Ordoliberalismen är den fria marknadens »varannan vatten«. EU är dess ordningsvakt. Och »dynamisk effektivitet« är fyllbulten som har fått lämna festen. Så lyder i vart fall EU-kommissionens konkurrenspolicy. Amelia Andersdotter förklarar, och tar tempen på den europeiska ordoliberalismen i dag.
Det är nu över 30 år sedan den brittiske konkurrenskommissionären Leon Brittan trotsade protektionismen och satte stopp för ett fransk-italienskt uppköp av en kanadensisk flygtillverkare, Havilland. Det sågs då som en seger för den europeiska, ordoliberala konkurrensrätten, som kunde stå emot nationernas industripolitik.
Och för bara ett år sedan upprepade den danska konkurrenskommissionären Margrethe Vestager bedriften genom att blockera sammanslagningen av Siemens-Alstom. I stället för att skapa en enorm europeisk tågjätte, ansåg EU-kommissionen att marknadsstrukturen då skulle bli så förvriden att europeiska konsumenter kunde missgynnas. Den trotsade det tysk-franska komplex som sett framför sig global konkurrenskraft medelst rå ekonomisk hegemoni.
Men EU-kommissionen går inte bara emot enskilda koalitioner av stora medlemsländer. De åsidosätter också det som europeiska industrialister under ett par årtionden kallat »dynamiska effektivitetsvinster«. Det vill säga, effektivitet som uppstår genom så pass kraftfull centralisering att industrin på ren rörelsemängd tuffar framåt på de globala marknaderna.
Han anser att europeiska företag, särskilt franska, måste få starkare stöd från EU.
Det är en ekonomisk teori som kan komma att vinna mark nu när Frankrike tilldelats tre av de tyngsta generaldirektoraten – digital politik, industripolitik och rymd/försvarspolitik – den största portföljen någonsin för någon kommissionär. Tidigare VD:n för populära hushållsnamn som ATOS, France Telecom och Bull, numera kommissionär Thierry Breton, uppgav enligt Netzpolitik.org så sent som i juli 2019 att han anser att europeiska företag, särskilt franska, måste få starkare stöd från EU.
Den hittills rådande ordoliberalismen bygger i stället på två pelare. Dels en konsekventiell del, att utfallet av en viss reglering eller ett visst beslut ska föra gott med sig – konsumenter ska ha det bättre efter en tillåten åtgärd. Dels en deontologisk del, att själva strukturen kring en marknad påverkar i vilken utsträckning konsumenter kan dra långsiktig nytta av utveckling.
Ordoliberalismen uppfattas ofta som österrikisk eller tysk, och ställs i kontrast till den rent konsekventiella Chicago-skolan från USA.
Ordoliberalismen uppfattas ofta som österrikisk eller tysk, och ställs i kontrast till den rent konsekventiella Chicago-skolan från USA.
EU-kommissionens konkurrensdirektorat har sedan början av 2000-talet arbetat sig mot en post-Chicago-modell i skepnad av »more economics approach«, det vill säga med lägre emfas på det rent strukturella kring marknader. I USA har vindarna i stället blåst åt andra hållet.
Den deontologiska skolan, i USA representerad av Harvard-ekonomer från 1930-talet, är nämligen på väg tillbaka.
I konkurrensrättsliga tidskrifter dyker den upp som en appell för pluralistiska bedömningar. Avvägningar kring marknadsaktörers samverkan anges behöva studeras inte bara ur det snäva perspektivet kring exakt de aktörer som ingår, utan också utifrån hur dessa aktörer förväntas interagera med tredjeparter, eller för den delen tredjeparter med varandra.
Det handlar inte om att överge aspirationen efter goda utfall, utan snarare om att komplettera denna med en sorts föreställning om vad som är »gott«.
Det handlar inte om att överge aspirationen efter goda utfall, utan snarare om att komplettera denna med en sorts föreställning om vad som är »gott«. Till detta hör ett växande antal studier kring konkurrensrättens normativa egenskaper: om ett visst beteende uppfattas skadligt för konkurrensen, räcker det med ett eller ett par avgöranden för att korrigera det skadliga beteendet hos samtliga marknadsparter? I alla fall i EU är det tveksamt om särskilt djuplodande utredningar har en normativ inverkan, medan det i USA står relativt klart att sådana avgöranden som faktiskt fälls också påverkar hela marknadssegment.
I diskussionen om vårt växande informationssamhälle och bland krav på starkare reglering av amerikanska webbjättar är denna diskussion särskilt intressant. Medan tankar om möjliga regleringsmodeller står som spön i backen har bara liten uppmärksamhet riktats åt att genomlysa i vilken utsträckning redan befintlig konkurrensrättslig praxis – eller brist därav – kan visa vägen mot större tjänstemångfald.
Uppenbart marknadssnedvridande strukturer i form av uppköpskulturer observerades så sent som i december 2019 av Stanford-professorn Mark Lemley. I en artikel med Andrew McCreary visar han att många nystartade IT-företag inte drar till sig investeringar genom att ha bra idéer, utan snarare för att de förväntas bli uppköpta av en befintlig webbjätte för höga summor.
Motsvarande innovationsproblem observerades av EU-kommissionen inom läkemedelsindustrin redan 2009. Då stod det relativt klart att det var patenträtten som var problemet. För webbtjänster kan man tänka sig att mellanhandsansvar vid varumärkes- och upphovsrättsintrång är en större bov i dramat.
Personuppgiftsregleringen hamnar inte sällan i konflikt med målsättningen att ha transparenta webbjättar som går att underställa oberoende granskning.
Personuppgiftsregleringen hamnar inte sällan i konflikt med målsättningen att ha transparenta webbjättar som går att underställa oberoende granskning. Även här har EU redan experimenterat med regleringsmodeller för finansindustrin. Krav på öppna API:er (applikationsprogrammeringsgränssnitt) ska garantera lägre barriärer för marknadstillträde för nya betaltjänster. Det kan vara något att titta närmare på nu när även Stanford-professorn Daphne Keller börjat resonera kring just API:ers roll för insyn och konkurrens.
Att det går att få till det har EU inte minst visat med reglerna om elektronisk kommunikation. Européer är ensamma i världen om att ha högkvalitativa, billiga, och robusta kommersiella uppkopplingar, i alla fall på de platser där EU:s telekomregler upprätthållits av staten. Det gjordes utifrån fransk samhällsbyggarekonomi, med Jean Tirole och Patrick Rey i förgrunden. Klipska teoretiker som de senaste åren till och med ägnat sig åt att ge upprättelse åt EU-kommissionens tidigare avfärdade tankar om vertikala avskärmningar av marknader. Men det krävde också mod att gå emot både medlemsländerna och deras befintliga industrialister, inte bara i rättssalen utan också politiskt.
EU är ordoliberalismens högborg och kan med smarta regler forma en gynnsam marknadsstruktur för IT-tjänster som varken är protektionistiska eller konkurrensbegränsande. Men det kräver att EU vågar ta itu med immaterialrättsproblemen – och kanske även att de mer framsynta staterna vågar begära att de större staternas industripolitiker kravlar bort från frågor om dynamisk effektivitet.
Amelia Andersdotter
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!