Skip to content
Fröken Pihl filosoferar

Två nivåer av frihet och varför föräldrar ska välja själva

karin p bubbla

»Mitt i svensk borgerlighet går en gräns mellan progressiva liberaler och konservativa partier«, menar Maria Arnholm, partisekreterare för Folkpartiet (Expressen 10/11) och pekar på liberala framgångar: homoäktenskap, sexualundervisning, särbeskattning. Ja, det är sant, tänkte jag. Det finns konservativa som är emot allt detta. Men det går en gräns mitt bland de progressiva liberalerna också.

Jag har precis börjat med min masteruppsats i praktisk filosofi, och funderar ganska mycket på det där med personlig autonomi, för det är det jag ska skriva om. Exakt vad det är vet jag inte redan. Får be att får återkomma i maj 2016. Något jag dock slås av är den bristande respekten för personlig autonomi, vad exakt det nu är, som finns hos vissa liberaler.

Arnholm skriver att en progressiv liberal politik aldrig kan uppmuntra till könsroller, eftersom könsroller gör att människor inte blir fria. Vad menas med detta? Enligt argumentet skapas förväntningar på könen som ett resultat av sociala normer. Dessa sociala normer är i sin tur orsakat av människors val att följa dessa sociala normer. Eftersom cirkeln inte kan brytas av sig själv, måste politiken användas för att omöjliggöra dessa val, och på så vis bryta mönstret.

Varför? Folk väljer ju i enlighet med normer rätt ofta. Exempelvis har jag skrivit stora delar av den här texten på ett tåg. Jag sitter snällt på min plats, står inte upp i gången och skriker, och följde alltså tågåkarnormen. Skillnaden mellan tågåkarnormen och hemma-med-barn-normen är, skulle nog Arnholm med flera svara, att den senare rör viktigare saker. Man får sämre karriärutveckling och pension om man är hemma, och har på så sätt inte råd att köpa lika många saker.

Fast: Enligt liberalismen ska ju var och en få välja själv vad man ska värdera här i livet. Det är liksom det som är så bra med liberalismen, till skillnad från andra ideologier. Människor är inte en skock får, och inte ens får är absolut lika varandra, som John Stuart Mill skrev en gång.

Men Arnholm och gänget nöjer sig nog inte. För Jean-Jacques Rousseaus arvtagare i Folkpartiet är nämligen sociala normer dåligt i sig, inte bara för att de kan få (enligt dem) tråkiga konsekvenser. Utan också för att man aldrig kan vara säker på om man har gjort ett fritt val om det finns en norm som korrelerar med valet. Själva orsaken till valet är icke-autonomt, tycker folkpartisterna, om valet orsakats av en social norm. Därför behövs politiken för att befria dessa människors sanna vilja.

Hmm, kanske någon tänker… Det här låter märkbart bekant…? Japp. Det kallas för teorin om det falska medvetandet, central i marxistisk filosofi. Karl Marx och Fredrich Engels tänkte sig att den ideologiska överbyggnaden – »systemet«, som man sa när man var femton – föranleder proletariatet att acceptera den kapitalistiska samhällsordningen. Denna teori går utmärkt att applicera på en annan samhällsordning, nämligen patriarkatet. Enligt radikalfeminismen är överbyggnaden inte (bara) kapitalismen utan också könsmaktsordningen, som lurar kvinnor att acceptera en samhällsordning (att de vill ta ut hela föräldraförsäkringen) som de egentligen förtrycks av. Men som tur är har våra vänner i Folkpartiet tagit sig ur grottan och kan tvinga Sveriges kvinnor till upplysning.

Problemet är bara att teorin är absurd. Dels av metafysiska skäl, men också för att den motstrider en av den liberala ideologins själva grundpelare. För hur tusan ska man veta vad någons sanna vilja egentligen är? I vissa fall är det uppenbart. En rökare tänder en cigg men säger att hon egentligen vill sluta. En latmask sjunker ner i soffan trots att han egentligen vill ge sig iväg till gymmet. Enligt en vanlig teori om autonomi är en person autonom om och endast om en människas direkta vilja överensstämmer med hennes långsiktiga, rationella vilja.

Problemet som uppstår när man applicerar teorin på könsbundna val är att det är omöjligt att veta vilken den här sanna viljan skulle vara, så länge de hemmavarande mammorna själva inte uttryckt att de egentligen skulle vilja något annat. Det blir ett kunskapsteoretiskt problem: Om det nu är så att hemmamammor har två nivåer av vilja, hur ska man veta om den sekundära viljan är ett resultat av manipulerande sociala normer, eller om den är sann och överensstämmer med den primära viljan? Eller är det alltid så att människor egentligen vill prioritera karriär framför barn? Det är en märklig slutsats.

För kärnan i den liberala ideologin är att den inte gör anspråk på att förklara vad som är det goda livet. Liberalismen har endast en tunn teori om det goda, det vill säga, grundläggande antaganden om vilka förutsättningar man behöver för att leva ett gott liv: någon form av inkomst, självkänsla, fri- och rättigheter. Liberalismen säger ingenting om vad man ska göra sedan, det får man avgöra själv. Detta implicerar antagandet om den värdeneutrala staten. En rättvis stat är den som inte lägger sig i människors livsval. Det är därför, Maria Arnholm, som liberaler kämpar för homosexuellas rätt att gifta sig. För att hur man väljer att leva sitt privatliv är något som förnumstiga politiker ska ge fanken i. Det gäller oavsett om man vill leva i ett queervegankollektiv eller i en traditionell kärnfamilj med starka könsroller. Man kan inte, från liberal synvinkel, hävda rätten till det förra med hänvisning till respekt för individens fria val, samtidigt som man förnekar rätten till det senare. Man måste vara konsekvent. Vad man själv tycker verkar utgöra det bästas valet är irrelevant.

Sen har vi de som säger att »ja, men folk får väl leva hur de vill, men inte för offentliga medel!«. Helt plötsligt har liberaler, som annars brukar vara ihärdiga i att påpeka att statens budget minsann är medborgarnas pengar, förvandlats till Jonas Sjöstedts bästa vänner. De har fel. Just eftersom det är medborgarnas pengar som förvaltas via staten, måste största möjliga valfrihet garanteras inom systemet.

Karin Pihl studerar praktisk ­filosofi och är ledamot av ­Liberal Debatts redaktion.
karin.pihl@liberaldebatt.se
@Karin_Pihl