De senaste sex månaderna har jag tagit emot ett halvt kilo direktadresserad reklam. Företagen riktar sig till mig för att jag är deltidsstudent, företagare och privatperson. Jag får också ett gratis oadresserat utskick för reklam och »samhällsinformation« i form av hastigt ihopkrafsade artiklar jag inte vill ha (»gratistidning«). Samtidigt gapar annonsplatserna i min lokaltidning tomma.
Utskicken tycks utformade för att göra varje ansträngning att bli av med dem betungande: kuvert med plastfickor och innehåll av icke-pappersmaterial. Min återvinningsstation är över en kilometer bort och om reklamen kunde flyttas dit i ett idealt, friktionsfritt och spikrakt system skulle energiåtgången ändå vara över 5000 joule (högstadiefysik).
Jag har en »Nej till reklam«-skylt på brevlådan. Den skyddar inte alls mot direktadresserad reklam och »samhällsinformation« och bara knappt mot oadresserad reklam. Reklamplågan är priset jag betalar för att vara bosatt i Sverige (myndigheterna finansierar sina IT-system genom att sälja mina uppgifter till producenter av oundviklig reklam).
Energiåtgången för reklamhantering föreställer jag mig är Sveriges bidrag till den globala klimatpolitiken. Den lokala samhällsekonomiska nyttan är att lokaltidningarna får tuff konkurrens om annonsörerna.
Länge har jag funderat över varför lokaltidningarna finner sig i att ha gapande annonsplatser. De är politiskt uppskattade och upphöjs ofta till en sorts förutsättning för demokratin. Lokaltidningarnas anfrätta ekonomi anses vara ett samhällsproblem.
Men i stället för att agera politiskt så att vanliga privatpersoner, som mig, skyddas från eländiga, tunga, ofrivilliga och tråkiga annonsmassor satsar lokaltidningarna på fejsbuck, pejvål, och lägre annonsskatt.
Här är ett förslag som samtidigt gynnar privatpersoner, miljön och lokalpressen: Inför en extra, styrande skatt på kommersiell reklam och reklamfinansierad samhällsinformation som skickas till hushåll och enskilda utan deras föregående samtycke.
En prenumerationstidning träffas inte av en sådan skatt eftersom prenumeranterna förutsätts samtycka vid tecknandet av prenumerationen. Myndigheterna behöver inte känna sig anfrätta eftersom deras samhällsinformation inte är reklamfinansierad (en viktig aspekt om man beaktar att det är jobbigt att få inom-statligt motstånd mot sina nydanande tankar). Inte heller behöver man direkt mecka med de budgetära implikationerna av att myndigheternas IT-system inte borde finansieras av personuppgiftsförsäljning. Materialtransporter kan sedan läggas på att skeppa ut sådant som människor faktiskt efterfrågat, i stället för sånt som samma människor omedelbart vill skeppa bort igen.
Amelia Andersdotter är ledamot av LD:s redaktion.
@teirdes
amelia.andersdotter@liberaldebatt.se