Nätverk kopplas till nätverk. Oberoende av landsgränser och nationer knyts européerna ihop av internet. LD:s Amelia Andersdotter känner inte Berlinmurens fall mer än som historiskt datum, hennes europeiska identitet är skapad av internet.
I svallvågorna av Snowden år 2013 lanserade den franska senatrisen Catherine Morin-Desailly en rapport som beskrev hur EU allt mer blivit en digital koloni. Det stod allt mer klart att den amerikanska dominansen bland både tillverkare av nätverksutrustning och webbtjänster som alla sett, men låtsats som om att den inte spelade roll, också var ett geopolitiskt spel.
Rapporten landade i att Europa måste bli självständigt. Europa måste köpa mer franska saker.
Hösten 2018 förordnade Macron att nationalförsamlingen, den franska riksdagen, måste använda den franska sökmotorn Qwant vid webbsökningar.
Qwant är ett statsfinansierat och Axel Springer-ägt projekt att skapa en trovärdig konkurrent till Google. Den funkar sådär. Utan en stark inre vilja att för Europa offra sin webbsökupplevelse fastnar man inte för Qwant.
Nu senast har Macron – som i världspolitiken positionerat sig med smarta one-liners som »There is no Planet B« – har förhandlat sig till inte bara en centralbankschef, utan också tre tunga portföljer i EU-kommissionen: industripolitik, digital politik och försvarspolitik. Frankrike menar att portföljerna är deras, och att Europas digitala autonomi står på spel.
Men jag vill inte bo i en fransk digital koloni. Jag gillar internet.
Den mesta konsumentteknologin vi använder idag har växt fram för användningsområden som är oberoende av kalla kriget. Jag är född 1987. Jag minns inte Berlinmuren annat än som historiskt datum. Min europeiska anknytning är formad av internet och internetkultur.
Jag är övertygad om att den politiska »digitaliseringen«, som ofta begränsas till vilka upphandlingar offentlig sektor kan göra för att i slutänden ändå undgå effektivisering, både glömmer och aktivt frånser internets europeiska potential.
Internet kopplar ihop små nätverk till stora nätverk. Om en fastighet bygger ett nät, och en kommun bygger ett annat nät, kan de två näten kopplas ihop till en helhet. Nät som kopplar ihop nät kallas stamnät. Tekniken är amerikansk – Cisco hade länge marknadsandelar över 90 procent för nätverksutrustning. Den vanligaste formen av lokala nät svenskar ser – WiFi – är huvudsakligen amerikanskt från chipnivå och uppåt.
Men internet är också europeiskt: Ett byanät i den svenska delen av Grövelsjön kan kopplas ihop med ett byanät i det norska Grøvelsjøen utan besvär. Mellan tyska Aachen och holländska Venlo löper kablarna – alla kan bygga. I alla fall tekniskt.
Mobilnät är annorlunda. De är byggda för ensamrätt till utsändningar på av regeringen licensierade radiovågor. Teknologin låter mobilnätoperatören hålla sig för sig själv och inte störa andra. De statliga licenserna gör mobilnäten knutna till nationalstatens territorium. Det går inte att slå upp ett mobilnät i Tranås och koppla ihop det med ett annat mobilnät i Malexander. Bägge får invänta att en nationell operatör begåvar dem med basstationer – som i och för sig byggs av europeiska och kinesiska aktörer (Nokia, Ericsson, Huawei). Det tog flera år av krishantering innan svenska (numera även nederländska) operatörer började ingå avtal att byta kapacitet mellan nät när ett av näten drabbas av problem.
Svensk internetinfrastruktur är okej – Stadsnätsföreningen som är en bransch-och intresseorganisation för stadsnät har 200 medlemskommuner och 135 medlemsföretag. Över 60 procent av svenskarna har i dag tillgång till infrastruktur där man teoretiskt kan ladda upp i samma hastighet som man kan ladda ned (symmetri!).
I Central- och Östeuropa har de, i stället för stadsnät, en (post-muralis) tradition av fastighetsnät – nätverk som täcker en eller ett par flerfamiljshus, sammanflätade med stamnät. Men skillnaden mot stadsnät är inte så stor. Avståndet mellan Vännäs och moldaviska Ialomiţa är bara några millisekunder.
Det är TIFS-staterna (Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien) som är efter. För bara fem år sedan träffade jag en tysk jämnårig från ett tättbefolkat område, som ännu hade internetuppkoppling som startades med ljudet »bliiiip-eti–blipp PSCHH« (för de yngre: internet »lät« så innan det fanns fiber).
I Frankrike tar det flera veckor att få internetuppkoppling hem. Tillsammans med en polsk vän konstaterade jag nyligen att allt i Frankrike tar tid. Att det inte vore acceptabelt vare sig i Sverige eller Polen.
Jag har tänkt på den nordösteuropeiska upplevelsen av nätverk som »den europeiska upplevelsen«. Men en äldre vän till mig, som tidigare jobbade på EU-kommissionen, har flyttat till Frankrike och fräste förra året att det minsann inte finns något europeiskt internet. Jag måste finna mig i att det är sant. TIFS-staterna är utanför, om så inte på individnivå, så i alla fall på populationsnivå.
TIFS är givetvis inte helt lika varandra: att ha dåligt internet gör en inte likadan. Den franska digitala kolonialismen är dock en strid mot tysk korporativism (exempelvis de många sätt som tyska pensionsfonder i telefonnätbranschen inverkar på alla européers möjligheter att bygga små, självständiga och robusta nätverk, jämför WiMAX). Den skulle kunna föra gott med sig, om den inte vore så fransk, och så distanserad från oss i nordöstra halvmånen.
För i slutändan attackerar den TIFS-drivna regleringsivern Google, Amazon, Facebook, och Apple – amerikaner. TIFS kan ena sig mot en gemensam fiende, men glömmer bort vännerna i närområdet. Compliance-kostnader som Google enkelt bär upp, skär in i tjeckiska Seznams vinstmarginaler – en sökmotor som blivit populär på egna meriter redan 2000 och inte genom presidentiella förordningar. TIFS-internet skyddar fransk TV-industri och tyska tidningsförläggare från nya affärsmodeller. TIFS-internet pådyvlar, i upplysningsanda, korrekta åsikter (laicité). Ungefär som sovjetiska Pravda.
Jag vill ha ett Europa där räddningstjänsten använder krypterad kommunikation från Wire eller Threema på internetifierade mobilnät. Ett Europa av små nätverk som kan kopplas samman och symmetriska uppkopplingar. Ett Europa där TIFS i stället för att sönderreglera eBay öppnar sina marknader för Allegro (polsk e-handelsplattform). Det kräver omställningar, särskilt i TIFS, men är en grundsten för ett människocentriskt, rättighetsbärande europeiskt internet.
Amelia Andersdotter
Grundare av dataskydd.net och tidigare ledamot av Europaparlamentet för Piratpartiet.
@teirdes
amelia.andersdotter@liberaldebatt.se