Skip to content
Recension

“Ny liberalism” riktar strålkastaren mot liberalismens blinda fläck

Sex nutida tänkare inom politisk filosofi och moralfilosofi introduceras i boken “Ny liberalism” (Timbro Förlag, 2018), redigerad av Patrick Krassén. Fem av dem utgår från den libertarianska traditionen, medan den sjätte, Jonathan Haidt, mer är moralforskare än filosof. Ebba Karlsson presenterar dennes teori om moraliska fundament, som säger att människors uppfattningar kan grupperas inom motsatsparen omsorg/skada, rättvisa/fuskande, lojalitet/förräderi, auktoritet/underordning, helighet/förnedring och frihet/förtryck, och att liberaler och konservativa lägger olika vikt vid dessa. Utifrån denna teori vill Haidt förklara många av vår tids konflikter. Karlssons text är en av de bästa i boken, och den är en utmärkt introduktion till Haidt.

Som recensent bör man känna till ämnet boken handlar om, men jag måste erkänna endast ytlig initial kunskap om de fem tänkarna förutom Haidt. Men eftersom jag tillhör målgruppen för denna bok (politisk-filosofiskt intresserad liberal) så kan jag åtminstone besvara den viktiga frågan huruvida den inspirerar till att läsa mer om respektive tänkare.

Mattias Svensson skriver om Deirdre McCloskeys syn på borgerliga värderingar som den unika ingrediensen för kapitalismens framgångar i Väst. Hon avfärdar andra faktorer såsom vetenskap, institutioner, kapital, äganderätt, kolonialism eller naturresurser. Det handlade i stället om nya idéer såsom framtidstro och att strävan efter ekonomisk framgång är moraliskt rätt. McCloskey är dygdeetiker, och anser att kapitalism och de klassiska dygderna passar mycket bra ihop. Paradoxalt nog framstår McCloskeys libertarianism som tämligen moralistisk: hon har starka åsikter om vilken moral som bör gälla i samhället, samtidigt som hon vill ha omfattande individuell frihet.

McCloskey är enligt Svensson ganska lös i sin definition av kapitalism, så att “hennes fria samhälle kan rymma en skandinavisk välfärdsmodell”. Därpå skriver Svensson att “hon delar den principiella moraliska kritiken mot all statlig beskattning som likställd med stöld […] även om hon godtar att bli bestulen på en del om det verkligen går till att hjälpa de svagaste”. Där svalnade mitt intresse för McCloskey betydligt. Libertarianer vill gärna framstå som synnerligen principfasta när de hävdar hårda grundbultar (äganderätt, et cetera) för sin politiska filosofi. Då är ett dylikt försök att samtidigt vilja både ha kakan och äta den extra problematiskt.

Jesper Ahlin Marceta inleder sin text om David Schmidtz med koncisa och bra sammanfattningar av de två inflytelserika rättviseteorier som John Rawls och Robert Nozick formulerat. Schmidtz kontrasterar sig gentemot dessa med en explicit värdepluralism, alltså tanken att det rättvisa och det goda inte kan beskrivas eller fångas i endast en princip. Han anger fyra principer: jämlikhet, meritering, ömsesidighet och behov. De är alla eftersträvansvärda mål, som dock inte kan förenas utan konflikter. Ahlin Marceta skriver att “en svårighet med teorin är att den inte artikuleras lika mycket som den används” och att “den är avsedd att initiera ett sätt att tänka på rättvisa…”. Därefter beskrivs några konkreta resonemang som Schmidtz för. Även om Schmidtz teori tycks vara ganska minimalistisk, så lyckas Ahlin Marceta göra mig intresserad av den genom sin välskrivna text.

Alexander Funcke beskriver John Tomasi och dennes idé om så kallad frimarknadsrättvisa, som är formulerad som en replik till främst Rawls. Tomasi tar inspiration av Friedrich Hayek och söker visa att marknaden kan ses som garanten för social rättvisa, rätt tolkad. Han använder inte ursprungliga rättigheter som moralisk bas för marknadsekonomin, utan snarare konsekvensresonemang. Principen om individens egenförfattarskap är viktig. Jag måste erkänna att jag helt enkelt inte förstår argumentationen. Funckes text är dåligt redigerad, men jag vet inte om det är den eller Tomasi som är problemet. Den inspirerar hur som helst inte till vidare läsning av Tomasi.

Fritz-Anton Fritzon skriver om Jan Narveson, som bygger en teori om moral på idén om samhällskontraktet. Han vill till en början ge en grund för individuella rättigheter som han anser att Nozick helt enkelt tog för given. “Hos Narveson … handlar det i första hand om att rättfärdiga en uppsättning sociala regler eller restriktioner på mellanmänskligt handlande.” Moralens syfte är att “möjliggöra ett tillstånd som är att föredra för var och en: ett tillstånd av fredlig samexistens, utifrån vilket ytterligare ömsesidigt samarbete kan utvecklas.” Detta låter mycket intressant; att ordet “samarbete” alls figurerar i en text om liberalism och moral hör inte till vanligheterna, så bara det talar för att studera Narveson. Visserligen tycks han komma fram till att det sociala kontrakt som kan åtnjuta alla människors rationella stöd är det libertarianska, en slutsats som jag är skeptisk till. Men Fritzons text flyttar ändå Narveson högre upp på min att-läsa-lista.

Patrick Krassén, bokens redaktör, visar sig ha det svåraste uppdraget, nämligen att göra Michael Huemers filosofiska anarkism intressant. Krassén gör så gott han kan, givet förutsättningarna, för Huemers utgångspunkt tycks mig vara synnerligen akademisk: “filosofisk anarkism, uppfattningen att det inte existerar några politiska skyldigheter”. Det låter mest som en krystad seminarieövning. Visserligen tycks Huemer ha intressanta argument mot kontraktsteorier och konsekvensresonemang, men slutsatsen är att ingen existerande statsbildning är legitim. Det framkommer inte huruvida det finns grader i helvetet, alltså om vissa statsbildningar trots allt är bättre än andra. Om allt är uselt, vad är då poängen? När Krassén redovisar att Huemer “bedömer … att det kan ta ‘århundraden’ innan staterna har avskaffats till förmån för frivillighets- och konsensusbaserade gemenskaper”, då tappar jag tålamodet och stryker Huemer från läslistan.

Sammantaget får jag intrycket att det även hos libertarianer finns en insikt om att Nozicks resonemang om den minimala staten är att betrakta som ett “reductio ad absurdum”, det vill säga att dess slutsats visar att något är fel med utgångspunkterna. Frågan om individens frihet är inte, och kan inte, restlöst handla om rättigheter och statens konstitution. Åtminstone McCloskey, Schmidtz och Narveson närmar sig det som inte bara är libertarianismens, utan även den bredare liberalismens blinda fläck: Insikten att människan är hypersocial, att kultur och samhälle förutsätter samarbete, och att individens frihet måste byggas på denna grund.