Tidigare ekonomiska försyndelser är inte ett argument för att neka nöddrabbade EU-länder hjälp i sviterna av coronaviruset, menar forskaren och liberalen Fredrik Brange. Istället för att ställa EU-länder mot varandra bör vi fråga oss hur vi bäst får Europas ekonomi på fötter igen.
I sin artikel i Liberal Debatt ställer sig Magnus Thulin (C) kritisk till EU:s corona-stimulanspaket med hänvisning till att de största mottagarna av investeringsmedlen är EU-länder som de senaste åren har misskött sina ekonomier, enligt hans mening.
Jag delar i grunden hans oro för den höga skuldsättningen i flera länder och deras oförmåga att genomdriva nödvändiga reformer det senaste decenniet. Men i motsats till Thulin, menar jag att det vore oansvarigt att av den anledningen nu neka nöddrabbade EU-länder ekonomiskt stöd.
Det tål att påminnas om att mänskligheten under de senaste månaderna har genomlidit en av de värsta kriserna sedan andra världskriget. Hittills har mer än hundratusen människor dött av viruset, enbart i EU.
Långt fler riskerar att drabbas av social misär i de ekonomiska efterdyningarna. EU-kommissionen spår att EU:s ekonomi kommer krympa med hela 8,3 procent under 2020.
Hur långtgående de ekonomiska konsekvenserna blir i slutändan kan vi inte veta. Det kommer bero på dels hur smittspridningen utvecklar sig, dels hur den ekonomiska situationen hanteras.
En sak är dock säker. Europas ekonomiska återhämtning är beroende av att inget land lämnas efter. Att hjälpa utsatta EU-länder är inte bara en fråga om solidaritet, utan också om att tillvarata Europas gemensamma intressen.
Det var i ljuset av detta som EU-ländernas ledare enades om stimulanspaketet på 750 miljarder euro. Turistintensiva EU-länder som drabbats hårdast kommer vara de största mottagarna av stöd. Dit hör bl.a. Italien, Spanien, Frankrike och Kroatien. Däremot inte t.ex. Belgien, även om landet, precis som Thulin påpekar, har haft många döda per capita.
Dessa länder är alla djupt skuldsatta sedan tidigare. Men är det skäl för att inte hjälpa dem ur en kris som de själva inte har förorsakat?
Självklart får stimulanspaketet inte bli en ursäkt för att skjuta upp välbehövliga strukturreformer. Just därför är det viktigt att paketet är en tillfällig åtgärd under tre års tid. Det fråntar varken de incitament eller förpliktelser som EU-länderna har att genomföra reformer inom ramen för den årliga s.k. planeringsterminen, en lärdom av eurokrisen.
Stimulanspaketet etablerar ingen ny praxis, varken vad gäller bidrag eller skuldsättning. Stöd till utsatta regioner och länder har existerat ända sedan 1958. Ca 50 miljarder euro fördelas varje år till utsatta regioner inom ramen för EU:s regionalpolitik – en tredjedel av EU:s årliga budget. Därutöver finns diverse fonder som kan aktiveras vid t.ex. naturkatastrofer.
Gemensam skuldsättning är inte heller någon ny företeelse. Det användes för första gången redan 1976 för att stötta Irland och Italien efter oljekrisen, och har sedan dess använts bl.a. för att hjälpa Frankrike, Grekland och Portugal under 1980- och 1990-talet och Lettland, Rumänien och Ungern under finanskrisen 2008/2009. Genom den s.k. EFSM-mekanismen har EU-kommissionen redan kapacitet att låna upp till 60 miljarder euro med EU-budgeten som säkring.
Så i dessa avseenden är stimulanspaketet inte så omvälvande som vissa kritiker försöker ge sken av. EU har alltid byggt på att vi hjälper varandra genom kriser – just eftersom det ligger i vårt gemensamma intresse.
Däremot är paketet en viktig bekräftelse på att EU-ländernas ledare är villiga att göra allt som krävs för att Europa ska stå enat även efter denna exempellösa kris.
Ytterst handlar det inte bara om att värna den inre marknaden, utan om att hålla ihop EU och EU-länderna – numera en av den liberala demokratins sista utposter i världen. Det är något vi bör välkomna. Särskilt som liberaler.
Fredrik Brange – Forskare i kvantfysik och liberal