Skip to content
Kultur

En konservativ syn på konst är inte liberal

Som på så många andra områden tenderar hotet från vänster att göra att skillnader mellan liberala och konservativa perspektiv på konst och kultur tonas ned. Författaren och frilansskribenten Claes-Magnus Bernson varnar för att underskatta konservatismens kollektiva tendens och tar sig an den hyllade högerfilosofen Roger Scruton.

Den just nu mest kända konservativa kulturfilosofen är utan tvekan Roger Scruton. Scruton är i Sverige känd som de Sverigedemokratiska ideologernas husgud och det vore enkelt att utifrån denna koppling diskvalificera honom. Men det vore att göra det väl lätt för sig. Scruton är en internationellt erkänd filosof som bör avfärdas med utgångspunkt i argument, inte med att han gillas av ”fel” personer.

Ibland verkar det som om en liberal och konservativ blick på konst och kultur har det mesta gemensamt. Det är egentligen inte heller konstigt om man kontrasterar denna kultursyn med vänsterns, som tenderar att reducera konst och kultur till en arena för maktanalys och potentiell frigörelse från det borgerliga samhället. Men det finns väsentliga skillnader mellan en liberal och konservativ hållning i kulturfrågor, vilket Scruton synliggör.

Scruton döljer inte i boken Kultur räknas att han ställer sig bakom devisen att (hög)kulturen inte är för “de många” utan “de få”. Föreställningarna känns igen från en tradition med engelska kulturkritiker som Matthew Arnold och F.R. Leavis, där humanisten ska ägna sig åt ”studiet av perfektion” eller helt enkelt den konst som förekommer i Västerlandets kanon.

I BBC-produktionen Why Beauty Matters använder Roger Scruton effektivt tevemediet för att frammana en stämning som signalerar både undergång och en väg ut ur den, befrielse. Faktiskt är det känsloregister som lockas fram i sig ett slags argument: genom att visa sköna bilder demonstreras skönhetens existens – genom att visa fula scener försöker Scruton påvisa att vi påverkas negativt av det fula. Alltså spelar skönhet roll. Förfarandet är listigt eftersom det är svårt att hävda något annat utan att framstå som sensibelt efterbliven.

Men även om skönhet finns och påverkar oss på en mängd olika plan betyder inte det att Scruton har rätt och att den moderna (och postmoderna) kultur- och konstsynen alltid leder en fel. Det är dock förmodligen få konstnärer och estetiker inom denna ”inriktning” som hävdar att skönhet inte finns.

I sin bok Beauty försöker Roger Scruton med hjälp av intelligenta frågor driva läsaren att hålla med om att skönhet är en väsentlig kategori i konsten och att den (post)moderna konsten samt det kritiska synsätt den implicerar, är bekymmersam och destruktiv.

Detta är dock samtidigt egendomligt med tanke på att Scruton ofta talar om konstens ändamålslöshet och autonomi. Hur ska man förstå konflikten mellan något som å ena sidan är uppfostrande och å andra sidan ändamålslöst? Det är förmodligen denna punkt som utgör den mest väsentliga skillnaden mellan ett konservativt och liberalt synsätt.

I Modern Culture hävdar Scruton att Väst befinner sig i ett ”spirituellt limbo”. Högkulturen har, menar Scruton, ett ansvar – i synnerhet efter Guds död – att ge oss en förankring genom traditionen. Men vad händer, frågar sig Scruton, när förankringarna lossnat och traditionen dekonstruerats? Vad tar vid sen?

Scruton menar även att man behöver stor förtrogenhet med traditionen för att kunna kritisera den; endast den som är nära den, menar Scruton, kan uppbåda den distans som den sant kritiska tanken förutsätter. Han har förmodligen en poäng. För vad händer när vi undervisas i sätt att kritisera traditionen utan tillräcklig grund i den? Om vi inte är rotade i klassikerna, hur är det ens då möjligt att på ett vettigt sätt avfärda dem som produkter av “döda vita män”?

Påfallande ofta verkar Scruton emellertid vilja gör det lätt för sig. Han förefaller medvetet Derrida, Foucault och andra postmodernister – som om han inte skärskådade de egentliga budskapen utan bara resonemangens kulturella implikationer. Att tvinga fram en bild av ”förkastelsens kultur” som den västliga civilisationens fiende framstår som ett retoriskt konstgrepp. ”Förkastelsens kultur” framställs med samma slags litterära medel som han anklagar dessa tänkare för att använda.

Den som inte tar avstånd från ”förkastelsens kultur” blir barbar, en best som aktiverar krafter människan borde lämnat i bojor. Man länkas genom associativa medel till depravation samt tänks vara uppfylld av ”oikofobi” (hat mot den egna härden), som det heter i Arguments for Conservatism. Scruton producerar känslan av fara. Även om Scruton i verk som Fools, Frauds and Firebrands driver en mer saklig argumentation, är det svårt att inte betrakta hans läsningar av olika tänkare som väl missvisande.

Eftersom liberalismen utgår ifrån individens företräde är det svårare att ringa in vad som vore konstens stora Syfte, just eftersom svaret skulle bli mer subjektivt än i kollektivistiska ideologier som socialism och konservatism, där man först och främst förhåller sig till en grupps gemensamma intressen. Därav vänsters fokus på maktkritik och de konservativas fokus på moral.

Liberalismen skiljer sig från de kollektivistiska ideologierna i det att den inte har ett människoprogram: liberalismen tillrättalägger inte individens existens efter en uppsättning kollektiva ideal. Tvärtom, vad som utmärker liberalismen är att det i stor utsträckning är upp till individen att själv bestämma hur ens liv ska vara utformat.

Ett liberalt synsätt utesluter inte de konservativas (eller vänsterns) synsätt, utan kommunicerar endast att man kringskär väsentliga aspekter av konst genom att alltid ge vissa perspektiv företräde på bekostnad av andra. En liberal kultursyn har inga problem med att konsten ibland är maktkritisk; ibland bara skön och moralistisk, andra gånger intressant men inte skön och så vidare.

Kulturen bör under vissa omständigheter förvaltas. Men hur? Jag föreslår att vi bör betrakta liberalismen som ett slags kulturens herde snarare än som kulturens herre. Uppgiften för liberalismen i kulturfrågor blir då att vara en sorts ödmjuk, följsam beskyddare som vägrar att låta politiska krafter göra sig till kulturens herre och ange stora ideal i likhet med vänstern och de konservativa. Kanske borde liberalismens uppgift i kulturfrågor vara rent negativ – utgöra en sorts motkraft till dogmatisk marxism och konservatism?

Claes-Magnus Bernson är författare och frilansskribent.

cmbernson@gmail.com