Det klassiska för liberala ungdomsförbundare är att de tagit alla partiers program, lagt dem bredvid varandra och sedan kommit fram till var de hör hemma.
Det är ett plugghästbeteende som står i kontrast till de flesta människors grund för att bestämma parti.
I förra Liberal Debatt (3/2017) skriver Gabriel Ehrling: »Min första politiska insikt var enkel: Jag var inte sosse. Det var så det fungerade i Avesta. Man kom på om man kände sig hemma i partiet som då styrt kommunen oavbrutet sedan den allmänna rösträttens införande – eller inte.«
Det är lätt att känna igen. Jag är själv uppvuxen i ett hem där politik och politiker i hög grad förekom. Min pappa hade varit (antinazistisk) chefredaktör för Nya Dagligt Allehanda under tidningens sista år och var konservativ krönikör på Svenska Dagbladets ledarsida. Det som dock fick mig att förstå att politik var viktigt var när jag 1960 som 15-åring såg Erwin Leisers dokumentärfilm »Den blodiga tiden« – den första dokumentären om Förintelsen.
Jag gick i Östra real på Östermalm i Stockholm och där var den politiskt intresserade antingen höger (de flesta) eller liberal/socialdemokrat. För mig kändes höger onaturligt. Inte minst därför att jag från det jag var 15 år var skolredaktör på Svenska Dagbladets självständiga ungdomsbilaga »Presens«, där redaktionen stod till vänster men utsattes för en del kritik av SvD:s ledaravdelning. Efter det att jag skrivit ett kritiskt reportage om Lundsbergs internatskola kom det en lapp från chefredaktören Allan Hernelius där han skrev: »Det vore bra om Wästberg skrev lite mindre.«
Men varför blev jag, när jag gick med i ungdomsförbund som 17-åring inte socialdemokrat? En del handlade om kontakter: Jag var vice ordförande i elevorganisationen SECO där de flesta var aktiva i Folkpartiets ungdomsförbund.
Men än viktigare var att Socialdemokraterna var ett så utpräglat makt- och betongparti. De var emot att en procent av BNP skulle avsättas till bistånd. Det var Per Ahlmark som – med passivt stöd av Folkpartiet – hårt drev att Sverige skulle arbeta för att utesluta Portugal ur frihandelsorganisationen EFTA, på grund av de tre kolonialkrig landet bedrev. Högern och Socialdemokraterna försvarade Portugal och Högerns ungdomsförbund – numera MUF – vägrade att ta avstånd från Frankrikes kolonialkrig i Algeriet. Socialdemokraterna ville inte lagstifta om investeringsstopp i apartheids Sydafrika (det dröjde till Ullsten-regeringen).
Årtionden av regeringsinnehav präglade Socialdemokraterna. Fram till 68-vänsterns genomslag stod FPU och den unga folkpartigenerationen närmast ensamma inom politiken för den internationellt solidariska linjen. Men också för en grundläggande samhällskritik genom att bland annat vara för löntagarinflytande i företagen, mot statskyrka och monarki.
Personligen förstår jag vad Mona Sahlin menade när hon sa att hon inte gick med i SSU, utan »gick med i Olof Palme«. Själv hade jag träffat Palme åtskilliga gånger, eftersom han generöst ställde upp för SECO. Skulle Socialdemokraterna då varit identiska med Palme, hade de haft en långt starkare attraktionskraft. Själv gick jag närmast med i »Per Ahlmark«:
Det är länge sedan nu och relationerna mellan liberaler och socialdemokrater har i dag en helt annan bas. Att Tiden och Liberal Debatt gör ett gemensamt nummer är ett positivt tecken i tiden.
Den tid – efter rösträttsrörelsen – där Socialdemokrater och Folkpartiet stod varandra närmast var slutet av 70-talet. Socialdemokraterna hjälpte fram Ullsten-regeringen.
Och i 1972 års liberala partiprogram förekom inte ordet »marknadsekonomi«. Folkpartiet – som ville ha »andel-i-vinst« i företagen drev fram löntagarfondsutredningen och Carl Tham, som representerade partiet, var tillmötesgående också mot Rudolf Meidners löntagarfondsmodell.
Min insats i sammanhanget var att få Folkpartiets partistyrelse att ta avstånd från löntagarfonderna och att leda det programarbete som ledde till 1982 års partiprogram, som just förespråkade marknadsekonomi. Tham valde att lämna partiet.
Senare tog Folkpartiet åtskilliga steg åt höger och den borgerliga samverkan sågs inte längre som ett sätt att enas om att bli av med Socialdemokraterna, utan som en gemensam ideologisk plattform. Socialdemokraterna var den programmatiska huvudfienden.
Inom Socialdemokraterna finns fortfarande en kultur av att man abonnerar på regeringsmakten, något som tydligt framskymtat i den senaste konflikten kring Transportstyrelsen. Dock har åtskilligt hänt sedan det 43-åriga regeringsinnehavet bröts 1976.
Socialdemokraterna har haft oppositionsperioder, avsatt en partiledare som aldrig prövats i val, tvingats in i koalition, ligger under 30 procent. Det enda som återstår för normalisering är att vara med i en regering utan att ha statsministerposten. När Socialdemokraterna är som alla andra partier minskar behovet av en borgerlig allians. Det kvarvarande blocktänkandet är ju mer historiskt färgat än präglat av dagsläget. Kanske kan 2018 bli den stora vändpunkten.
Olle Wästberg är bland annat tidigare svensk generalkonsul i New York och generaldirektör för Svenska Institutet. Debut i LD skedde 1964.
@ollewstberg
olle@wastberg.se