Framväxten av auktoritära och socialkonservativa politiska rörelser i västvärlden beror inte på att väljarna har landat i nya politiska insikter och åsikter. I stället beror den på en motreaktion där väljare vars åsikter inte förändrats i takt med att samhället blivit mer progressivt nu röstar i protest. Statsvetaren Andreas Eriksson har läst Pippa Norris och Ronald Ingleharts nya bok Cultural Backlash – Trump, Brexit, and Authoritarian Populism och hittar en förklaring till varför gymnasietidens böghatare inte längre är centerpartister.
De senaste åren har vi sett politiska konflikter i västvärlden kring frågor som passar illa in på höger-vänsterskalan. Det handlar om värdet av internationellt samarbete, ifall klimatproblem är på riktigt, om prideflaggor, sexuella rättigheter och jämställdhet. Frågor som många trodde var överspelade utgör nu slagfältet för några av våra största politiska strider.
Statsvetare har länge kopplat dessa konflikter till framväxten av starkare auktoritära populistpartier. De vanligaste förklaringarna tar fasta på att globalisering, digitalisering och breda förändringar i vilka som har makt och status i ett samhälle skapar en grupp »förlorare« som i sitt missnöje blir allt mer intoleranta. Enligt dessa förklaringar har gruppen väljare som är auktoritära och socialkonservativa vuxit på senare år.
För mig har den förklaringen alltid ringt tomt. I kommunen där jag växte upp, Marks kommun i Västra Götaland, har många av dessa åsikter nämligen funnits med genom hela uppväxten. Åsikterna har inte varit begränsade till »förlorarna«, även framgångsrika och populära personer har hyst auktoritära och socialkonservativa åsikter. Mark blev rikskänt 2014 efter att två vuxna homosexuella män blev så trakasserade och misshandlade att de kände sig tvungna att flytta därifrån. Själv var jag tyvärr inte överraskad. I gymnasieskolan där jag gick, med över tusen elever, kände vi inte till en enda öppet homosexuell elev. »Bög« ansågs allmänt vara ett av de värsta skällsorden.
Händelserna i Mark utgör lyckligtvis extremfall men runt om i Sverige finns många orter där de förhärskande värderingarna är mer socialkonservativa och auktoritära än den nationella mittfåran.
I boken Cultural Backlash – Trump, Brexit, and Authoritarian Populism visar statsvetarna Pippa Norris och Ronald Inglehart att den politiska utveckling som gjort västvärlden allt mer progressiv också utgör grunden för en motreaktion bland personer med mer traditionella värderingar. Det är denna motreaktion som utnyttjas av auktoritära populistpartier.
I Norris och Ingleharts beskrivning har 1900-talet präglats av stora förändringar i människors grundläggande värderingar. Äldre generationer värderar säkerhet, stabilitet och tillgång till resurser högt. Senare generationer värdesätter i stället jämställdhet och personlig frihet. Över tid har de progressiva hamnat i majoritet i nästan alla västländer, en »tyst revolution« har ägt rum.
Västvärldens väljare har inte blivit mer auktoritära. Utifrån ett omfattande statistiskt datamaterial pekar Norris och Inglehart på att människor vars värdegrund utgår från kortsiktig säkerhet och stabilitet också tilltalas mer av starka ledare, tydlig hierarki och andra auktoritära inslag. I Sverige förkroppsligas detta i Sverigedemokraternas slogan »Trygghet och Tradition«. Det är först när sådana värderingar inte längre är en del av de etablerade partiernas politik som vissa väljare vänder sig till alternativa politiska partier, som SD. Att dessa partier dessutom råkar vara auktoritära är något som många kan leva med.
En sak som utmärker politiska konflikter runt denna värdeklyfta, jämfört med klassiska höger-vänsterkonflikter, är hur infekterade de blir. Konflikterna handlar ju inte bara om det bästa sättet att styra ett samhälle, utan om grundläggande föreställningar om vad som är rätt och fel. Samtidigt som progressivt sinnade debattörer frustreras över åsikter de ser som bakåtsträvande, ser de auktoritära en dekadent motståndarsida som ignorerar sunt förnuft och anständighet.
Norris och Ingleharts bok utvecklar bilden av varför auktoritära populistpartier växer. Tyvärr tillför den få nya sätt att möta hotet från populistiska ledare som utnyttjar väljares frustration för andra politiska mål – som att montera ner den liberala rättsstaten. Bokens viktigaste bidrag är snarare insikten att auktoritär populism är en motreaktion, inte en växande trend.
Andreas Eriksson är statsvetare och arbetar som organisationsutvecklare på Centerpartiet.
@faktafail
andreas.k.eriksson@gmail.com