När Rasmus Paludan brände Koranen i svenska förorter och utanför svenska moskéer utbröt våldsamma protester. Liberal Debatts Jesper Ahlin Marceta identifierar tre lärdomar som Sverige borde dra från påskupploppen.
Rasmus Paludan är en populistisk och rasistisk skithög. Men han är en viktig skithög. På sin koranbrännarturné genom Sverige har han lyckats demonstrera inte en, inte två utan tre viktiga saker om Sverige.
Paludan har visat att det finns ett problem i svenska förorter. Jag bodde i Skäggetorp i Linköping när det brann bilar där 2013. Det var inte ett trevligt område. Uteliggare bajsade i min trappuppgång och unga lösdrivare uppträdde hotfullt mot utomstående – vilket jag, trots att jag bodde i Skäggetorp i flera år, alltid betraktades som. Därför blev jag inte ett dugg förvånad över att det brann bilar där igen när Paludan skulle komma.
Jag skulle inte heller bli förvånad om samma sak hände där jag bor nu. I förra veckan härjade unga män i balaklava och fuck aina-tröjor utanför mitt lägenhetshus. En äldre man hamnade i bråk med dem. Själv höll jag mig på avstånd. Såg på när polisen kom och hämtade en eller två av dem, medan de andra skingrades som ett stim svartklädda fiskar.
Det finns ett problem i Sverige. Paludans metoder för att avslöja problemet är inte sofistikerade, men de fungerar bevisligen.
Vad jag däremot blev förvånad över är att polisen inte hanterade situationen i Skäggetorp. Det får mig att fundera, skulle de låta bilar brinna även där jag bor nu, om Paludan kom hit? Det är Paludans andra viktiga avslöjande: Sverige är inte redo att alltid, oavsett vad, upprätthålla våra grundläggande demonstrations- och yttrandefriheter.
Samma sak gäller den politiska sfären. Under Paludans turné genom Sverige borde vi allihop ha ställt oss bakom hans rättigheter utan att tveka. Men det gjorde vi inte. Vilket bottenbetyg till oss politiskt engagerade som grupp.
Men den viktigaste poängen kvarstår. Extremister som Paludan vill byta ut vårt samhällssystem mot ett annat. I en högerextrem värld finns ingen demonstrations- och yttrandefrihet. Allt sådant skulle de montera ner så fort de kunde, för att säkra sitt grepp om samhället.
Paludan använder sig av den liberala demokratins institutioner. Och han visar att de fungerar: i vårt samhälle går det att driva opinion och avslöja problem genom grundlagsskyddade rättigheter och friheter.
Det är paludanparadoxen: Rasmus Paludan hör till en grupp extremister som använder den liberala demokratin i en politisk maktkamp för att avskaffa den.
Vi har alltså tre lärdomar att dra. Fixa problemen på ställen som Skäggetorp, se till att polisen löser sin uppgift – och skydda Paludans rättigheter. Då gör vi Sverige bättre samtidigt som vi försvarar samhället mot skithögar som Paludan.
Jesper Ahlin Marceta
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!