Sällan har politiker varit så angelägna att diskutera mediernas förutsättningar som under det gångna året. Men hur mår egentligen den svenska tryck- och yttrandefriheten? LD bad advokaten Ulf Isaksson ge ett juridiskt sammanhang åt jubileumsåret.
Året 2016 blev inget bra jubileumsår för tryck- och yttrandefriheten i Sverige. Förslagen från de statliga utredningar som haft att överväga lagstiftning på området imponerar inte. De nya ekonomiska förutsättningarna tvingar de traditionella massmedieföretagen till bryska nedskärningar. Public service-företagen finansierar Facebook och andra sociala medier med mångmiljonbelopp årligen. Regeringen förhåller sig uppseendeväckande passiv till de enkla reformer som ligger nära till hands.
Ibland är det nödvändigt att upprepa självklarheter. Tryck- och yttrandefriheten är demokratins fundament. När tryck- och yttrandefrihet är tänkbar utan demokrati, är demokrati utan tryck- och yttrandefrihet en omöjlighet. Friheterna förutsätter i sin tur att medborgarnas kommunikation med varandra får ta plats utan hinder, inte minst när den sker i massmediets form. För att friheterna ska vara verkliga krävs att de som tar till orda står fria och oberoende i första hand till staten och det allmänna.
Året inleddes med ett antal förslag i betänkandet Integritet och straffskydd, SOU 2016:7. Även om det inte saknas skäl att ändra bestämmelserna som används för att beivra hot och hat tar kommitténs förslag inte sikte på hur polis och åklagare ska få klarhet i vem eller vilka som svarat för ett visst övergrepp i ord. Var och en som kommit i närheten av dessa frågor i praktiken vet att utmaningen mer sällan är att konstatera att ett visst yttrande överskridit alla gränser. Det ska sägas att direktiven begränsade kommittén i det hänseendet. Samma direktiv hindrade emellertid inte kommittén att utmana regeringens uppdrag i en annan fråga och där lägga fram förslag som påverkar omfattningen av det straffbara området för tryck- och yttrandefrihetsbrott. Dessa förslag har sin praktiska udd mot de traditionella massmedieföretagen där det personliga ansvaret annonseras varje dag.
Mediegrundlagskommitténs slutbetänkande, SOU 2016:58, innehåller inte mycket till förstärkningar av grundlagsskyddet. Desto fler är frågetecknen. Bland dessa märks en konstig och drabbande regel som inte kommer till rätta med den frånvaro av preskription som sedan några år belastar massmediers digitala publiceringar. Här kan svensk lag även fortsättningsvis antas strida mot Europakonventionen. Samma kommitté vill göra grundlagsskyddet beroende av medieinnehållet i vissa fall – en fråga som Yttrandefrihetskommittén avfärdade på principiell grund så sent som år 2012. För det tredje vill kommittén öppna för att tillåta fler fall av rättsligt bistånd till utländska aktörer som vill angripa innehållet i svenska medier.
Även Medieutredningen, SOU 2016:80, hade sina förutsättningar vingklippta genom regeringens direktiv. Det hindrade inte kommittén att förvåna många i fråga om det så kallade villkoret för demokratisk värdegrund. Till att börja med gjorde kommittén en egendomlig referens till radio- och tv-lagens demokratiparagraf – en bestämmelse som har sin bakgrund i den tid när det fanns enstaka nationella tv- och radioprogramföretag och inget internet. Inte bättre lät försvaret för detta villkor i den efterföljande debatten. Kommitténs företrädare uttryckte att »Under yttrandefriheten ligger alltså en demokratisk värdegrund, som staten i sin roll som demokratins försvarare, står som garant för. Eroderar värdegrunden riskeras även yttrandefriheten.« Det verkliga förhållandet är det precis motsatta. Sverige kan, tillspetsat, sägas ha haft tryck- och yttrandefrihet i 250 år och demokrati i 95 år. Minns att de som röjde undan 1930- och 1940-talets, demokratiskt förödande och långtgående inskränkningar av tryckfriheten, underströk att »tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick«. Stryk gärna under varje ord i citatet.
Sveriges regering består i dag av hedervärda kvinnor och män. Kultur- och demokratiminster Alice Bah Kuhnke (MP) uttrycker sig i allmänhet välavvägt när hon tar till orda på detta område. Men en mediepolitik till skydd och stöd för tryck- och yttrandefriheten måste vara mer än att klåfingrigt peta i en grundlag och samtidigt uttrycka ett uppriktigt deltagande med de massmediekonsumerande medborgare som har att tillgå alltmera anemiska texter och bilder i tryck och på webben, ett resultat av flera år av redaktionella bantningar landet runt. Regeringen är visserligen på väg att avskaffa reklamskatten, till sist. Men det finns åtskilligt mera att gripa sig an för en regering som vill göra den skillnad den talar om. Sänk digitalmomsen, exempelvis. Det skulle utjämna lite av den obalans som råder gentemot Google, Facebook och Amazon. Dessa företag inkasserade förra året 2,7 miljarder kronor på den svenska marknaden i utbyte mot högst blygsamma skatteintäkter här. En annan fråga att titta närmare på gäller de stora värden som exempelvis Facebook tillgodogör sig när Public service-företagen gratis lämnar ut sitt material till värden om flera miljontals kronor. En tredje och handfast möjlighet vore att anvisa postföretagen att dela ut post och tidningar tillsammans på sätt som utprovats framgångsrikt.
Jubileumsåret 2016 skulle vara betjänt av konkreta reformer med en yttrandefrihetsprägel och generella åtgärder som gav nya och gamla massmedieföretag förutsättningar att skapa en egen bas i en ny tid. Det är mycket som står på spel. Brådskan tilltar när lögner prånglas ut i parti och minut utan någons ansvar och när medborgarnas möjligheter att skapa en egen och självständig verklighetsuppfattning blir allt torftigare.
I det korta perspektivet får man hoppas att den skada som utredningsförslagen ovan kan vålla inte blir verklighet. Regeringen har ännu att bestämma om och i så fall vilka förslag som ska lämnas till riksdagen. Det är naturligtvis bekymmersamt att så många förslag på området tenderar att nagga tryck- och yttrandefrihetsfrågorna i kanten. Allvarligare är att de goda krafterna i samhället inte förmår mera.
Ulf Isaksson är advokat och ledamot av Liberal Debatts styrelse. Under drygt 20 år har han biträtt publicister och medieföretag i tryck- och yttrandefrihetsrättegångar.
ulf.isaksson@danowsky.se