Just eftersom det är medborgarnas pengar som förvaltas via staten, måste största möjliga valfrihet garanteras inom systemet. Så avslutar Karin Pihl sin text i Liberal Debatt (6/2016). Att det är en av de mest tankeväckande texter på temat liberalismen och föräldraförsäkringen jag läst sen jag kom tillbaka till politiken ändrar inte att min slutsats är en annan än hennes. Jag är glad över att Liberalerna både infört en tredje sådan månad och i detta nu genomför ett stort utredningsarbete i syfte att ytterligare utveckla föräldraförsäkringen. Jag vill berätta hur jag tänker.
Med den självklara utgångspunkten att vi liberaler uppskattar valfrihet kan Pihls föreslagna maxim kännas som ett lockande politiskt rättesnöre. Men jag tror tyvärr inte så är fallet. I det dunkla största möjliga göms alla andra hänsyn politiken måste ta. Att öka möjligheterna att skatteplanera sig till lägre skatt skulle innebära en ökad valfrihet i skattesystemet, och att ställa färre krav på personer med sjukpenning att rehabilitera sig tillbaka till arbetsmarknaden skulle innebära en ökad valfrihet för personer som uppbär sjukpenning. Vissa skulle stödja någon av dessa förändringar, men få är för bägge. Dessa exempel illustrerar att den semantiska innebörden av ordet valfrihet för liberaler inte ger hela svaret på hur valfriheten ska förverkligas.
Ett attraktivt alternativ skulle kunna vara att sådan valfrihet som inte drabbar tredje part ska maximeras inom systemet. När det gäller skatteplanering och självvald sjukskrivning är effekterna för andra i samhället tydliga. På samma sätt behöver vi uppmärksamma att kvinnors långa perioder i föräldraförsäkringen inte bara leder till lägre löner och lägre framtida pension för dem själva, utan också har konsekvenser för andra. Tredje part går inte opåverkad. Den statistiska diskriminering som ligger i att kvinnor förväntas bli frånvarande från arbetslivet drabbar alla kvinnor som får svårare att göra karriär.
Jag skriver drabbar. Men jag inte säker på om Pihl skulle hålla med mig i ordvalet. Hon och jag kan nog enas om att föräldraförsäkringen bidrar till att upprätthålla vad Pihl kallar »hemma-med-barn-normen« men hon ifrågasätter samtidigt legitimiteten för en grund i mitt och mångas jämställdhetspolitiska engagemang: att denna norm är något vi genom politik bör sträva efter att förändra. Hon frågar vad som får oss att tro att dessa kvinnor egentligen vill något annat. Vad får oss att inte bara acceptera att både en förväntan om långvarig föräldraledighet och långvarig föräldraledighet i sig är många kvinnors sanna vilja?
Det är rimliga frågor. Men jag tycker mig ha rimliga svar. Sex av tio tillfrågade kvinnor menar att det är ganska eller mycket viktigt att män och kvinnor delar mer lika på föräldraledigheten. En forskningsrapport till Delegationen för jämställdhet i arbetslivet visade att flertalet föräldrapar både tycker att ett jämställt föräldraskap är viktigt och att flera par egentligen hade önskat ta ut föräldraledighet mer jämställt än vad som sedan blev fallet.
Vi vet också att det finns en oro för det ojämställda föräldraskapets konsekvenser. Stödet för mer jämställda löner är kompakt. Hälften av alla kvinnor på arbetsmarknaden oroar sig för sin pension, och kvinnors långa frånvaro från arbetsmarknaden på grund av föräldraskap är en viktig orsak till att många kvinnors pension blir så mycket lägre än mäns. Medveten om att opinionsstödet för de öronmärkta månaderna som sådana inte alltid är stort, känner jag mig trygg i att det samtidigt finns en omfattande efterfrågan att politiken ska göra något åt det samhällsproblem som är ojämställdheten. Och jag är lika fast förvissad att om vi lyckas – om jämställdheten skulle breda ut sig – skulle människors reella valfrihet att välja väg i livet öka. Därför förespråkar jag öronmärkta månader i föräldraförsäkringen.
Jag tror också att denna inställning har framtiden för sig. Det liberala målet är den enskilda människans frihet. De offentliga systemens utformning är ett av flera medel. En bättre politisk maxim än en neutral stat som maximerar valfriheten i de offentliga systemen är därför ett neutralt och tillåtande samhälle som maximerar friheten för människor att forma sina egna liv.
Ofta innebär att göra politik för att öka människors frihet också att valfriheten i de offentliga systemen ökar. Pihl tar upp det självklara i att liberaler kämpar för homosexuellas rätt att gifta sig. Vi har också vidgat möjligheterna inom systemet när fler får välja sin egen skola, fler själva får placera en större andel av sina pensionspengar och möjligheten till assisterad befruktning inte längre bygger på relationsstatus.
Men det finns också situationer när strävan efter ökad individuell frihet inneburit att valfriheten i de offentliga systemen faktiskt begränsats. Som när riksdagen införde allmän särbeskattning, inte i stället för allmän sambeskattning, utan i stället för den valfrihet att välja mellan de två beskattningsformerna som fanns en period före 1971. Eller som när Liberalerna och alliansen bara för något år sedan begränsade rätten att ta ut föräldrapenningdagar efter att barnet fyllt fyra år. Även om det innebar att valfriheten inom systemet minskades.
Det förra – att vidga friheten i samhället genom valfrihet i systemen – är ofta, men inte alltid, enkelt för liberaler. De senare exemplen på reformer är sällan lika självklara. Men det innebär inte att de aldrig kan genomföras. Tvärtom kan de ibland vara det rätta.
Jag skriver det utan att göra avkall på den tunna teori om det goda som är liberalismens. Jag, liksom Pihl, gör inte anspråk att på veta vad som skapar lycka och meningsfullhet åt en enskild. Men jag vet att bara under min egen livstid har samhället, bland annat genom progressiva reformer, blivit så mycket mer tillåtande för individers livsval även bortom det som normerna för kön eller bakgrund har föreskrivit. Runt varje människa finns det i dag, jämfört med när jag föddes, långt färre barriärer som hindrar honom eller henne från att skapa sitt eget liv. Och om jag som politiker kommer över nya förslag som kan bidra till att utrymmet ökar ytterligare kommer jag fortsätta pröva dem.
Att kvinnor hindras från att leva det liv de önskar är ett av de största jämställdhetsproblemen i Sverige. Så avslutade Karin Pihl för övrigt en annan krönika förra året. Då handlade det om hedersvåldet och vardagsförtrycket i våra förorter. Jag delade hennes slutsats då, och jag tycker den håller så mycket bredare.
Maria Arnholm är partisekreterare för Liberalerna och tidigare jämställdhetsminister.
maria.arnholm@liberalerna.se
@MariaArnholm