Sverige är inte immunt mot den typ av antidemokratiska omvälvningarna vi sett i andra länder. Förutsättningarna finns också i Sverige och SD ser Ungern som en förebild. Grundlagarna bör stärkas för att höja trösklarna för en möjlig framtida auktoritär utveckling, det skriver Olle Wästberg som ledde 2014 års Demokratiutredning.
Den auktoritära populismen sveper över västvärlden. Där väljarna gett den makten, främst i Polen och Ungern, har det lett till nedmontering av viktiga demokratiska institutioner.
»Den liberala demokratin« är mer än majoritetsstyre. Centralt är fria medier, självständiga domstolar och skydd för minoriteter. Dessa har reducerats i Ungern och Polen. Och de tillhör måltavlan för Donald Trumps twitterangrepp.
Är detta något vi riskerar också i Sverige? Har vi vargen utanför dörren?
Unga svenskar – 16-25 år – är mer intresserade av samhällsfrågor än tidigare. Hela 60 procent säger att de är intresserade av samhällsfrågor, enligt en undersökning vi refererade i Demokratiutredningen. Samtidigt visade en Novus-undersökning förra året att 48 procent av svenskar mellan 18-29 år tycker det vore bra om experter – inte regering och riksdag – fattar beslut om vad som är bäst för Sverige.
Bara sex av tio tar starkt avstånd från att Sverige borde styras av en stark ledare som inte behöver bry sig om allmänna val. I World Value Survey för några år sedan svarade var fjärde svensk mellan 18 och 29 år att de inte ansåg det var viktigt att leva i en demokrati och 15 procent tyckte att det vore bra om Sverige styrdes av militären.
Det som givit både högerpopulismen och exempelvis den italienska Femstjärnerörelsen luft under vingarna är dels antielitismen, dels människors känsla av att inte vara lyssnade på.
Få trodde att Donald Trump skulle bli amerikansk president och än färre att han efter ett ett år skulle ha högre popularitetssiffror än sin företrädare Barack Obama. När man efter valet 2016 gjorde en attitydundersökning bland Trumps väljare instämde nästan alla i påståendet »Ingen lyssnar på sådana som jag«.
SIGNALER OCKSÅ TILL SVERIGE
Det är ett svar som sänder signaler också till Sverige. En undersökning vi gjorde i Demokratiutredningen visar att endast 15 procent av väljarna anser sig ha något politiskt inflytande mellan valen. Och bland ungdomar menar 83 procent att de inte har möjlighet att föra fram åsikter eller idéer till beslutsfattare i sin kommun.
Detta ska ses mot bakgrund av att Sverige har längst mellan valen av alla demokratier – i och med att vi har nationella och lokala val samtidigt. När den gemensamma valdagen infördes 1971 var det efter en stark folkpartistisk kampanj för att avskaffa tvåkammarsystemet. Socialdemokraterna ville att de lokala rösterna skulle påverka det rikspolitiska utfallet – vilket kan ha berott på att socialdemokraterna ofta brukade vara starkare i kommun- och landstingsvalen än i riksdagsvalen. Kompromissen blev att ta bort den indirekt valda första kammaren men att införa en gemensam valdag.
Centern och Folkpartiet ville länge återinföra skilda valdagar för lokala och nationella val. Båda partierna har släppt kravet, sannolikt för att alla partier numera är organisatoriskt svaga och man inte orkar med val vartannat år. Följden är att väljare får färre chanser att göra sin röst hörd. Dessutom hamnar kommunpolitiken i skuggan av rikspolitiken.
Enligt en europeisk undersökning var svenska kommunalpolitiker de som i störst utsträckning var motståndare till direktdemokratiska inslag. Även om man inte vill ha beslutande folkomröstningar är det allvarligt att det finns så få möjligheter för väljarna att ha inflytande mellan valen.
EN SEGREGERAD DEMOKRATI
Trots det förhållandevis höga valdeltagandet är demokratin i Sverige segregerad. Den som tar den röda linjen på Stockholms tunnelbana börjar vid Danderyd, där valdeltagandet i förra riksdagsvalet var 92 procent i det valdistrikt där flest röstade, och stiger av i Botkyrka, där ett av valdistrikten inte hade mer än 51,3 procents valdeltagande.
Bilden är densamma i alla större städer. I Malmö, Stockholm och Göteborg skiljer det sig runt 40 procent i valdeltagande mellan det valdistrikt där flest röstar och där minst andel röstar. Gemensamt för de tio valdistrikten med lägst valdeltagande var att de hade låg medelinkomst och över 50 procent utrikesfödda i befolkningen. Utanförskapet gäller också politisk påverkan. De som har störst behov av politiska åtgärder är också de som är minst involverade i politiken.
Vi har en svår bostadssegregation i Sverige. Men när också röstandet blivit segregerat har något allvarligt hänt. Verner von Heidenstam skrev 1899 sin »Medborgarsång«, som kom att spela en viktig roll i opinionsbildningen för allmän och lika rösträtt i Sverige. Den sjöngs på rösträttsmöten över hela Sverige och när man kom till de klassiska raderna – »Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar« – reste sig alla. Detta var i ett Sverige där rösträtten var knuten till inkomst och ägande. Så är det naturligtvis inte längre, men ändå kan vi se hur det faktiska röstandet följer socioekonomiska skiljelinjer.
Detta har ökat klyftan mellan väljare och valda. Men mest har den stora kommunreformen för 50 år sedan påverkat. Sedan 1970 har antalet förtroendevalda minskat från 200 000 till 36 000. Dels beror det på kommunsammanslagningarna, dels på centraliseringen i kommunerna, där man avskaffat många specialiserade nämnder och lagt ärendena direkt under kommunstyrelsen. Följden har blivit större tjänstemannavälde. Och det innebär att chansen att träffa på en förtroendevald på bussen eller i kön på mataffären är minimal.
En vanlig väg till inflytande på politiken var partimedlemskap. Idag anser dock en tredjedel av partimedlemmarna att de inte har större inflytande på sitt eget parti än vilken väljare som helst. De politiska partierna ska kanalisera människors uppfattningar och har monopol på att nominera till demokratiska församlingar. Men de politiska partierna har imploderat. De har mist en miljon medlemmar sedan 1980-talet. För 20 år sedan var 20 procent av väljarna medlemmar i politiska partier, idag 2,5 procent. De politiska partierna har blivit långt mer centraliserade; små grupper som står med ryggarna utåt.
EN PROFFESSIONALISERAD DEMOKRATI
Politiken har blivit allt mer professionaliserad, något som av den liberala demokratins kritiker beskrivs som »politikervälde«. För Trumps valseger spelade hans löfte om »drain the swamp« en huvudroll. Elitiseringen av politiken och den interna maktkoncentrationen i partierna är ett faktum i Sverige. De demokratiska politikerna måste ta tag i problemen så man inte öppnar upp för auktoritära populister.
Nyligen kom analysföretaget Retriever med en rapport som visade att SD dominerar på sociala medier och är de som bäst förstår hur dessa medier kan användas. Det bör ses som en anklagelse mot de traditionella partierna.
Den viktiga skillnaden mellan de högeraktivistiska och de traditionella politikerna är att de förstnämnda inte bara kommenterar hos »vänner« eller dem de följer, utan att de aktivt söker upp ståndpunkter och diskussioner.
Debatt, samtal och meningsutbyten av olika slag är centrala inslag i en demokrati. Det finns knappast en riksdagsledamot som inte sätter sig på tåget och är borta mer än en dag för att tala för 30 medlemmar någonstans i landet. Men att samma person skulle ägna 2-3 timmar om dagen åt att gå in i diskussioner på sociala medier förefaller avlägset.
Ändå är de sociala medierna idag opinionsbildningens sannolikt viktigaste forum. I Demokratiutredningen redovisade vi en undersökning om hur förstagångsväljarna fått sin information i valet 2014. Svaret var: Facebook! Att »sjuklövern« i så hög grad lämnar walkover på nätet är ansvarslöst.
De antidemokratiska aktiviteterna på nätet är omfattande. Ungdomsbarometern redovisade för något år sedan att olika konspirationsteorier (som till exempel att världen styrs av hemliga sällskap) fått fäste hos många ungdomar. Behovet av medie- och informationskunnighet (MIK) i skolorna är uppenbart. När Public Service reformeras bör ett huvuduppdrag – främst till UR – just vara detta.
FRIA VAL INGEN GARANTI MOT ANTIDEMOKRATI
De största antidemokratiska omvälvningarna i Europa, nazismen i Tyskland och kommunismen Tjeckoslovakien föregicks av fria val: 1932 i Tyskland och 1948 i Tjeckoslovakien. Det nazistiska respektive det kommunistiska partiet blev största parti och fick regeringsmakten som de utnyttjade till att skapa diktatur. Också Erdogan och Putin är folkvalda, från början i demokratisk ordning.
När jag själv första gången träffade ungerske Viktor Orbán var han en stimulerande ung vänsterliberal (som hade fått stipendium av George Soros för att studera i England). När Orbán och Fidesz fått makten tog de snabba steg till det högerauktoritära. Nu beskriver han sin politik som »illiberal«.
Utvecklingen i Ungern och Polen visar hur högerauktoritära partier, när de fått makten, direkt kunnat ska a sig kontroll över medier och domstolar, samt förvandlat skolor och kultur till nationalistiska propagandaapparater.
Också Sverige ligger vidöppet. En ny majoritet i riksdagen skulle med enkla beslut kunna göra skola och kulturliv nationalistiskt, skapa kontroll över Public Service och domstolsväsendet.
STÄRK GRUNDLAGARNAS STÄLLNING
Vi borde stärka de svenska grundlagarnas ställning. I Sverige skulle riksdagen kunna avskaffa demokratin på mindre än ett och ett halvt år: majoritetsbeslut, val och nytt majoritetsbeslut. Det är lättare än i många andra länder. I Finland ändras grundlagen genom två beslut med ordinarie val emellan, och med kvalificerad majoritet i det andra beslutet.
Det vore angeläget med en ny, bred grundlagsutredning för att stärka de svenska grundlagarna och höja trösklarna för en framtida auktoritär regering, med ambitioner av samma slag som i Polen och Ungern.
Richard Jomshof, SD:s partisekreterare, skrev för två år sedan:
»Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.«
Andemeningen är solklar: Det SD för fram handlar inte om den politik de vill genomföra om de får makten, utan om en taktisk anpassning. Just Ungern är en förebild för många sverigedemokrater. Tidigare ledande sverigedemokrater som Erik Almqvist och Kent Ekeroth emigrerade till Ungern när deras beteende gjort det omöjligt för dem att bli kvar i svensk politik.
När Viktor Orbán 2010 blev Ungerns premiärminister var det i samarbete med det uttalat antisemitiska och antiromska partiet Jobbik. En paramilitär rörelse, som hade mördat romer, var knuten till Jobbik. Fidesz samarbetar fortfarande med Jobbik, som dock nu rört sig bort från den grövsta extremismen. Jimmie Åkesson ställer sig positiv till Ungern. När han på en journalistfråga efter Almedalstalet i år fick välja om han sympatiserade med Orbán eller Merkel valde han Orbán.
Jimmie Åkesson verkar numera i TV-debatter lugn, skicklig och inte orimlig. Men vi ska komma ihåg att det handlar om att SD anpassar sin »retorik efter det rådande läget«.
Vargen står för dörren.
Olle Wästberg var ordförande i 2014 års Demokratiutredning. Wästberg var tidigare svensk generalkonsul i New York och generaldirektör för Svenska Institutet. Han skrev sin första artikel i Liberal Debatt 1964.
@ollewstberg
olle@wastberg.se