Hot, trakasserier och våldsdåd: Malmö har blivit världskänt för judehatet. Människorättsjuristen och den före detta malmöbon Jonatan Macznik berättar om det judiska livet i Skåne – och vad vi måste göra för att skydda det. Det börjar bli bråttom nu.
»I Malmö dödar de judar, pang, pang, en efter en, där kan man inte bo som jude«
Taxichauffören i den varma bilen i Tel Aviv vänder sig bakåt i bilen samtidigt som han tutar och gasar in i en korsning.
Orden slår emot mig där jag sitter i baksätet i taxin, nyss landad i världens största sekulära judiska stad. På väg från Ben Gurion-flygplatsen in mot staden hinner jag inte ens nämna att jag precis flyttstädat mitt boende i Malmö innan den nattsvarta bilden av staden presenteras för mig. Det var hans första association när jag sa att jag var från Sverige. Jag vet att taxichaufförers uttalanden om politiska och världsliga förhållanden ska tas med en nypa salt. Men orden slår emot mig med kraft. Malmö, staden som gett mig så mycket. En stad där jag kunnat forma min identitet och nästan kunnat leva den fullt ut. En stad där jag slitit, älskat, gråtit, tindrat och tagit plats. Hans uttalande är både överdrivet och långt ifrån sanningen. Samtidigt är det något med hans avslutande ord som skaver, »där kan man inte bo som jude«.
»Om du har på dig en kippa i Malmö blir du nedslagen, det går inte att vara där som jude«.
När orden möter mig i den hårda bänkraden i Warszawas enda aktiva synagoga blir jag arg. Mannen som säger det, en församlingsmedlem som nyss fått en fråga om polsk antisemitism, tecknar en dyster, men tyvärr delvis sann, bild av min tidigare hemstad. Redan 2016 hade den ortodoxa rabbinen Shenur Kesselman gjort över 50 polisanmälningar om hatbrott som riktats mot honom på Malmös gator. Anmälningarna har utmynnat i en (1) fällande dom. Brandbomber har kastats mot både synagogan och den judiska begravningsplatsen. Judar vittnar om en rädsla över att vara öppna med sin identitet.
Judarnas situation i Malmö är inte unik. I debatten lyfts ofta de omfattande säkerhetsinsatser som omgärdar judiska institutioner som synagogan, församlingshus och förskoleverksamhet i Malmö. Men den som gjort ett besök vid en synagoga i Stockholm eller någon annan europeisk storstad vet att larmbågar, bilbombsskydd och inpasseringsslussar med vakt hör till regel snarare än undantag. Utanför den judiska skolan i Göteborg har det tidvis stått tungt beväpnade poliser och vid stadens synagoga är det fysiskt omöjligt att parkera bilar, för att skydda mot bilbombsattacker. Från Frankrike har flera antisemitiska mord rapporterats. Att judar lever under dödshot är inget malmöitiskt unikum.
Det judehat som har sin grund i vissa tankeströmningar i Mellanöstern manifesteras på Malmös gator genom hot och trakasserier: Den som visar sin judiska identitet genom att bära kippa, ha en davidsstjärna runt halsen eller presentera sig med ett judiskt efternamn riskerar att bli bespottad, hotad och trakasserad. Det utsatta läget har beskrivits i flera journalistiska granskningar, till exempel av Niklas Orrenius i Expressen och av Uppdrag Granskning. Situationen skapar en rädsla hos den judiska befolkningen och bidrar till att judar döljer sin identitet och väljer andra levnadsorter, inom eller utanför Sveriges gränser. År 2013 rapporterade EU:s byrå för grundläggande rättigheter att fler än 50 procent av de svenska judar som tillfrågats sa att de alltid, ofta eller ibland undvek att bära judiska symboler på allmän plats.
Det nazistiska och nationalistiska judehatet finns även det i Skåne. Även om polisutredningen ännu inte är avslutad vet vi att den judiske ägaren till det radhus i Lund som utsattes för mordbrand i oktober i år, tidigare varit föremål för en organiserad nazistisk hatkampanj.
Sverigedemokraterna har officiellt tagit avstånd från antisemitism. Men det är ett skenheligt avståndstagande. Partiet har inte bara högt uppsatta företrädare som uttryckt sig antisemitiskt, utan verkar dessutom endast bry sig om problemet så länge man kan skuldbelägga muslimer. Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof kunde knappast ha uttryckt sig tydligare än när han 2015 förklarade sin inställning till landets judiska minoritet: »Nej, jag har aldrig sett det som ett problem eftersom den judiska gruppen är så pass liten (…) Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller.« Så länge judarna är få och inte märks är de inget problem i nationalisternas ögon. Men intoleransen mot det avvikande riskerar förr eller senare att riktas även mot judar.
För den som rör sig i politiskt engagerade kretsar i Malmö är det tydligt att uppblossningar i Israel/Palestina-konflikten kommer med ett kollektivt skuldbeläggande för den som är jude. Detta återspeglar sig också tydligt i hatbrottsstatistikens konturer. I både Malmö och Helsingborg skanderades till exempel hatramsor mot judar i kölvattnet av Trumps ambassadflytt och förra sommarens våldsupptrappning i Jerusalem.
Den judiska framtiden i Skåne är hotad. Det är antisemitismens omfattning som har gett Malmö dess dåliga rykte. Att staden, såväl i Sverige som internationellt, fått stå symbol för antisemitismens urartning i Europa må kanske vara oförtjänt, men är inte helt ogrundat. Ett lackmustest för mänskliga rättigheter i Sverige år 2018 måste vara att kunna bära en davidsstjärna synligt i sin egen hemstad, utan att riskera att möta hat och hot på gatorna. Det är ett test som Malmö i dagsläget inte klarar. Samtidigt är det viktigt att poängtera att framtiden för judiskt liv i Skåne inte bara löses av polisiära punktinsatser: Trygghet är mer än skottsäkra glas bekostade av det offentliga.
Antisemitismen i Skåne kan inte heller botas av Skånes judar eller någon annan enskild etnisk grupp. Det finns en uppfattning om att antisemitismen är ett nytt fenomen som har kommit med invandring från Mellanöstern och därför inte berör »oss« utan ska lösas av »någon annan«. Inget kan vara mer vilseledande. Det åligger det svenska majoritetssamhället att ta ansvar för antisemitismens bekämpande. Massiva utbildningsinsatser måste gå hand i hand med ett rättsväsende som har resurser och verktyg för att lagföra hatbrott. Politiker och civilsamhälle får inte låta hatet växa. Den israeliske taxichaufförens och guiden i Warszawas synagogas svartvita uttalanden om situationen för Malmös judar är både onyanserade och onödigt alarmistiska. Men bakom de överdrivna bilderna döljs rädda judar och ett hotat skånskt judiskt liv.
Jonatan Macznik är människorättsjurist och medlem i Svenska kommittén mot antisemitism.
@jonatanmacznik
jonatan.macznik@skma.se