Gemenskaper är inget som uppstår över en natt. De som av olika skäl förespråkar en nordisk union glömmer gärna att nationell samhörighet ofta tvingas fram genom en stark statsmakt. Är unionsvännerna verkligen beredda att göra detta?, frågar sig Magnus Jernkrok, doktorand i historia vid Göteborgs universitet.
En nordisk union vore en sällsynt dålig idé. Mina skäl för detta kategoriska utdömande grundar sig i de mönster jag tycker mig se i den europeiska historien. Känslomässigt blir dock även jag lockad av tanken: färre gränser mellan människor, Christan Eriksen och Emil Forsberg i samma fotbollslandslag och skandinaviskt deltagande i G20. Men tyvärr är jag övertygad om att det är en farlig väg att vandra.
Historiskt finns det två modeller för framgångsrika – varaktiga – politiska sammanslutningar, åtminstone om man utesluter de imperialistiskt våldsbaserade.
Den första är att samarbetet är så pass begränsat att det inte märkbart inverkar på människors dagliga liv. En sådan union skulle kunna fungera ungefär som EU:s fyra friheter eller ha ansvar för begränsade politikområden, som gemensam miljö- och hållbarhetspolitik för nordiska vatten. Detta är dock något vi redan har genom EU. Om EU skulle försvinna, vore jag öppen för en sådan modell för de nordiska länderna. Den andra modellen innebär att den politiska sammanslutningen gemensamt delar ansvar för centrala politikområden, som socialpolitik och försvar. Det är denna modell jag motsätter mig.
Problemet med den sistnämnda modellen är att den undantagslöst baseras på en gemenskapsuppfattning. Det måste finnas någonting som får Lotta i Umeå att acceptera att Richard i Stockholm tar pengar från Lotta och ger till Mårten i Kristianstad. Någonting måste Lotta känna att hon har gemensamt med Mårten. Under 1600-talet låg denna gemenskapsuppfattning i idén att svenskarna förvaltade samhället åt Gud. Under 1800-talet, när den teologiska grunden för samhället avvecklades, ersattes den med folket och nationen som bärande idé. Lotta ska hjälpa Mårten för att hon och Mårten är en del av samma folk, samma nation. Nationsidén kom som ett svar på behovet att finna legitimitet för politiskt beslutsfattande. Samtidigt som den svenska nationen började definieras, prövade man även att överbrygga de inomnordiska olikheterna och eventuellt bana väg för en skandinavisk nation.
Det var egentligen inte märkligare än att detsamma skedde i Italien och Tyskland vid samma tid, eller för den delen i Frankrike. Ännu på 1880-talet talade bara åtta av 40 miljoner fransmän franska som förstaspråk. Andelen var än lägre för italienska i Italien. Knappt någon talade dagens standardtyska som förstaspråk i Tyskland före år 1800. Det vore inte märkligare att storhertigdömet Baden slogs samman med kungariket Hannover än Sverige med Danmark.
För att dessa sammanslagningar skulle lyckas krävdes att gemenskapen skapades. Vissa försök gjordes – särskilt inom de skandinaviska akademierna. Men det var bara i de länder som medvetet skapade en gemenskapsuppfattning som den politiska sammanslutningen blev beständig. I Tyskland, Italien och Frankrike tvingades barnen in i skolsystem för att traggla Grimm, Molière och Petrarca tills tankar, drömmar och tjatter sköttes på nationalspråken, inte de regionala dialekter som skulle dö bort med föräldragenerationen. De länder vi ser i dag på europakartan är inte tillkomna av slump, men heller inte från några ursprungliga kulturer eller biologiska släktskap. De bygger på föreställda gemenskaper. De är medvetet skapade i statliga utbildningssystem och språket är nyckelstenen.
Om EU ska överleva måste samarbetet antingen hållas begränsat eller så måste en gemenskapsuppfattning skapas. För en framtida nordisk union är premisserna desamma. Antingen ett begränsat samarbete, eller så måste en gemenskap, ett folk, en nation skapas.
Finns det någon som är beredd att göra det? Vilket språk skulle bli vårt gemensamma? Ska svenska skolbarn i Haparanda lära sig danska eller ska danska barn i Ribe svenska? Är intresset för unionen tillräckligt, bland politiker eller de nordiska folken, för ett sådant språkprojekt?
Vän av ordning kanske invänder att skandinaviska är ett språk och danska, norska och svenska bara det skandinaviska språkets dialekter. Språken uppfyller delvis kravet för att vara samma språk (ömsesidig begriplighet). Men detsamma kan man säga om ukrainska och ryska eller tjeckiska och slovakiska. Det är länder som var enade under decennier, till och med i sekel i det ukrainsk-ryska fallet, men som splittrades, med dialektskillnaderna som främsta kulturåtskiljare.
Vi behöver inte ens söka oss så långt bortom våra gränser. Den svensk-norska unionen upphörde efter ett knappt sekel, trots att norrmännen hade självstyre i nästan alla frågor. En ny nordisk union skulle inte överleva en kontrovers som sammanfaller med språkgränserna.
Det förefaller mig som om förespråkarna av en nordisk union tar den egna nationen för given, som om den var lätt att skapa, oviktig och att allt man behöver är en bra idé för att samarbetet ska flyta på. Då underskattar man svårigheten i att skapa beständiga gemenskaper utan tvång.
Magnus Jernkrok är doktorand i historia vid Göteborgs universitet och ledamot av redaktionen för Fria Moderata Studentförbundets tidning »Svensk Linje«.
@Jernkrok
magnus.jernkrok@gmail.com