, utan att några avgiftshöjningar krävs. Kommunerna kan också ställa aktivitetskrav på de som uppbär ekonomiskt bistånd, på samma sätt som det blågröna styret i Växjö gör. Både moraliska och ekonomiska skäl talar därför återigen för att socialförsäkringarna behöver reformeras.

Det går att diskutera exakt vilka ersättningar som borde omfattas av en kvalificeringsprincip, men att liknande förslag har avfärdats av den rödgröna regeringen är beklagligt. Inga förslag om kvalificering in i välfärden läggs till exempel fram av den parlamentariska Migrationskommittén på grund av regeringens motstånd.

Sverige har i dag ett etniskt definierat utanförskap som borde mana till eftertanke. Hur har svenska politiker egentligen hanterat »andrummet« efter flyktingkrisen 2015? Vad som skulle ha behövts då, och som alltjämt gör det i dag, är reformer som sänker skatten på låga inkomster och anpassar bidrags- och socialförsäkringssystemen till en värld med omfattande migration. Det behövs en ny arbetslinje.

Emanuel Örtengren är statsvetare och programansvarig för välfärdsfrågor på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro.

@emanuelorten

emanuel.ortengren@timbro.se

 

Fler artiklar av Emanuel Örtengren

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr