Reportage

Har vi en drömregering eller ett naivt luftslott?

Text: Daniel Mathisen

Januariavtalet har väckt nytt liv i tanken om ett fördjupat samarbete mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. Men hur mycket gemensamt har partierna egentligen? Och vad vill L? Tiden och Liberal Debatt nystar i liberalismens då- och nutid för att hitta svar.

En »brusande och virvlande ström«, »en oemotståndlig frammarsch« genom samhället. Så beskriver Ernst Beckman, ledare för Frisinnade landsföreningen, den framväxande arbetarrörelsen och socialdemokratin i en dagboksanteckning från 1909. Även om han hade skarpa invändningar såg han socialdemokratins vision som »en vacker drömbild, hägrande vid horisonten.

Dess rosiga skimmer faller blott fjärran ifrån över dagens strider, vilka utkämpas i helt andra tecken än produktionsmedlens förstatligande.«

Diskussionen bland liberaler kring det förra seklet involverade ofta både frisinnade och socialdemokrater. Det fanns samsyn i somliga frågor, en avgrundsdjup skillnad i andra. Den svenska liberalismens existens är präglad av en kluvenhet inför positionen på det politiska landskapet. Vänster inför rösträttsomröstningen. Under större delen av 1900-talet en del av en borgerlighet som växlat i styrka och ideologisk tyngdpunkt. Arvet lever kvar ännu i dag.

Dagens strid om partiledarposten inom Liberalerna har ofta reducerats till en ideologisk dramaturgi som placerar socialliberalism mot krav- och marknadsliberalism. Men bilden är mer komplicerad. Januariavtalet blottar självbilden och synen på den borgerliga hemhörigheten. Inom partiet går åsikterna isär, både om relationen till Socialdemokraterna och partiets vägskäl.

Gulan Avci, integrationspolitisk talesperson för Liberalerna, är en av de som tydligast profilerat sig som en kritiker av januariavtalet. Hon stod bakom Nyamko Sabunis kandidatur och vill att Liberalerna vågar ta ställning i vad hon beskriver som »centrala målkonflikter«: integration, religiösa friskolor och invandring. Enligt henne saknas det en grundläggande, ideologisk samsyn med Socialdemokraterna.

– Jag var väldigt emot januariöverenskommelsen för att det blev ett abrupt slut på 100 år av borgerlig samverkan. Vi står långt ifrån varandra i många frågor. Synen på näringslivet, synen på privata aktörer inom välfärdssektorn, förklarar hon när vi ses på riksdagens kafé.

– Vi har heller inte samma syn på skolan, vilken roll och funktion den ska ha. Socialdemokraterna har en idé om att alla ska kunna bli akademiker. Men med den synen tappar vi snarare många. Dessutom är jag rädd att januariavtalet gör att Socialdemokraterna, för en billig biljett, kommer att kunna dominera svensk politik för lång tid framöver.

På frågan om Liberalerna hade fått igenom mer liberal politik med Ulf Kristersson som statsminister – och med någon form av sverigedemokratiskt stöd – svävar hon på svaret.

– Jag är övertygad om att vi hade fått igenom mycket liberal politik med Kristersson som statsminister. Men hela frågan om SD har fått för stora proportioner. Liberalerna måste anpassa sig till den nya politiska kartan, det går inte att trolla bort Sverigedemokraterna.

På partiets landsmöte 2017 var hon en ivrig förespråkare av hårdare krav på invandrare och slöjförbud på förskolor. Linjen sågs bland många som ett slags »bunkerpolitik«. Enligt Gulan Avci finns det en ängslighet inom Liberalerna. Partiet tycks tassa på tå, menar hon.

– Den som inte bor i eller besökt ett utanförskapsområde ser förstås inte problemen med hedersförtryckoch en frihet som inskränks av religiösa normer. Jag tycker att vi måste ta debatten – om invandring, mångkultur och religionsfrihet.

2002 sker ett skifte inom dåvarande Folkpartiet under Lars Leijonborg. Fokus förflyttas, från breda liberala värderingsfrågor till språktest för invandrare och en annan syn på integration. Partiet vill göra upp med en historisk mjäkighet och »snällism«. Men den snabba omstöpningen väcker också kritik, både inom och utanför partiets egna led. Gulan Avci hoppas att Leijonborgs tråd ska plockas upp på nytt, att Liberalerna ska våga driva frågor om krav, ordning och integration.

– Jag beklagar att vi inte orkade hålla emot de krafter som anklagade oss för att fiska i grumliga vatten. Samhällsutvecklingen sedan dess har bäddat för att vissa tendenser blivit permanenta, avslutar hon.

Januariavtalet är i sin linda, ännu är det svårt att dra slutsatser av återverkningarna på det politiska landskapet. Än mindre tvärsäkra profetior om blockpolitikens upplösning eller cementering. I bakgrundsintervjuer med personer i spänningsfältet kring Liberalerna varierar intrycken: från idépolitiskt nära Socialdemokraterna till ett profilerat högerparti.

När jag träffar Fredrik Malm, riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Liberalerna, i Vasastan, Stockholm, målar han upp en kontrasterande bild av partiets utveckling. Själv var han en anhängare till Erik Ullenhag som ny partiledare och snarare än en självklar hemhörighet inom borgerligheten hoppas han på ett närmande till socialdemokratin.

– Jag tycker att det finns mycket gemensamt mellan partierna. Vi borde ha gått hela vägen in i en regering i samband med januariavtalet. Dels för att Liberalerna borde sitta i den regering man stödjer, dels för att jag inte ville släppa fram Ulf Kristersson på de premisserna, säger Fredrik Malm.

– Dessutom finns det ett värde i att Socialdemokraterna blir mer liberala i grundläggande värderingsfrågor. Ett modernt socialdemokratiskt parti och ett socialliberalt, progressivt Liberalerna skulle kunna vara ryggraden för viktiga reformer i Sverige.

Liberalerna har historiskt brottats med förhållandet mellan stat, välfärd och marknad. Över tid har tyngdpunkten skiftat – från mer betoning på sociala frågor till marknads- och kravliberalism. Fredrik Malm tycker att Liberalerna måste breddas, bli ett parti med »en social blick«.

– Vi måste förstå nödvändigheten av ett mänskligare arbetsliv och mjukare konturer. Samhället har blivit tuffare, det slits och slängs med mänskliga resurser. Vänstern är betydligt bättre på att adressera de här perspektiven, inte minst facket. Jag har aldrig upplevt att borgerliga partier haft svar. Det har snarare varit: ‹klipp dig och skaffa ett jobb, utbilda dig lite mer›. Högern har helt enkelt varit för kall.

Därför vill han »tona upp de socialliberala frågorna mer«, hitta en kombination av marknadens dynamik och välfärdens generella principer.

– Vi kan inte fokusera på att vi ska ha fler pengsystem och marknadslösningar. Det går inte att förlita sig på marknaden i den utsträckning vi gjort, det skapar skeva ekonomiska incitament. Där har vänstern helt rätt i sin kritik, slår han fast.

Fredrik Malm framhåller att den konservativa, nationalistiska slagsidan inom svensk politik är ett svek mot »de konservativa partiernas demokratiska styrka historiskt«.

– Jag ser det inte som att populistpartierna är konservativa. För dem handlar det om krig, om att vinna terräng, flytta gränser och attackera motståndare. Det är snarare en splittrande, polariserande kraft, betonar han.

– Därför är det också så förvånande att starka röster inom Moderaterna närmar sig populisternas språk och metoder. För om M fokuserar på att de är så jävla förbannade för att vi gjort upp med S riskerar partiet att bli irrelevant för en lång tid framöver.
Han menar att Liberalerna påverkades negativt av allianssamarbetet i den meningen att partiet försvann i en allmänborgerlig kommunikation. Liberalerna framstod som ett enfrågeparti för skolfrågor och möjligen integration.

– Det är bara att titta på våra siffror nu och jämföra med hur det var för 15 år sedan. Orsaken till det är allianssamarbetet. Det är ingen rocket science, enligt Fredrik Malm.

I Sverige har liberaler historiskt intagit en mittenposition på det politiska fältet, ett slags borgerlig vänster. Bertil Ohlin, Folkpartiets partiledare 1944 –1967, såg partiet som en motkraft till konservativa och marknadsliberala excesser. I boken Fri eller dirigerad ekonomi? framhåller han exempelvis blandekonomins roll i samhällsutvecklingen. Den som jämför Folkpartiets och Socialdemokraternas partiprogram från sextio- och sjuttiotalen hittar en hel del gemensamma tankefigurer på välfärdsområdet. I Folkpartiets partiprogram från 1982 framhålls att: »för den som lever i svåra omständigheter och tycker sig sakna utvägar blir friheten lätt en illusion. För den sjuke utan vård, för den arbetslöse utan säkerhet för framtiden och för den gamle utan trygghet blir valmöjligheterna små. I ett samhälle med stora ekonomiska och sociala klyftor urholkas friheten.«

Många inom dagens Liberalerna hoppas att partiet kan inta en liknande position, balansera politiken mot mitten snarare än kantra högerut. Inom Socialdemokraterna finns dessutom ett förhållandevis starkt stöd för ett samarbete med Liberalerna, under förutsättning att partierna kan mötas politiskt. Bengt Westerberg, Folkpartiets partiledare 1983–1995, är en av de tydligaste rösterna för ett mer formaliserat samarbete i mitten. Under nittiotalet var Folkpartiet ofta starkt kritiskt till Moderaterna, attackerade krav på systemskiften och stora skattesänkningar.

– Liberaler har alltid varit i polemik med högern. När jag var partiledare handlade många av mina artiklar om Moderaternas syn på välfärden eller ekonomin. Deras inställning är att folk själva kan sörja för sin välfärd och så hjälper samhället de allra fattigaste. Det sägs att fattiga hjälps mer om vi har riktade stöd. Men all erfarenhet visar på motsatsen. Bakom finns en idé om att den som är fattig hamnat där för att den misskött sig, förklarar han.

Bengt Westerberg målar upp en skiljelinje mellan vad han uppfattar som den svenska liberalismens ideologiska nervtrådar och den traditionella högerns samhällssyn. I Folkpartiets valprogram från 1994 är kritiken tydlig:

»Med Moderaterna blir det mindre av social välfärd, mindre gemensamt finansierad barnomsorg, äldreomsorg och sjukvård. Och sämre trygghetsförsäkringar. Och jämställdhet mellan kvinnor och män har aldrig varit någon hjärtefråga för moderater. Därför är rättvisa åt kvinnor aldrig något tema i moderata valtal.«

Han menar att liberalismen – och Liberalerna – blundat för växande klyftor och ett samhälle med större skiktning. Det har i sin tur varit en katalysator för högerpopulister och legat till grund vår tids konservativa och reaktionära rekyl.

– Liberalismen, som för mig är socialliberalism, började ifrågasättas på allvar under åttiotalet när Ronald Reagan och Margaret Thatcher dominerade politiken. Vi gick från en utveckling med jämnare inkomstfördelning över tid till att det slog om. Från och med åttiotalet och framåt såg vi allt större inkomstklyftor. Det hotar även demokratin, menar Bengt Westerberg.

– På den tiden såg det ut som om utjämningen skulle fortsätta, men vändningen har varit dramatisk. Och det går faktiskt inte längre att säga att vi ska bekämpa fattigdom och inte rikedom. Det handlar också om omfördelning, till exempel genom skärpt kapitalbeskattning och förbättrade socialförsäkringar.

I dag är perspektivet mer eller mindre frånvarande från Liberalernas program. Den officiella linjen är att »skatter kan ha en utjämnande roll«, men att det är viktigare att »skapa tillväxt och jobb«. Jämlikheten tycks som en blind fläck. Bengt Westerberg tycker att Liberalernas del av alliansen till stor del »varit en dödsstöt« för partiet.

– Björklunds strategi har varit att konkurrera med Moderaterna om högerväljare, det står också i valanalysen efter 2018. Då blir symbolfrågor som försvaret eller värnskatten viktigare än fördelning av inkomster.

I debattboken Liberalismens död – slutet på den rådande världsordningen från 2001 kopplar sociologen Immanuel Wallerstein ekonomiska och sociala skiften till en grundläggande kris för liberalismen. Decennier av större inkomstklyftor och en förskjutning av makt – från nationalstatlig demokrati till global ekonomi – har urholkat liberalismens legitimitet, resonerar Wallerstein.

Westerberg menar att liberalismen – eller »liberaler med litet l« – saknar svar på några av vår tids ödesfrågor. Klyftan mellan demokrati, nationalstat och globalisering har skapat ett politiskt vakuum. Den strukturella förklaringen är en ekonomisk globalisering som inte motsvarats av en politisk.

– Liberalismen, liksom andra ideologier, saknar svar på hur migrationen ska organiseras och hur gränser ska dras upp. Problemet har skärpts senaste årtiondena, det famlas efter reformer. Utvecklingen hänger samman med ökade inkomstklyftor och en demokratisk urholkning. Många saknar inflytande över vardagen. När det gäller migration utgår diskussionen på något sätt från att ett land är statiskt, att människor inte är i rörelse. Migranterna existerar liksom inte.

För att kunna svara mot tidens utmaningar måste liberaler och socialdemokrater ingå ett fördjupat samarbete, spår Bengt Westerberg.

– Partierna har historiskt ofta varit med och kämpat för samma reformer, perspektiven känns igen. Jag såg en potential i det redan när jag var partiledare. Det finns alla möjligheter att samarbeta om och genomföra en socialliberal reformpolitik.

Att nysta i liberalers – och Liberalernas – roll i Sverige är att spegla dess existens mot historiens händelsekedjor. Ett parti existerar med andra ord i ett sammanhang, är beroende av strukturer lika mycket som dess ledare. Isobel Hadley-Kamptz, liberal debattör och författare, menar att liberalismen i Sverige måste formulera om och försvara sitt eget existensberättigande.

– Traditionella partier tas över av populister som driver en agenda som står i motsats till liberalismen. Hela samhället har vridits i en icke-liberal riktning. Utmaningen för liberalismen ligger i att, för första gången på 50 år, försvara den liberala demokratin, förklarar hon.

– När högertyckare och högerpolitiker hävdar att SD ökar för att vi har alldeles för stor invandring, att det kan kopplas till antal och volymer, måste vi formulera svar utifrån att påståendet saknar empiriskt stöd.

När det gäller januariöverenskommelsen tycker hon att sakpolitiken är »det mest liberala program hon sett under sin livstid«.

– Det finns vissa förhoppningar om att det går att pusha till Socialdemokraterna att avreglera en del. Men de liberala partierna som är inblandade måste vara noga med att saker blir genomförda. S kommer alltid att värdera makten högst.

Isobel Hadley-Kamptz tror att det liberala svaret på en reaktionär och nationalistisk debatt måste vara att ge människor större frihet. Men den friheten måste kopplas samman med att människor, i storstäder och i glesbygd, känner sig som en del av politiken.

– 2014 och 2018 upplevde jag att de enda partiledare som kom till många av Sveriges små orter var Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt. Det påverkar förstås människors bild av politiker, bekräftar klyftan mellan väljare och vald, säger hon.

– För att bejaka förändringar så måste man ha trygghet. Människor växer med makt.
Samtidigt ser Isobel Hadley-Kamptz inte att vägen framåt för svensk liberalism är ett mittensamarbete med Socialdemokraterna. Socialdemokratin representerar i mångt och mycket »det sämsta av flera världar«, resonerar hon.

– Kombinationen av höga skatter och prussiluskor som ska bestämma över oss är i grunden icke-frihetligt. Socialdemokraterna landar fel i både ekonomiska och sociala frågor, som jag ser det.

Därmed är det heller inget drömäktenskap att försöka pressa ihop Liberalerna och Socialdemokraterna, konstaterar hon.

– Socialdemokraterna och Liberalerna tar fram det sämsta hos varandra, förstärker sina dåliga sidor. Vänstern och Socialdemokraterna har heller inte haft en genomgripande GAL-TAN-diskussion, det vill säga debatterat om frihetlighetens frågor. Socialdemokraterna gjorde 180 grader i migrationsfrågan, det oroar mig.

Berättelserna om liberalismens väsen konkurrerar, skaver mot varandra. Förhållandet till socialdemokratin, liksom Liberalernas roll under Nyamko Sabuni, är långt ifrån självklar. Trots återkommande förfrågningar har den nya partiledaren avböjt intervjuer. Samma dag som hon valdes tackade Nyamko Sabuni exempelvis nej till medverkan i SVT för en privat middag. Flera vittnar om hur hon ofta gör sig otillgänglig för medier.

När det gäller hur Liberalerna ska trampa upp den idépolitiska stigen framöver spretar svaren. Några säger försiktigt att skillnaden med Sabuni »nog inte blir så stor«. De starkaste anhängarna menar att partiledaren »markerar en nystart«, en återupprättelse av »flit och strävan, hårt arbete« som liberala paroller. Andra försöker nyansera bilden av Sabuni som högerkandidat, insisterar på att hon utöver integrationen även »kan närings- och klimatfrågor«.

Ändå tyder mycket på att Liberalerna förstärker högerprofilen. Utöver valet av Nyamko Sabuni som partiledare har det skett ytterligare tre växlingar på nyckelpositioner, där alla är kritiska till januariavtalet och den sittande regeringen: Johan Pehrsson som gruppledare i riksdagen, Juno Blom som partisekreterare och Mats Persson som ekonomisk-politisk talesperson.

I en intervju för Expressen understryker Mats Persson – som gjort sig känd som en kritiker av regeringen och en förespråkare av marknadsliberal politik

– Att valet av Nyamko Sabuni innebär att »en hel del förändrats«. Det första utspelet Persson gör som ny på jobbet är en debattartikel i Dagens Industri 14 augusti. Där drar han lans mot Socialdemokraterna genom att underkänna partiets roll i Sveriges historiska välstånd. Han betonar att »denna ideologiska klyfta gör sig påmind i dag« och att det är viktigare att ha »fuck-off-kapital« på banken än att bry sig om växande klyftor eller ojämlikhet.

Den borgerliga stugvärmen, i den mån den går att återskapa, lockar.

Politik kan tolkas som ett hantverk, någonstans i skärningspunkten mellan det möjliga och det önskvärda. Liberalernas stöd till den sittande regeringen ligger inom marginalen för det möjliga. Men frågan är om drömmen om ett långtgående mittensamarbete, virkad med bräcklig tråd, är önskvärd?

Daniel Mathisen är frilansjournalist och återkommande medarbetare i den socialdemokratiska tidskriften Tiden.
dm@danielmathiesen.se

Fler artiklar av Daniel Mathisen

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr