Vad utmärker en framgångsrik finansminister? Att ha klarat av en ekonomisk kris kan vara ett kännetecken; att ha fått förnyat förtroende för sin regering i allmänna val kan vara ett annat. Lovord från kollegor och sakkunniga är en uppenbar indikation; att ens politiska motståndare låter de reformer man genomfört förbli en mer subtil dito, men nog så betydelsefull.
Allt detta stämmer in på Anders Borg, Sveriges finansminister 2006-2014. 2011 utnämndes han till Europas bäste finansminister av Financial Times, till stor del för sin hantering av finanskrisens effekter. Året innan hade Alliansen vunnit riksdagsvalet. Få ekonomer har riktat någon betydande kritik mot Borg (annat än politiskt grundad) vare sig under eller efter hans ministertid, och viktiga reformer som jobbskatteavdraget, RUT-avdraget och förändringen av sjukersättningen har i allt väsentligt behållits av efterföljande S-regeringar.
Om Borgs tid som finansminister – och lite om innan och efter den – kan man läsa i hans partiella memoarer Finansministern (Mondial förlag, 2019).
Boken behandlar huvudsakligen perioden 2006-2014, och kan grovt delas in i två delar. Den ena rör svensk inrikespolitik, Moderaternas förnyelse, Alliansens tillblivelse och regeringsperiod, och valförlusten 2014. Den andra handlar om Borgs roll i internationella ekonomisk-politiska sammanhang, som krishanteringen i Ekofin, förhandlingarna inom EU under eurokrisen och hanteringen av den ekonomiska krisen i Lettland 2008-2009.
Båda delarna är läsvärda, av olika skäl. Den inrikespolitiska historien har beskrivits i en mängd böcker redan och är i stor utsträckning känd materia, åtminstone vad avser den officiella historieskrivningen. Det Borg tillför är vissa detaljer, beskrivningar av skeenden och iakttagelser (ofta syrligt formulerade) om andra partiers företrädare och deras ageranden. Han har till exempel inte många väna ord i beskrivningarna av Folkpartiets roll under Alliansens första tid.
Genomgående i bokens redogörelse är Borgs pliktkänsla inför det uppdrag han tagit sig an. Det börjar med några ord från partiveteranen Georg Danell till honom på kvällen vid valvakan efter förlustvalet 2002: »Din generation måste nu stiga fram och ta ansvar. Det duger inte att sitta på läktaren.« Därifrån går det vidare till omstöpningen av Moderaternas riksdagskansli, omläggningen av partiets ekonomiska politik, sammansvetsningen av Alliansen, reformarbetet innan och efter valet 2006, sedermera krishanteringen av banker och fallerande regeringar i andra EU-länder. Det är nattmanglingar i Bryssel, långdragna förhandlingar i regeringen, inläsning av såväl underlag från medarbetare i departementet som aktuell forskning och internationella medie- och börsrapporteringar. Med mera.
Borg är omvittnat högeffektiv, med litet sömnbehov och stundtals närmast manisk produktivitet. En del av framgångarna för Nya Moderaterna och Alliansen under i synnerhet den första mandatperioden kan säkerligen tillskrivas Borg och den grupp kvalificerade tjänstemän han omgav sig med på Finansdepartementet, vilkas återkommande långa arbetspass beskrivs i boken. Handlade det för dessa om ansvarstagande, känsla av plikt? Det går sannolikt inte att fullt ut avgöra. Oavsett vilket är det svårt att som läsare inte få känslan av att dessa departementstjänstemän gjorde stora uppoffringar för politikens skull – Borg själv likaså, som hade barn i förskole- och lågstadieåldern under dessa år.
Pliktkänsla är också det Borg förmedlar i delarna av boken som rör eurokrisen och det internationella arbetet. Det är inte i första hand Borgs egen regering eller dess lands ekonomi som behöver räddas, utan Greklands, Portugals, Irlands och andra EU-länders – för att inte tala om det krisande banksystemet. För de många mötena och förhandlingarna under åren runt 2010 får Moderaterna få extra röster, om några, av svenska väljare – förvisso förlorar man inte direkt några röster heller, men som alla nationalekonomer vet har allting alternativkostnader och tid är den enda ytterst knappa tillgången. Borg beklagar i boken att reformtakten kom av sig under Alliansens andra mandatperiod. Är det otänkbart att ett bidragande skäl var tiden som gick till krishantering i Europa?
Alla som är intresserade av politisk närtidshistoria kommer att ha behållning av att läsa Anders Borgs bok. Alla kommer säkerligen inte att hålla med om allt. I stor utsträckning är boken en partsinlaga vad gäller varför det som hände under Alliansåren hände. Men Borg hymlar inte med det: boken är hans bild av det som skedde.
I efterordet beskriver han också åren i politiken som att han gjort sin »plikt för Sverige«. Numera är Borg omgift och arbetar med rådgivning i det privata näringslivet, och i internationella organisationer. Tonen när han beskriver detta arbete är mer präglad av glädje än pliktkänsla.
Patrick Krassén är jur kand och fil kand i statsvetenskap, redaktör för Liberal Debatt 2007-09.
@nedskattning
patrickkrassen@hotmail.com