Krönika

Katolska kyrkan – på tröskeln mellan tro och förnuft

Text: Philip de Croy

Begreppet modernism beskrivs ofta som en rörelse i berättelsen om västvärlden. På tröskeln mellan arton- och nittonhundratalet utvecklades en stark tro på människans självförståelse och frigörelse såväl ekonomiskt som psykologiskt. Genom industrialiseringen skulle människan frigöras för arbete och skapande och psykologiskt skulle hon bli medveten om sin egen förmåga att skapa en bättre morgondag.

Inspirerade av Descartes och Bacon gjorde man samtidigt upp med upplysningstidens föreställning om en allsmäktig men medkännande Skapare. Det innebar inte att man avvisade den personliga tron eller ens organiserad religion. I stället var det ett uppbrott med axiomatiska värden. Som av en händelse är modernism också ett begrepp och en strömning inom katolsk teologi som under början av 1900-talet förenade kyrkans lära med upplysningens idéer och textkritisk bibelforskning. Grundstenen var att Petri kyrka (en vanlig omskrivning av katolska kyrkan) till sitt väsen var en balanserad förening mellan förnuft och uppenbarelse och att kyrkan uppstått genom utveckling.

Med rötter hos Sokrates och Aristoteles bär katolsk filosofi insikten om att människan behöver gudomlig hjälp för att genom förnuftet kunna nå den högsta kunskapen. Ett tecken på att denna rörelse inte var någon parentes i kyrkans historia var när påve Leo XIII lät grunda Filosofiska institutet vid Louvains universitet. Här förenades teologi, logik och ontologi vilket i sin tur spreds över världen. Ett annat exempel är hur den katolske prästen och astronomen fader Lemaître lade grunden till Big Bang-teorin genom tesen att hela universum skulle komma från en enda uratom. Tro och vetenskap respektive förnuft och uppenbarelse var alltså möjliga att förena ur ett katolskt perspektiv. Detta i kontrast till reformatorn Luther som i stället slog fast att förståndet var djävulens frilla, ratio concubina diaboli.

Men eftersom kyrkan, sina rötter till trots, är summan av mänsklig förvaltning lider den av mänskliga brister och konfliktlinjer. I det påvliga ediktet Lamentabili sane exitu fördömde Pius X år 1907 65 modernistiska förhållningssätt till kyrkans väsen, synden, exegetiken och sakramenten. Som om inte det var skarpt nog formulerade han därpå en encyklika där modernismen karaktäriserades som summan av alla heresier, alltså villoläror, innan han 1910 avkrävde alla präster en antimodernist-ed. Vill man kan man läsa detta skede som reaktionärernas kamp mot den liberala upplysningsfilosofin och dess inomkyrkliga efterföljare.

Med Andra Vatikankonciliet femtio år senare manade påve Johannes XXIII under sextiotalet tvärtom till aggiornamento (italienska för uppdatering). Kyrkan skulle öppna fönstren och anpassa sig till nutiden. Vill man kan man läsa detta skede som de liberalt sinnades återkomst i den katolska hierarkin.

Ur detta utvecklades å ena sidan radikala rörelser som befrielseteologin, å andra sidan reaktionära grupperingar som SSPX. På ett sätt kan denna splittring ses som ett kvitto på modernismens intåg. De påtvingade sanningarnas tid är över och människor måste, under Andes inspiration, själva tolka tro och liv.

En av flera brottningar som därigenom uppstått mellan förnuft och evangelium och mellan individ och kyrka är synen på den samkönade kärleken. Genom okänsliga predikningar i högmässor och sårande uttalanden från Vatikanen har homosexuella, bisexuella och transpersoner känt sig körda på porten av sin egen kyrka. Särskilt bisarrt har det varit när somliga försökt skylla de vidriga pedofilskandalerna på en »homosexuell lavendelmaffia«. Men som homosexuell katolik kan man luta sig mot traditionen, en av de källor som kyrkans väsen vilar på. Där blir deklarationen Dignitatis humanae (Om människans värdighet) central, i vilken kyrkan ansluter sig till principen om mänskliga rättigheter och individens frihet och värdighet. Dessutom formuleras där inte bara rätten utan också plikten att själv söka sanningen. Lägg därtill dokumentet Nostra aetate (I vår tid) där kyrkan slår fast att alla människor är skapade till Guds avbild och att det därför är en motsättning mot kyrkans lära att diskriminera, uttrycka hat eller trakassera en person eller grupp på grundval av vem hon är.

Eller som det står i Salomos vishet 11:24: »Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade.« Så försonas evangelium och kyrka med förnuft och omvärld. Ecce homo, se människan, för störst av allt är kärleken.

Philip de Croy är teolog och författare specialiserad på frågor om döden.

philip.de.croy@gmail.com.

Fler artiklar av Philip de Croy

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr