På djupet

Krisens skuggor faller över vår splittrade samtid

Text: Johan Schück

Den globala finanskrisen som kulminerade 2008-2009 kan ses som en världshistorisk vändpunkt. Ekonomiskt ledde krisen till en djup nedgång med bestående följder. Politiskt banade den vägen för auktoritära och populistiska rörelser som utgör ett växande hot mot demokratin.

Det är lätt att hänga upp sig på enskilda händelser. Många tycks tro att finanskrisen hade kunnat undvikas om inte investmentbanken Lehman Brothers hade tillåtits gå omkull i september 2008. En stor del av skulden läggs då på USA:s dåvarande finansminister Henry Paulson och centralbankschefen Ben Bernanke.

Men detta är i huvudsak fel! När Lehman Brothers tvingades stänga, hade krisen redan hunnit mycket långt. Ifall just den banken hade räddats, fanns andra tunga finansinstitutioner som stod i härnäst i kön av hjälpsökande.  

Andra säger att orsaken till krisen var att presidenter som Bill Clinton och George W Bush uppmuntrade familjer med låga inkomster att överbelåna sig för att köpa egen bostad. Tesen är då att om detta inte hade skett, skulle krisen aldrig behövt uppstå.

Även detta är tvivelaktigt! Felet låg inte enbart hos amerikanska politiker, utan minst lika mycket hos fastighetsspekulanter, investmentbanker, kreditvärderingsinstitut och andra med rymligt samvete. Utan deras medverkan hade bostadsköpen inte kunnat finansieras och lånen sedan omvandlas till värdepapper med högsta betyg.

När krisen sedan spreds till Europa, så drabbades vissa av euroländerna mycket hårt. Från eurons mest envetna försvarare påstås ofta att detta uteslutande var dessa länders eget fel. Om alla bara hade hållit sig strikt till Maastrichtreglerna för offentliga underskott och skuldsättning, hade eurokrisen inte uppkommit.

Också detta kan starkt ifrågasättas! Visst hade Grekland fuskat med statistiken om statsfinanserna för att komma med i euron. Men i andra euroländer som Irland och Spanien skedde kollapsen i privata sektorn, den gällde banker och deras lån till fastigheter. När staten sedan tvingades gå in, så flyttades underskotten därifrån och över till staten, som tidigare hade haft goda finanser.

Det här skrivs inte för att frita någon av de inblandade i finanskrisen från ansvar. Tvärtom begicks det svåra misstag på många håll, både från ledande politiker och företrädare för banker och andra finansinstitut. Det fanns en blandning av lättsinne, cynism och girighet som visade sig utomordentligt farlig.

Ändå går det inte att på ett rättvisande sätt peka ut någon enskild skurk som huvudansvarig för krisen. Förloppet var sådant att många på hög och låg nivå som bidrog till förödelsen, ibland på ett kriminellt sätt, men utan själva se helheten.

Inte heller finns det någon specifik händelse som ensam fällde avgörandet, även Lehmankraschen onekligen var spektakulär och sände ut chockvågor som lamslog världens finansmarknader. Då, om inte förr, kom krisen att uppfattas som global. Innan dess hade man kunnat inbilla sig att det enbart handlade om en amerikansk bostadskris, med vissa utlöpare till banker i andra länder.

Men rötterna till krisen låg betydligt djupare och den hade också inletts långt tidigare. USA hade ända sedan 1980-talet haft en skuldtyngd ekonomi där hushållen i ökande utsträckning levt på krediter. De federala budgetunderskotten var stora under presidenterna Ronald Reagan och George W Bush, med ett tillfälligt avbrott under Bill Clinton.

Även USA-ekonomin som helhet gick med ett väldigt underskott som gav stora minus i bytesbalansen. Men i gengäld fanns överskottsländer som Japan och Kina, vilka hade ett sparande som behövde placeras. De köpte stora mängder amerikanska statsobligationer som ansågs vara en säker investering.

När detta hade fått pågå under en lång tid blev följden en allt större finansiell obalans på global nivå. För USA betydde det att ekonomin blåstes upp, utan att det fanns någon motsvarande stark inhemsk ekonomisk utveckling. Det uppstod ett drivhusklimat som inte i någon större utsträckning kom vanliga amerikaner till del, i stället hamnade mycket av pengarna i finanssektorn.

I USA hade inkomstspridningen också ökat kraftigt under en längre tid. En orsak var de stora skillnaderna i utbildning och bidragande var också att den tekniska utvecklingen hade slagit ut många lågt kvalificerade jobb, utan att ersätta med likvärdiga arbetstillfällen. Följden hade blivit en inkomstpress nedåt för USA:s medelklass, som kunde höja sin levnadsstandard endast genom att öka belåningen av sina bostäder.

Tillväxten i USA:s ekonomi har i stället gynnat de högsta inkomstgrupperna, som använt en betydande del av resurserna till finansiella placeringar. Likaså har många amerikanska företag satsat pengar på återköp av aktier och därmed frigjort kapital för sina ägare. Även därifrån har åtskilligt gått till finanssektorn. 

Sedan 1980-talet har USA:s finanssektor varit ledande i utvecklingen av finansiella derivat. Det har rört sig om komplicerade och ofta svårbedömda värdepapper som har baserats på kombinationer av andra värdepapper, oftast med en hävstång bestående av hög låneandel. Det var så som bostadsbubblan, vilken uppstod genom den höga skuldsättningen bland låginkomsthushåll, kunde få sin finansiering.

Finanssektorn hade dessutom genomgått en kraftig avreglering som lämnade fältet fritt för investmentbankerna att skapa högavkastande syntetiska värdepapper. Dessa banker bedrev dessutom en omfattande marknadsföring och försäljning, som gjorde att de mycket riskfyllda värdepappren kom att spridas globalt till placerare och sparare. Kreditvärderingsinstituten hjälpte till genom att sätta högsta kreditbetyg på derivatprodukter med lågt underliggande värde.

De stora risker som var förknippade med denna nya finanskapitalism uppmärksammades föga i både USA och övriga världen. Enligt den då etablerade synen hade man tvärtom åstadkommit en så omfattande riskspridning att det inte kunde råda någon fara. Senare skulle det visa sig att detta var grundligt fel.

Till dem som hade placerat kapital i amerikanska derivat hörde åtskilliga banker i euroländerna. När finanskrisen sedan bröt ut, betydde detta att den mycket snabbt spred sig över Atlanten och åstadkom lokala bankkriser i flera länder. Det visade sig då också att många av euroländerna var finansiellt bräckliga, med svaga finansinstitutioner och en uppblåst fastighetsmarknad. En del av dem hade dessutom dåliga statsfinanser – eller fick det snart, till följd av krisen.

Euroländernas gemensamma institutioner var inte fullt utbyggda och föga förberedda på en djup finanskris. Inom den ofullbordade valutaunionen fanns uppenbara intressekonflikter mellan de relativt starka länderna i norra Europa, med Tyskland i spetsen, och de krisdrabbade länderna i främst södra Europa. Några snabba lösningar stod inte till buds, utan i stället vidtog en utdragen och smärtsam process som hotade eurosamarbetets grundvalar.

Tydligast var detta i fråga om Grekland, där den lösning som valdes mest gynnade de tyska och franska banker vilka annars hade drabbats av stora förluster. Men krisländerna pressades, generellt sett, hårt och det har tagit lång tid för dem att repa sig. Italien, som visserligen inte behövde söka hjälp utifrån, är produktionen fortfarande lägre än för tio-tolv år sedan. I den grekiska ekonomin är läget ännu sämre.

Eurosamarbetet står fortfarande och hackar, utan att göra behövliga framsteg. Återhämtningen i Europa har med få undantag – till vilka Sverige hör – gått betydligt trögare än i USA. Inkomsterna har stigit långsamt och i många länder har det uppstått en varaktigt hög arbetslöshet, som utgör en politisk krutdurk. 

USA har repat sig snabbare, men mycket ojämnt. Även där finns bestående spår av krisen, såsom många tomma bostadshus och nedlagda industrier. Arbetslösheten är betydligt lägre än i Europa, men döljs bakom låga sysselsättningstal som beror på att många inte ens söker jobb.

Här finns mycket av grunden till den politiska krisen på båda sidor av Atlanten. Finanskrisen och dess konsekvenser har fått stora delar av befolkningen i USA, liksom i många europeiska länder, att tappa förtroendet för de styrande. I stället har auktoritära och populistiska ledare fått ökat stöd – och ibland också lyckats ta över makten. 

Man kan visserligen inte sätta likhetstecken mellan Donald Trump och de ledande i Italiens regering, inte heller mellan Marine Le Pen och Viktor Orbán – för att inte tala Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Alla har sina nationella särdrag och deras framgångar kan inte enbart förklaras med finanskrisen. I både USA och Europa har invandringsfrågorna också funnits att exploatera.

Samtidigt kan man utan större svårighet se gemensamma orsaker till att dessa ledare och rörelserna bakom dem har fått ett växande stöd. Dit hör växande ekonomiska klyftor, upplevda eller verkliga, liksom en stark känsla hos stora delar av befolkningen av utanförskap. Det handlar till stor del om dem som är – eller anser sig vara – krisens förlorare.

Det spelar mindre roll att dessa autoritära och populistiska rörelser själva har föga att erbjuda, när det gäller förbättrade materiella och sociala villkor. De kan lova ut skattelättnader, bidrag och subventioner åt olika håll, liksom tullmurar mot omvärlden. Men nationalismen, som är deras förenande ideologi, saknar helt ett fungerande program för ekonomisk utveckling och tillväxt. 

Insikten när det gäller ekonomi tycks inte heller särskilt stor hos ledarna för dessa rörelser. De väljer i stället att spela på missnöje och att måla upp fiendebilder som deras anhängare och väljare känner igen. Det räcker än så länge – och kanske gör det ett bra tag till. Syftet tycks ändå inte vara att åstadkomma varaktiga förbättringar.

Bristerna i dessa budskap är ganska enkla att blottlägga, men problemet är att det inte räcker särskilt långt. Många vet nog redan att det saknas verklig substans, men godtar detta i brist på trovärdiga alternativ. Ledarna för de traditionellt ansvarsbärande partierna i många länder befinner i en djup förtroendeklyfta – och deras efterföljare som president Emmanuel Macron i Frankrike kan lätt också hamna där.

Hur detta ska gå under kommande år är inte gott att säga. Det motstånd som hittills funnits har i hög grad handlat om ett uppehållande försvar inför den auktoritära och populistiska anstormningen. Det svenska januariavtalet kan ses som ett exempel. 

En möjlighet som har prövats på andra håll är att i stället bjuda in auktoritära och populistiska partier, i hopp att de ska civiliseras. Det finns nog inget generellt svar på vilken av dessa vägar som är den minst dåliga.

Ingen av dem betyder med någon självklarhet att stödet ökar för reforminriktade politiska ledare, av det slag som nu skulle behövas.  Det tar tid att bygga upp förtroende och för många människor ligger finanskrisen fortfarande alltför nära. Men om ytterligare några år – eller kanske ett decennium – kanske mycket har hunnit bli annorlunda.

Johan Schück är frilansande journalist och tidigare ekonomisk krönikör på Dagens Nyheter. Han är också tidigare redaktör för Liberal Debatt.

@JohanSchck
johan.schuck@gmail.com

Fler artiklar av Johan Schück

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr