Över så gott som hela det politiska spektrat tecknas nu bilden av hur flyktinginvandringen äventyrar välfärdsstaten. Men vad säger egentligen den som menar sig skydda genom att vilja stänga ute? Niklas Otto Olsson, master i statsvetenskap, menar att det är i sådana stunder vi bör vara extra vaksamma.
De omvälvande politiska vägval som Sverige stod inför till följd av de ökande flyktingströmmarna hösten 2015 är ett exempel på när tilliten till välfärdsstaten utmanas av de befolkningsförändringar som en hög invandring innebär. Men om man samtidigt vill ha en generös flyktingpolitik och vill rädda välfärdsstaten, vilka bundsförvanter har man då?
De som räds välfärdsstatens urholkning varnar för flyktingarnas belägring av de europeiska socialförsäkringarna. Dessa oroade medborgare är inget annat än välfärdschauvinister som till varje pris försvarar sina sociala skyddsnät, särskilt gentemot immigranter. De är övertygade om att välfärdsstaten bör vara strikt förbehållen de egna medborgarna. Chauvinisterna menar att ett stort flyktingmottagande underminerar den grund av tillit och trygghet som systemen kräver. Dessa på gränsen till patriotiska övertygelser minskar förtroendet mellan samhällets medlemmar. Därför kan det te sig som att chauvinisterna i en tid av oro vore beskyddare av välfärdsstaten, när det egentligen är de själva som är hotet mot den. Låt mig förklara.
I mitten av 1900-talet hävdade sociologen och medborgarskapsforskaren T.H. Marshall att välfärdsstatens befolkning kräver vissa gemensamma attribut för att fungera. För att människor ska acceptera att deras inkomster omfördelas till det gemensamma krävs det att medborgarna är någorlunda lika. Förenklat menade Marshall att en människa inte delar med sig av sina inkomster till en annan som är allt för olik henne själv. Vidare hävdade välfärdsforskaren Peter Lindert att när enskilda minoriteter, som exempelvis afroamerikaner i USA eller nyanlända flyktinggrupper, är den främsta mottagaren av stöd som socialbidrag så undermineras socialpolitiken som sådan. Den politiska ekonomen Alberto Alesina och sociologen Nathan Glaeser gick så långt som att påstå att medborgare är ovilliga att omfördela till människor av annan ras.
Att viss likhet inom samhället underlättar möjligheten till tillit är inget konstigt i sig. Men att påstå att ras eller gemensam etnisk härkomst är ett krav för att kunna upprätthålla välfärd är bara humbug. Den amerikanska socialpsykologen Gordon W. Allport påpekade 1954 att ras inte har någon som helst betydelse för viljan att finansiera socialprogram. Däremot genererar hög grad av interaktion mellan olika samhällsgrupper hög tillit och vilja att finansiera en gemensam välfärd. Tillit skapas alltså när samhällets olika grupper träffas – på jobbet, i matvarubutiken eller genom den lokala idrottsföreningen etcetera.
I sin bok Trust beyond Borders – Immigration, the Welfare State, and Identity in Modern Societies från 2008 undersöker statsvetaren Markus M. L. Crepaz huruvida välfärdschauvinisternas argument är hållbara eller ej. Slutsatsen är att välfärdsstatens hållbarhet inte är beroende av chauvinisternas snäva koncept om samhörighet. Crepaz menar att människor som anser att invånarna i ett samhälle har ett gemensamt ansvar för varandra är de som upprätthåller välfärdsstaten – oavsett nation eller etnicitet.
I tider när flyktinginvandringen ökar försvaras välfärdsstaten ofta med chauvinistiska argument, så även i Sverige anno 2015. Sverigedemokraternas bild av flyktingars belägring av välfärdsstaten har tveklöst vunnit allt mer mark i det politiska landskapet det senaste decenniet. Det är i tider som dessa det är viktigt att komma ihåg att chauvinisternas argument minskar viljan att finansiera gemensamma socialprogram genom att peka ut nyanlända flyktingar som en ekonomisk och social börda på samhället. Det ideologiska utpekandet av påstått tärande samhällsmedlemmar ger negativa effekter på tilliten. Detta minskar i sin tur viljan till att finansiera den gemensamma välfärd som chauvinisterna anser att flyktingarna ovärdigt drar nytta av.
Den tilltagande oviljan att finansiera en gemensam välfärd går hand i hand med höga krav på välfärdsservice för chauvinisterna själva – en kalkyl som är svår att få ihop. Oviljan till gemensam finansiering av välfärden ökar risken för att medborgare vägrar att betala skatt till trygghetssystemen. En allt snävare bild av ovärdiga och värdiga mottagare av gemensamhetens stöd underminerar välfärdsstatens existens som sådan. Välfärd bevaras alltså inte främst genom krav på exempelvis sjukvård och skola utan genom tillit och viljan att finansiera den. En tillit som chauvinisterna själva nedmonterar.
Ännu en slutsats som Crepaz drar är att människor som välkomnar nya medlemmar i samhället också i större utsträckning är beredda att finansiera välfärden. Enligt deras synsätt ska ekonomisk omfördelning och social rättvisa inte vara för fåtalet utan för alla oavsett nation och etnicitet. Därmed är dessa människor också benägna att fortsätta finansiera en gemensam välfärd och fylls inte av misstänksamhet och oginhet gentemot nya samhällsmedlemmar. Övertygelsen om att de själva och flyktingarna har lika rätt till välfärdsstaten gör att de därmed också är beredda att finansiera den. Denna övertygelse ger hög tillit gentemot alla samhällsmedlemmar och går att bygga en gemensam socialpolitik på.
Fundera alltså noga över valet av bundsförvanter i kampen om välfärdsstaten. Är det partier som kräver välfärd men vägrar finansiera den? Är det partier som välkomnar nya samhällsmedlemmar?
De krafter som söker allierade bland välfärdschauvinisterna försvagar välfärdsstaten i stället för att stärka den. De som däremot väljer bundsförvanter vars tillit sträcker sig bortom gränser har goda chanser att vinna kampen.
Niklas Otto Olsson har en masterexamen i statsvetenskap och påbörjar i januari en praktik på Eskilstuna-Kurirens ledarsida.
niklasotto.olsson@gmail.com
@Ottosprofile