Svenska kyrkan har som samhället i övrigt genomgått ett stålbad, en strukturförändring av både offentlig och privat sektor. I Svenska kyrkans betänkande som kom 2011 hette stålbadet »Närhet och Samverkan«, i samhället New Public Management (NPM).
I »Närhet och Samverkan« har församlingar och samfälligheter slagits samman under ett gemensamt pastorat. Pastoratet styrs av ett kyrkoråd, som i sin tur leds av kyrkoherden och förtroendevalda i olika utskott. Målet är att ge förutsättningar till bred delaktighet genom ökat ansvarstagande och ökad gemenskap samt tydlig ansvarsfördelning, långsiktig ekonomisk bärkraft och förutsättningar för god arbetsmiljö. Det är lättare att säga tulipanaros än att göra en.
New Public Management svepte in i västvärlden, i samhället och kyrkan; Sverige var långt ifrån först. I Danmark kom en tidig varning med den uppmärksammade artikeln »Förlåt oss men vi visste inte vad vi gjorde«, i Sverige har en idog granskare varit DN-journalisten Maciej Zaremba. Kunskap och erfarenhet fanns men hade ingen chans i mediebruset om den effektivitet och de tidsvinster som skulle uppnås genom grundliga mätningar för att öka kontrollen. Dessa metoder har tagit bort förtroende och tillit i arbetet. Varningarna togs ej tillvara.
För att ge ett exempel om hur det har påverkat kyrkan skildrar jag ett beredningsutskott. Det är ett utskott i vilket ledningsgruppen, bestående av bland annat kyrkoherden samt kyrkorådets ordförande och vice ordförande, kan tillskansa sig stor makt. Där bereds alla ärenden som kommer från församlingarna till kyrkorådet för beslut. Ärendena anslås eller avslås för att slutligen nå det högsta organet, pastoratets kyrkofullmäktige. Beslutsprocessen ligger alldeles för långt ifrån församlingen. Att kalla förändringen »Närhet och Samverkan« blir som ett dåligt skämt.
Förändringen distanserar församlingarna från den egna beslutsprocessen. Närheten försvinner och gör kyrkan ointressant, eftersom påverkan flyttas från intresserade lokala medlemmar till ledningsgrupper högst upp i hierarkin. Om ledamöter i utskott eller råd har ringa förståelse för kulturella skillnader mellan stad och landsbygd finns stor risk att de blir käppar i hjulen, bland annat när det kommer till hur pengar fördelas mellan församlingarna eller hur projekt ska drivas. Strukturförändringen som den upprättats lyfter bort makt från församlingarna till en topp som har utvecklats till ett administrativt maktmonster. Risken är att framkomligheten till beslut blir så dålig att lokalt intresserade församlingsmedlemmar blir överkörda, och vad har vi då vunnit för framgång? Effektivitet? Närhet? Samverkan? Knappast.
Strukturförändringen har medverkat till att kyrkan känns isande kall och de kristna budskapen kraftlösa. Anställda har fått en börda av administrativa uppgifter som kyrkoskrivaren tidigare hade, och avslutar sina anställningar i snabb takt. Ekonomiska spörsmål åläggs församlingsherdarna, uppgifter de ej är utbildade i och inte heller har erfarenhet av – deras kunskaper har främst bestått i teologi. Det långsiktiga ekonomiska ansvarstagandet är dåligt och för att rädda dagens eller nästa års budget säljs fastigheter om man har några.
Jag undrar stilla om detta är en förändring som har medfört mer tid för präster, diakoner i barn- och ungdomsverksamhet eller pedagoger till arbetsuppgifterna i församlingen? Har de via effektivisering fått mer tid till att möta människor i kris och i samtal om Kristus? Får de mer förberedelsetid inför gudstjänster, dop, konfirmation, bröllop, begravningar och missionsarbete? Eller är det kanske snarare så att deras arbetstid upptas av administrativt arbete vid datorerna och tillhörande möten? Det förefaller som att svar på dessa viktiga frågor saknas.
Ett annat problem som är större än man kan tro är att förtroendevalda inte firar gudstjänster tillsammans med församlingsmedlemmarna. Det ökar inte direkt förtroendet inom kyrkan. Är det kanske så att de politiskt förtroendevalda är mer intresserade av att delta i politiska ärenden, besluta om organisationsfrågor, styrning och ekonomi, och Gud förbjude erhålla arvoden än i att delta i församlingslivet? Då finns det föga framtid för Svenska kyrkan.
Jag vill försöka mig på en liknelse. Om en styrelseledamot i ett fotbollslag aldrig går på matcherna, hur kan då ledamoten förstå och stödja lagledaren i sitt arbete att träna fotbollslaget så bra att de kan sparka bollen i mål?
Lillemor Hakeman är medlem i Svenska kyrkan med ett långt engagemang i församlingen i Hakarp.
lillemor@hakarp.se