Den som är försatt i skuld är inte fri

EU:s återhämtningsfond kräver att länderna som får pengar reformerar sina ekonomier. De reformerna borde ha varit på plats för tio år sedan, menar den centerpartistiske företagaren och ekonomen Magnus Thulin. Nästa gång som EU tvingar Sverige att skuldsätta sig för EU vill han se han ett beslut i riksdagen, så att Sveriges medborgare kan utkräva ansvar genom sin demokratiska rätt.

Som den europavän jag är måste jag agera djävulens advokat med följande analys och relevanta siffror.

De senaste 10 åren har bjudit världen på några av de bästa åren i modern ekonomisk historia, men vad har hänt med statsskulderna inom EU?

EU accepterar en statsskuld på 60% av BNP, enligt regelverket. Tror man på allvar att Italien, Spanien, Grekland och Frankrike kommer göra nödvändiga reformer? Reformerna borde ha varit på plats för 10 år sedan, efter föregående finanskris.

Samtliga reformer som måste göras av berörda länder borde vara inskrivet i förslag på skuldebrevet som Stefan Löfven, med hjälp av EU-nämnden, godkände. Inte debatteras och diskuteras efteråt. Förslag på reformer kan bland annat vara: Överskottsmål, lagstiftning om minskad statsskuld, flexiblare arbetsmarknad, höjd pensionsålder och ett reformerat skattesystem som ökar viljan att betala skatt.

Så vad gör detta krispaket så problematiskt?

Jag vill se solidaritet inom EU och jag hade kunnat tänka mig att EU skulle ställa upp som borgen för ett lån om 750 miljarder, inte bidrag.

Nu blev det alltså fördelat på 390 i lån och bidrag om 360 miljarder euro.

Hur mycket är då detta? I relation till siffran kan man ställa Sveriges totala BNP som låg på 530 miljarder euro 2019 och EU:s totala BNP som hamnade på 15 592 miljarder euro 2019.

I sammanhanget är alltså inte krispaketet överdrivet mycket pengar, men det är inte här de stora problemen ligger. De mörka molnen handlar om flera länders ohållbara ekonomier. Med ökande skuldsättning och avsaknad av reformer.

En långdragen kris skulle sannolikt resultera i att EU behöver samla ihop mer pengar. Skulle EU få riktigt stora problem de närmaste åren så kan detta betyda att Europas och Sveriges skattebetalare får ställa upp och borga för betydligt högre belopp.

EU har nu infört en form av praxis som innebär att bidrag blir mer normaliserat för vissa länder och mer frånvarande för andra. Den fattiga delen med hög skuldsättning såsom Grekland, Italien och Spanien ska få de största bidragen i absoluta tal. Detta har motiverats med att dessa länder är mest påverkade av Corona. Förefaller det då inte lite konstigt att Belgien, med högst dödstal per capita och hög statsskuld inte får ta del av detta? Att vissa länder som nämnt har påverkats väldigt hårt råder det ingen tvekan om, men frågan är: hade de drabbats lika hårt ekonomiskt om de hade tagit tillfället i akt att reformera sina ekonomier efter 2010 och följt EU:s skrivelser om en maximal statsskuld för medlemsstaterna? Hur länge ska länder med stark budgetdisciplin, så som Sverige, acceptera detta?

Dessutom har Unionen nu skapat förutsättningar för budgetar som är ofinansierade, vilket är ett stort steg i fel riktning. Jag tror inte det finns en majoritet i Sverige som vill att EU i framtiden ska kunna beskatta svenskar för att finansiera sin budget. 

Svenskar och Sverige har måhända ibland en övertro på sin egen förträfflighet men vad det gäller statsfinanser spelar vi, tillsammans med några andra i en helt annan liga.

Frankrikes president Emmanuel Macron jublar över krispaketet i TV-sända tal och menar att EU nu har skapat starka mekanismer för att låna och distribuera pengar.

Hade jag haft Macron framför mig just nu så hade jag använt mig av den före detta finansministern Ernst Wigforss gamla citat: ”Den som är försatt i skuld är inte fri”.

När nästa försök att få Sverige att skuldsätta sig kommer kräver jag ett transparent riksdagsbeslut och inget flummande utan insyn i EU-nämnden. Då kan Sveriges medborgare utkräva ansvar genom sin demokratiska rätt.

Magnus Thulin – Företagare, ekonom och centerpartist