Efter britternas beslut att lämna EU var det svårt att som liberal inte känna sig nedslagen. Det kändes verkligen som att »fel låt vann«, särskilt beaktat på vilket sätt kampanjen kom att genomföras. Så vad gör vi nu? Birgitta Ohlsson (L) reflekterar över ett svidande nederlag för liberalismen i Europa och manar till självrannsakan.
Vissa stunder i politiken känner vi en ödesmättad väntan. En ekande tomhet och känslan att nu har jag gjort allt jag kunnat. Bara väntan på slutet av början eller början av slutet. Den känslan fyllde mig när jag vandrade hem från riksdagen framemot natten torsdagen den 23 juni, samma dag som britterna röstade om de skulle stanna kvar som EU-medlem eller inte. Resten är historia och spaltmeter har analyserat valresultatet.
Hur äldre britter, boende på landsbygden och med kortare utbildning oftare röstade för att lämna EU medan yngre, välutbildade stadsbor framförallt i Londonregionen, Skottland och Nordirland röstade för att stanna kvar.
Hur främlingsfientlighetens tentakler, vulgärpopulismens förenklingar och en unken nationalism präglade mycket av »Brexit«-sidans kampanjer.
Hur lätt hela EU uppfattades som ett elitprojekt när det konservativa partiet Tories totalt glömt Winston Churchills dröm om »Ett Europas Förenta Stater« eller hur partierna knappt alls de senaste tio åren talat om varför EU behövs, förrän drygt två månader inför folkomröstningen. Då var det för sent för »Bremain«-sidan att knappa in. Vinnaren blev den med tolkningsmonopol på människors känslor.
Den feministiska filosofen Mary Wollstonecraft lär ha sagt på 1700-talet: »När vi känner som starkast – tänker vi som djupast.« Och att känna starkt och samtidigt tänka djupt har genom historien ofta varit en framgångsrik kombination för frihetlig förändring.
Frihetsrörelser som kampen mot slaveriet, striden för feminism och rörelser som bekämpar rasism och intolerans har lyckosamt förenat just förnuft och känsla. Men de har samtidigt med tiden fått historien på sin sida genom att bruka väl underbyggda argument, fakta som stämmer och tydlig statistik. Enbart känslostormar bär inga frihetsrevolutioner. Fakta allena sammanflätar inte heller någon frihetsberättelse. Bägge två behövs.
Men i detta tidevarv år 2016, där vulgärpopulism, tarvlig nationalism och enfaldighet firat nya triumfer och Brexit-omröstningen i Storbritannien kan få sina efterföljare i en Donald Trump som amerikansk president, en Marine Le Pen som fransk president, en islamistisk terrorism som breder ut sig eller en Vladimir Putin som militärt aggressivt invaderar fler områden är det lätt att gå in i en långvarig liberal politisk depression. De liberala och faktabaserade – men också värderingsstyrda – argumenten drunknar ofta i en uppskruvad falsettdebattkultur men kapitulerar förhoppningsvis inte inför denna dystra utveckling, där svåra politiska samtal förs med primalskrik i stället för resonerande samtal.
Den holländsk-brittiske författaren Joris Luyendijk skrev i somras »Kärnan i post-sannings-politiken: frihet att uttrycka sina åsikter har blivit friheten att välja sina egna fakta.«
Detta om något präglade den brittiska Brexit-debatten och präglar den nu pågående amerikanska presidentvalskampanjen, där Donald Trumps sandlådemobbning triumferar (»Har ni hört varför Hillary Clinton inte längre använder sitt flicknamn Rodham längre? Jo, om man säger Rodham tillräckligt fort så blir det Rotten. Ha, ha [gubbflabbigt skratt]. Nu ska jag inte bara kalla henne för skurken Hillary längre utan också ruttna Hillary [gubbflabbigt skratt].)
Kunskap är ute. Planlöst tyckande är inne. Fakta är passé. »Hitte-på-data« är okej. Statistik är ålderdomligt. Spontana »på stan«-enkäter utan genomtänkt underlag är modernt.
Brexit-sidans kampanjare för att lämna EU fullkomligen briljerade i dessa kategorier. En stor del av retoriken från lämnasidan baserades just på en misstro mot eliten och beslutsfattare.
Det påstods att Storbritannien sänder 350 miljoner pund till EU varje vecka.
Fel.
En av lämnasidans starkaste profiler Michael Gove, ett tag aktuell som ny brittisk premiärminister, betonade i debatter att det brittiska folket hade tröttnat på experter (»people in this country have had enough of experts«).
Forskare, experter och de med specialkunskaper i ämnet gjorde sig således inte besvär. Och inte heller stannasidans värderingsmässiga argument, som att EU vore fattigt utan Storbritannien och att Storbritannien vore fattigt utan EU, var tillräckliga.
Drygt en vecka efter att jag vandrat hem från riksdagen den sena valnattskvällen var jag på chartersemester på Cypern. I barnpoolen bland oss föräldrar diskuterades den brittiska folkomröstningen intensivt med mammor och pappor från Storbritannien. Många unga barnfamiljer som röstat för att stanna kvar var oroliga, besvikna och rädda för framtiden. Deras föräldrar, barnens mor- och farföräldrar som hängde vid poolkanten hade röstat för att lämna.
Men en småbarnspappa stack ut i gruppen. Steve var advokat och jobbade i London i fastighetsbranschen, men hade ändå röstat för ett utträde.
Steve var för invandring, fri rörlighet och frihandel och beklagade att han hamnat i samma sällskap på utträdessidan som populister, främlingsfientliga och nationalister. Men han var trött på ett EU som kastade miljardbelopp i jordbruksstöd till franska bönder, han var besviken på ett EU där protektionismen härjade och länder bromsade marknadsekonomins utveckling, och framförallt var han irriterad på en europeisk byråkrati som han upplevde blev allt större.
Allt detta är jag också emot, försökte jag argumentera för med emfas. Även vi EU-vänner vill reformera, förändra och förnya. Jag tror att till och med Steve hade röstat för att Storbritannien skulle ha stannat kvar i EU om de politiker han litar på inte hade ägnat de tio senaste åren åt att skylla alla motgångar på EU.
Ensam är inte stark. Allianser bygger vi med likasinnade. En ganska förnuftig känsla.
Birgitta Ohlsson (L) är utrikespolitisk talesperson, riksdagsledamot och tidigare EU-minister.
@birgittaohlsson
birgitta.ohlsson@liberalerna.se