Jag är en absolut stereotyp. En generisk »cis-man« från den svenska medelklassmyllan. Jag kommer från en trygg uppväxt i villaförort med en umgängeskrets där alla i stort sett ser ut och tänker som jag. Mina föräldrar har klassiskt könskodade arbeten och det mest normbrytande från min barndom var att min familj aldrig hade en Volvo. Naturligtvis svor jag i min ungdoms år på att göra avbön och revolution. Aldrig att jag skulle bli som dem! Fan ta både mello och tacos, tänkte jag. I pojkrumsliberal frenesi ville jag inte bara avskaffa staten utan fan om inte också hela Svenssonliven i min nozickanska vision skulle avskaffas.
Men det var då.
Jag vill inte längre avskaffa staten och jag har jämkat mig med tanken att offentlig sjukvård inte utgör någon statlig förföljelse. Min skepsis till mina föräldrars yrkesval är utbytt mot beundran och respekt. Mina gamla orosmoment om statligt förtryck är utbytta mot ett tryckande obehag om att räntenivåerna kommer stiga för mycket de närmsta åren och huruvida chefen kommer bevilja ens ansökan om ledighet under industrisemestern eller inte.
Jag kan inte längre påstå att jag brinner för något över huvud taget.
Min liberala kompass tar sig mest i uttryck i att jag skulle vilja behålla lite mer av min lön och att det vore trevligt om man kunde köpa en pava rödpang på Ica. Ålderstecken och personlig mognad heter det, säger de som vet.
För tre månader sedan köpte ett hus på Hallonvägen i samma villaförort där jag är uppvuxen. I mitt nya bostadsområde ser på nytt de flesta ut som jag och tänker som jag. Mello och tacos torde tillhöra vanligheterna. Inte mycket har förändrats där.
Vad som däremot har förändrats är min inställning till livet som småborgerlig villaägare och framförallt till andra småborgerliga villaägare i den svenska medelklassen. Jag har vidare slagits av insikten om att det kanske inte är så att hela segmentet av medelsvensson är politiskt apatiskt utan förståelse för att de blir förtryckta av staten. De kanske bara har kommit till insikten att lyckan står att finna i fredagsmys med familjen och inte alls nödvändigtvis innefattar någon grandios självuppfyllelse på andra vis.
I sann identitetspolitisk anda gör jag mig härmed till språkrör för den genomsnittliga volvo-svensken genom att hävda att det finns sympatiska livsstilsdrag i Svenssonlivet. Den svenska folksjälen är extra påtaglig i svensson-Sverige: strävsamheten, viljan att göra rätt för sig och den lutherska arbetsmoralen.
Naturligtvis är Svenssonsegmentet heterogent och självklart är det inget som är allenarådande i varenda radhus. Att göra avdrag som ligger i gråzonen på skatten, betala altanbyggarna svart och fusk-VAB:a är minst lika stora nationalsporter och utmärkande som det ovan beskrivna. Svenssonnätverket är naturligtvis mer komplext och mångfacetterat än vad färgen på Volvon skvallrar om.
Något som står klar är dock att Svensson inte röstar på partier som vill omvälva samhället med storslagna värderingar.
Varken Euron, Nato-medlemskap småföretagande eller en nedläggning av Arbetsförmedlingen är i regel brinnande samtalsämnen runt middagsbordet.
Man kan argumentera för att det borde vara det, och i sann folkpartistisk anda kläcka ur sig att alla är liberaler, bara att de inte vet om det.
Det må så vara, men då får man börja att lägga emfas på frågor som folk faktiskt bryr sig om, vilket Moderaterna förstod redan 2006. Hur impopulär Fredrik Reinfeldt nu än är ute på den konservativa högerflanken lyckades han med något historiskt, nämligen att bryta den socialdemokratiska makthegemonin genom att få folk som hette Svensson och inte bara Lillinecreutz att rösta på Moderaterna. Reinfeldt pratade om att få behålla lite mer av sin lön, att avskaffa fastighetsskatten och att få upp sysselsättningsgraden.
Om fokus och emfas ligger på att förklara det liberala sambandet mellan tvångskvoterad föräldraförsäkring och missilbestycka Gotland misstänker jag att ett parti som Liberalerna även i framtiden kommer få svårt att nå ut i landets villaförorter.
Som ni förstår raljerar jag så klart, men vill man åt de stora röstsegmenten som Svensson-rösterna utgör får de liberala partierna sluta lajva bror duktig och faktiskt steppa upp. Och det finns gott om ideologiskt utrymme att göra det på, vilket Moderaterna redan visat genom att få Sverige att haka på skattesänkartåget.
Slutsatsen är helt enkelt att vill Liberalerna och Centerpartiet vara relevanta behöver de prata om frågor som Svensson bryr sig om, oaktat om dessa rör migration, ränteavdrag eller sysselsättning.
Min framtid är nu utstakad. Den kommer med stor sannolikhet bestå av grillning, fasadmålning och hoppeligen samma strävsamhet och göra-rätt-för-sig-mentalitet mina föräldrar visat prov på. Jag kommer aldrig köra Volvo och jag tar hellre en kula i knäskålen än att kolla på mello, men kanske kanske blir det någon gång en röst på Moderaterna.
Mattias Wallentin är handläggare på Migrationsverket.
@adekvatironi