Alltsom valet kryper närmre har flera politiker efterlyst en »vuxen debatt« och pekat på behovet av att se till att annonsering och kampanjande håller en viss ton. Bekymren över en låg nivå i det politiska samtalet och de förödande konsekvenerna för demokratin är inte ny. Dan Munter påminner om detta i sin kritik av dagens politiska debatt i ljuset av »Om friheten«, en bok som kom ut över 150 år sedan.
John Stuart Mills klassiska verk Om friheten är nedslående aktuellt trots dryga 150 år på nacken. Vissa passager tycks skrivna i intensiv affekt över ännu en hårresande halmgubbe, kapsejsad kulturdebatt, illvillig Twitter-tråd, floskulös partiledardebatt eller faktaresistent position.
Mills idéer om vad som konstituerar sunda åsiktsutbyten och frimodig debatt utgör en sådan monumental motsats till den politiska debattens funktionssätt, att det efter läsning blir svårt att lyssna på ännu ett tomt replikskifte i riksdagens kammare, SVT »Opinion Live« eller Sveriged Radios »Studio Ett«. Något säger mig att få partister och politiska debattörer har tagit intryck av följande passage hos Mill, vilket vi kommer bli varse i den kommande valrörelsen:
»Ty den som är klart medveten om all den kritik som riktas mot honom och som, då han intagit sin ståndpunkt, tagit hänsyn till alla invändningar, den som vet att han gärna utsatt sig för kritik istället för att undvika den och inte släckt något ljus som från något håll kunnat belysa frågan, har rätt att anse sitt omdöme mer välgrundat än andra individers eller gruppers som inte genomgått en liknande process.« (Om friheten, s. 28)
En genomtänkt politisk position tillkommer förslagsvis genom att sammanväga tre faktorer: (i) mina politisk-filosofiska idéer om sådant som rättvisa, ansvar och frihet, (ii) vad den relevanta empirin säger (som hur människor, företag och andra aktörer typiskt beter sig under olika betingelser), samt (iii) hur jag väger olika sorters värden, utfall och mål mot varandra – om jag exempelvis prioriterar rättvisa eller hög materiell välfärd, om dessa skulle stå emot varandra.
Den politiska position som en sådan process utmynnar i bör sedan gnuggas mot konkurrerande arbetshypoteser i en anda där vi är öppna inför möjligheten att våra teorier kan behöva korrigeras med anledning av ny empiri eller för att övertygande motargument har presenteras. Att agera i enlighet med en sådan metod vore, för att använda en modern term, vuxet.
Ungefär så skulle en rationell och transparent beslutsprocess för politisk deliberation kunna se ut. Inga konstigheter egentligen. Vad vi pratar om är i grund och botten en renhårig debatt mellan rimligt kompetenta och välinformerade deltagare. För att komma i närheten av ett sådant ideal måste vi söka oss till fiktionen, såsom sista säsongen av Aaron Sorkins »Vita Huset«, där presidentkandidaterna Matt Santos och Arnold Vinick uppvisar denna typ av berömvärda ambitioner.
Den politiske debattör som insett vad som krävs för att nå genomtänkta politiska omdömen kommer känna en viss ödmjukhet inför uppgiften, en ödmjukhet som är svår att spåra i svensk debatt. I stället bygger hen alltför ofta upp en kärna av empiriska och normativa antaganden som säkrar positionen mot angrepp. Att ställa upp transparanta riktighetsvillkor, definiera de centrala begreppen eller åtminstone berätta vad som skulle få debattören att ändra ståndpunkt, det är inte aktuellt, åtminstone inte i partipolitiken. Det vore att visa korten. När vi slutligen kommer till det skede i dramaturgin då anomalierna blir övermäktiga och debattören tvingas byta sakpolitisk fot görs det med maximal spinn och det förblir oklart vilken politisk-filosofisk deliberation som föranlett positionsbytet.
Det är vidare comme-il-faut att misstänkliggöra motståndarna med att ha en dold agenda; att uttrycka sig vagt och ducka för journalistens frågor; att högaktningsfullt bortse från den empiri som inte stärker organisationens eller partiets linje; att endast bemöta de svagaste delarna av motståndarens argument och medvetet misstolka hens position till en halmgubbe. Invertera denna beskrivning och vi har nära nog idealbilden av hur strukturerad tankeverksamhet bedrivs.
Två nyligen utgivna böcker borde nämnas i detta sammanhang. Nationalekonomen Andreas Bergh lyfter i Två filter: Varför du har fel om nästan allt – men ändå inte vill ändra dig (Liberal Debatt, 2017) fram debatten om svensk migrationspolitik som ett av flera exempel på när »ideologiska filter« fäller krokben för tankereda och intellektuell hederlighet. Han tar även upp flera experiment som visar hur vårt förnuft ofta korrumperas av »ideologisk bias«. Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, diskuterar angränsande frågor rörande kunskapsresistens och »alternativa fakta« i en bok med detta namn från 2017. Wikforss betonar bland annat vikten av att läsa våra meningsmotståndare välvilligt och göra deras argument så starka som möjligt, helt i enlighet med Mills upprättade ideal.
Exempel på tveksam debattmoral är inte svårt att finna. Vårens flygskattsdebatt levererade en del matnyttigt. Niklas Nordström (S), ordförande i Svenskt flyg, försökte i Studio Ett (16/2) framställa kunskapsläget som att CO2-utsläppen från flyget minskar, ett påstående som kommer oroväckande nära alternativa fakta.
I spalterna valde Josefin Holmström (SvD Kultur 24/1) den väg som har blivit en kulturdebattklassiker: att läsa tidigare inlägg (från Isobel Hadley-Kamptz och Jens Liljestrand) illvilligt, sätta fokus på skribenternas priviligierade position och anmärka på att inläggen haft en ton som inte föll Holmström på läppen. I anslutning till samma flygskattsdebatt så ville inte Annie Lööf (C) fullt ut erkänna målkonflikten mellan ökat flygande och CO2-utsläpp, med tveksam hänvisning till teknikutveckling och biobränslet, som enligt de tillfrågade forskarna troligen inte kommer få ner utsläppen tillräckligt på decennier.
I stället för en flygskattsdebatt med sakliga faktapåståenden och transparanta argument så fördunklas frågan av faktaresistenta inlägg, maliciösa läsningar och partsinlagor.
En central insikt tycks dessutom saknas, nämligen denna: att inta olika ståndpunkter är inget som per automatik bör generera stark indignation. Det märkliga är snarast att så många, vid varje givet ögonblick, tycker precis likadant och att det finns så få positioner att ansluta sig till, vilket måste betraktas som ett tecken på viss enfald. Mill beskriver i följande citat hur vi bör förhålla oss till våra meningsmotståndare, ett förhållningssätt som omöjliggörs av dagens så kallade »filterbubblor«:
»[Han] måste vara i stånd att höra [motståndarens argument] från personer som verkligen tror på dem, som på allvar försvarar dem och som gör sitt bästa för att förfäkta dem. Han måste känna till [argumenten] i deras bästa och mest övertygande form och lära känna hela styrkan av de hinder som den rätta ståndpunkten har att möta och övervinna.« (Om friheten, s. 43)
Det politiska spelet är inget för saktmodiga agnostiker. Förtroende, spinn, strategi och slagfärdig kommunikation är det som ska besegra en förhållandevis ond motståndare. Det måste vara svårt att upprätthålla sin intellektuella fräschör i en miljö byggd på denna typ av föreställningar.
Mill beskriver nedan »debattens sanna moral« och vi kan ju stilla begrunda vad i beskrivningen som är mest typiskt för svensk debatt, försyndelserna eller dygderna?
»De allvarligaste [försyndelserna] består i sufistiska resonemang, undertryckta fakta eller skäl, förvrängda framställningar eller vanställda tolkningar av motpartens åsikter. (…) Däremot bör den uppskatta var och en, vilken åsikt han än hyser, som lugnt kan lyssna till och ärligt framlägga motståndarnas meningar utan att försämra dem genom överdrifter eller förtiga något som talar till deras förmån. Detta är den offentliga diskussionens sanna moral.« (Om friheten, s. 60)
Att så stora delar av den politiska debatten förs i strid mot Mills principer; principer som ingen vettig människa kan bestrida, är upprörande. Många av oss hyser föreställningen att politiker och politiska partier inte ska agera som röstmaximerande särintressen. Politiker ska givetvis inte ägna sig åt förvillelse, spinn, ohederlig argumentation, smutskampanjer, dunkla påståenden eller »cherry-picking«. Detta är helt centralt, inte minst för att väljaren på valdagen ska kunna göra ett informerat val. Det är ofattbart att en sådan debatt-praktik tillåts grassera och att ingen aktör skapar en arena där fokus ligger på argumentens kraft och relevant empiri; där pålästa journalister leder långa diskussioner under seminarieliknande former; där experterna ges större utrymme att beskriva kunskapsläget och politiker ges mindre utrymme att monotont upprepa sin partilinje; där politiker och opinionsbildare svarar på frågor, debatterar renhårigt och faktiskt motiverar varför den ena policyn, allt sammantaget, är att föredra framför den andra.
Många väljare tror jag längtar efter en typ av politiker som erkänner svåra målkonflikter, pekar på risker med den egna politiken och inte duckar för journalisternas frågor; som berömmer motståndarna närhelst de levererar intressanta förslag och inte bara uppmärksammar studier som gynnar den egna linjen. Någon som omprövar utan spinn och betonar att politik är förbaskat svårt. Lite som »Vita Husets« Matt Santos och Arnold Vinick. Metoden kan vara väl värd att testa för verklighetens kampanjstrateger, även om skälen ytterst skulle vara kopplade till röstmaximering och inte till de demokratiska principernas omistliga värde.
Dan Munter är frilansskribent och fil. lic. i filosofi
Dan_Munter
dan.munter@abe.kth.se