Skip to content
På djupet – EU val 2019

Därför hade Palme haft fel i klimatfrågan

Klimatfrågan är den kanske allra viktigaste politiska frågan i dag. Från vänster till höger sluter de svenska partierna upp bakom en ambitiös klimatpolitik. Men enigheten gällande frågans magnitud försvinner så fort diskussionen handlar om vilka åtgärder som faktiskt ska vidtas. Mycket görs redan i dag. Men ytterligare insatser för att minska utsläppen behövs. Precis som andra politikområden måste klimatpolitiken vägledas av kostnadseffektivitet och resultat. Det är förmodligen ännu viktigare i klimatpolitiken eftersom det är så ont om tid.

Klimatpolitiken får således inte reduceras till simpel symbolpolitik eller till ett sifferbingo, där den som föreslår högst utsläppsminskningar på kortast tid vinner. Om det vore så enkelt skulle alla partier föreslå 100 procents utsläppsminskningar i morgon. Men inget parti gör det, inte ens Miljöpartiet.

Olof Palme sade att politik handlar om att vilja. Men också i det här fallet hade han fel. Politik handlar om att göra. Faktum är att Sverige gör mest i EU och EU gör mest i världen. Sverige och EU ska fortsätta att leda vägen och göra ännu mer. Men det är på samma gång viktigt med perspektiv. Sverige står för en promille av världens utsläpp och EU för mindre än tio procent.

Vårt viktigaste bidrag är därför att vara en konstruktiv röst i EU och världen för att få andra stora utsläppsländer att följa vårt exempel. Kina är redan i dag världens största utsläppsland i absoluta tal, och släpper per capita ut mer än EU. USA släpper ut mer än EU och Indien släpper redan i dag ut mycket, trots att landet precis har påbörjat sin välståndsresa och har en mycket snabbt växande befolkning. Sverige och EU kan inte och har inte heller någon moralisk rätt att hindra fattigare länder att genomgå samma ekonomiska utveckling som vi har gjort.

Vi sitter alla i samma klimatbåt. För att vara en konstruktiv röst och få andra att följa vårt exempel måste vi övertyga dem om att det är möjligt att förena en fortsatt ekonomisk utveckling och stärkt konkurrenskraft med minskade utsläpp. Det gör vi inte genom grandiosa visioner, utan genom faktisk politik. Vi ska vilja, men ännu hellre göra. Vi måste sätta mål som är realistiska och inspirerar i stället för avskräcker. Problemet är att Sverige inte alltid förhåller sig till detta.

Det tydligaste exemplet är förmodligen vår målsättning för transportsektorn, som stipulerar att utsläppen för inrikes transporter, undantaget flyget, ska minska med 70 procent till 2030. Det förutsätter att utsläppen minskar med åtta procent, varje år fram till 2030. Men 2017 minskade utsläppen med blott två procent, och statistik från Trafikverket visar att utsläppen från vägtrafiken till och med ökade under 2018, med 0,5 procent. Trafikverket har tidigare konstaterat att de styrmedel vi har i dag i bästa fall bidrar till att minska utsläppen med 35 procent till 2030.

Det är dock inte bara målet att minska utsläppen med 70 procent som är högt ställt. Vår strategi att nå det genom att öka användningen av biodrivmedel är dessutom sårbar. Sverige använder överlägset högst andel biodrivmedel i Europa, 30,3 procent, genomsnittet i EU är 7,1 procent. Vår användning av biodrivmedel förutsätter en omfattande import av HVO, som är en typ av biodrivmedel. Totalt importerar Sverige 65 procent av den tillgängliga europeiska produktionen och 35 procent av den tillgängliga globala produktionen.

Regeringen förlitar sig helt på den så kallade reduktionsplikten för att öka mängden biodrivmedel. Det är ett statligt krav på alla drivmedelsleverantörer att varje år minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel, genom att gradvis öka inblandningen av biodrivmedel. Men det räcker att ett par större länder som Tyskland eller Frankrike börjar använda biodrivmedel i samma utsträckning som Sverige för att tillgången på biodrivmedel ska minska radikalt och priserna pressas uppåt. I ett sådant läge försvåras måluppfyllelsen för Sverige ytterligare. Vår position som ett föregångsland bygger helt enkelt på att andra länder inte följer vårt exempel.

Reduktionspliken är ett bra verktyg, men också sårbart. Enligt Trafikverket måste trafiken på våra vägar minska drastiskt om Sverige ska ha någon som helst chans att nå målet. Det är inte bara osannolikt att det sker (sedan 1990 har trafiken för både personbilar och lastbilar ökat i princip varje år), det är framförallt fel. Minskad mobilitet kan aldrig vara svaret på klimatproblemen i en värld som är allt mer sammanlänkad. Det skulle göra det ännu svårare för människor utanför storstäderna att få sin vardag att gå ihop och det skulle likaså vara förödande för ett handelsberoende land som Sverige, som är beroende av transporter över stora avstånd.

Risken är därför stor att målet för transportsektorn blir ett avskräckande exempel på en dyr och misslyckad klimatpolitik, som ingen vill ta efter. Det tjänar ingen på, allra minst klimatet. Sverige ska fortsätta att föra en mycket ambitiös klimatpolitik. Men den måste utgå från verklighetens förutsättningar. En klimatpolitik som är helt frikopplad från det som är möjligt gynnar ingen. Allmänhetens förtroende för politiken minskar när den ställer ut löften som inte infrias. Men framförallt får den inte andra länder att ta efter oss. För i ärlighetens namn är Sveriges viktigaste bidrag till kampen mot klimatförändringarna inte våra egna utsläppsminskningar i sig, utan att vi får andra att bli som vi. 

Regeringens politik lyckas inte med det. Medan regeringen inför subventionerade cyklar som mestadels kommer från Kina planerar Kina själva att bygga mellan 300 och 500 nya kolkraftverk. Något som enligt Greenpeace på egen hand riskerar att äventyra hela klimatomställningen. Sverige och EU måste vidta fler och bättre åtgärder. Klimathotet är på allvar och just därför förtjänar det smarta lösningar som gör skillnad på riktigt, inte symboliska utfästelser. En satsning på kärnkraft, som under överskådlig tid är det enda realistiska alternativet till kol- och gaskraft, är en sådan lösning.

Christofer Fjellner (M) är ledamot av Europaparlametet sedan 2004. 

@Fjellner 

christofer.fjellner@ep.europa.eu