I snart tre månader har min personliga frihet varit kraftigt avskuren, i praktiken utraderad eller påtvingat ihopsmetad med arbets- och familjeliv.
Under lång tid kunde jag inte lämna mitt bostadskvarter, under vissa dagar inte ens min lägenhet. Varje enskild vistelse utomhus har varit tvungen att uppfylla ett, av den israeliska regeringen reglerat, godtagbart skäl. I kampen mot pandemin har jag, tillsammans med övriga israeliska invånare pliktskyldigt lytt under regleringar som får de svenska rekommendationerna att framstå som fjäderlätta moln på en sommarhimmel.
Om vad som var rätt vägval då, ska inte denna text behandla. Kanske blir Sverige den som går segrande i ett långt perspektiv, kanske inte.
I ett samhälle där 25 procent av arbetsstyrkan förlorade sin inkomst (om än tillfälligt) har jag haft turen att kunna arbeta hemifrån. Min övriga tid har jag tillbringat inspärrad i husarrest med min familj. När den första oron om virusets verkan med tiden släppte framstod konsekvenserna av vårt avskurna liv i ett tydligare ljus. Allt det som var roligt, fritiden, var som bortblåst. Visst kunde vi spela sällskapsspel och kolla på Netflix. Men ingenting blir njutbart när det är påtvingat, när inga andra alternativ existerar.
Det härliga med fritid är ju just det att fritt få disponera sin tid och välja vad man ska göra och med vem. Det kan låta naivt och platt att säga att restaurangbesök, promenader med vänner och att strosa på en gågata sätter guldkant på tillvaron. Men att se allt detta försvinna lägger sordin på vardagslivet.
Missförstå inte min klagosång. Att ha hälsan i behåll och inte se den äldre generationen och sjuka dö bort är så klart värt en tids paus i det som är roligt. Men det som är slående, och som stannar kvar hos mig, är hur mycket en meningsfull fritid innebär för en individs existens. Det är lätt att ta något för givet tills det är borta. När det nu är tillåtet att ta en take away-fika med en vän om vi håller avstånd och bär ansiktsmasker i 37 graders värme känns det som det viktigaste och käraste vi har.
FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna befäster rätten till fritid vid sidan av vila. I Barnkonventionen och andra bindande dokument uttrycks inte bara krav på kvantitet utan också på kvalitativ fritid.
Innan coronakrisen kändes fritid aldrig som den mest brinnande mänskliga rättigheten att värna. I dag kan jag inte ens se en särskillnad mellan individens frihet och meningsfull självvald fritid. I en liberal grundsyn måste detta därför utgöra en grundbult i mänsklig värdighet. När de frihetskränkande åtgärderna nu börjar mildras eller i vart fall balanseras globalt, måste rätten till fritid vara självklar för liberaler att slå vakt om.
Jonatan Macznik är människorättsjurist och bosatt i Tel Aviv.
@JonatanMacznik
jonatan.macznik@liberaldebatt.se