En stor statsminister och en pionjär i partipolitiken. Men hur var det egentligen med Karl Staaffs politiska fotarbete? Serien med anledning av minnet av Staaffs död 1915 fortsätter med en artikel av Anders Johnson, skriftställare och redaktör för minnesboxen »Karl Staaff – fanförare, buffert och spottlåda« (Ekerlids Förlag).
Vintern 1915 besökte Karl Staaff Verdandi i Uppsala, den radikala studentförening som han själv hade varit med om att grunda nästan 30 år tidigare. Staaff hade då avgått efter borggårdskuppen i februari 1914 där den svenska högern, med aktivt stöd av kungahuset, ville stoppa demokratiseringen genom att störta Staaffs liberala regering.
Karl Staaff var trött och sliten efter att ha utsatts för den hårdaste personförföljelsen som någon svensk politiker upplevt före internet. Under samvaron med verdandisterna sammanfattade Staaff sin syn på partiledarens uppgifter:
»En partiledare ska vara för det första fanförare, gå i spetsen, för det andra buffert, ta emot stötar, inte minst från olika meningsriktningar inom partiet, och så tjänstgöra som spottlåda. Det är i hygienens intresse att så många som möjligt spottar på ett ställe och ej var som helst.«
Karl Staaff var Sveriges förste moderne partiledare. Han var det första statsråd som aktivt deltog i valrörelser. Han var den första som ledde en ren partiregering. Och han var den förste partiledare som inför ett val drev igenom att partiets kandidater skulle ställa upp på ett antal centralla partiståndpunkter.
Att Karl Staaff betydde mycket för att förnya politikens former är oomtvistligt. Att han som opinionsbildare drev på för landets demokratisering och modernisering står också utom tvivel. Men då det gäller de konkreta resultaten i olika politiska sakfrågor är facit mer blandat.
En förklaring till detta är det politiska landskap Staaff agerade i. Under hans tid som partiledare hade vänstern (liberaler och socialdemokrater) majoritet i andra kammaren medan högern hade en kompakt majoritet i första kammaren. I lagstiftningsfrågor måste kamrarna fatta likalydande beslut, vilket gav högern vetorätt. I budgetfrågor gick kamrarna till gemensam votering om de först hade fattat skiljaktiga beslut. Efter andrakammarvalet 1911 fick vänstern majoritet i de gemensamma voteringarna. Högern hade också en stor informell makt genom kungahuset samt alla de konservativa officerare, ämbetsmän och präster som kontrollerade mycket av den offentliga makten.
Karl Staaff kom in i politiken via juridiken. Han hade som advokat med stor framgång engagerat sig i arbetarnas fackliga rättigheter. Staaff hade också författat Verdandiskriften Församlingsrätten 1891. Den kallades »Möteskatekesen« och blev flitigt använd av arbetarrörelsens agitatorer när de råkade ut för polistrakasserier.
I riksdagen, där han satt från 1898 fram till sin död 1915, arbetade han för arbetarnas sak, bland annat genom att i sin första regering 1905–06 få igenom en lag om medling i arbetstvister och genom att införa anslag till offentliga arbetsförmedlingar. Men framförallt förhindrade han riksdagens högermajoritet att driva igenom anti-facklig lagstiftning. Därigenom lade han en grund till den svenska arbetsmarknadsmodell som etablerades på 1930-talet. En förutsättning för den var att arbetsmarknadens parter själva kunde utforma spelreglerna på arbetsmarknaden.
Staaffs bägge regeringar (den andra satt 1911–14) genomförde flera reformer för att stärka lärarnas ställning, tack vare ecklesiastikminister Fridtjuv Berg. Genom att vänstern hade makten över budgeten kunde den andra regeringen driva igenom bland annat folkpension, arbetarskyddsreform, samt ökat stöd till olycksfalls- och sjukkassor, till folkhögskolor och folkbibliotek samt statligt stöd till vanföreanstalter för svårt rörelsehindrade barn.
Däremot misslyckades Staaff med det som var huvudfrågan under hans partiledartid, demokratiseringen av Sverige. Det blev hans efterträdare som liberal ledare, Nils Edén, som 1917–1920 drev igenom parlamentarismen samt allmän och lika rösträtt för kvinnor och män.
Sverige var det sista nordiska land som fick allmän och lika rösträtt, både vad gäller män och kvinnor. Det parlamentariska genombrottet kom också senare här än i övriga Norden. Detta kan inte enbart förklaras med att vårt land hade en ovanligt stark och reaktionär höger. Även de ledande svenska liberalernas, enkannerligen Karl Staaffs, agerande var en viktig orsak. Staaff gjorde flera misstag, såväl i sak som i valet av taktik och strategi.
Staaffs parlamentariska fotarbete i rösträttsfrågan kan inte beskrivas som något annat än ett misslyckande. Redan 1902 hade en majoritet i bägge kamrar uttalat sig för allmän rösträtt för män i andrakammarval. Staaff fick ändå inte igenom propositionen om detta 1906.
Staaffs parlamentariska misslyckanden i rösrättskampen hängde nära samman med hans sätt att arbeta och med hans personliget. Frisinnade landsföreningens ombudsman Arvid Grundel tecknade följande minnesporträtt av sin beundrade chef den 28 november 1915:
»Staaff avgjorde aldrig i en viktigare sak, tog ej sin slutliga ståndpunkt i någon fråga av betydenhet förrän han noga penetrerat den i sin kammare. Där gick han och övervägde, gjorde utkast, diskuterade med sig själv, för och emot, synade saken från alla sidor, innan han fattade sitt beslut. Och sedan stod han oryggligt därvid. Alla motskäl kom vederlagda tillbaka – han hade för sig själv prövat dem och bemött dem.«
Staaff hade dålig kontakt med det egna fotfolket, alltså riksdagens liberala lantmän, som inte bara ville demokratisera andrakammarvalen utan också de kommunala valen. Staaff var tämligen ointresserad av kommunalvalen, trots att de påverkade första kammarens ställning. Han ville i stället sätta så hård press på förstakammarhögern, att den skulle ge vika för rösträttskravet. Endast 18 av första kammarens 150 ledamöter stödde dock Staaffs rösträttsproposition 1906, vilket visade att han totalt saknade förmåga att bedöma motståndarnas agerande och bevekelsegrunder.
Staaff band sig i rösträttsfrågan för att behålla ett majoritetsvalsystem och han försökte aldrig hitta nya öppningar som kunde få kamrarna att enas om en rösträttsreform. Högerledaren Arvid Lindman var en slugare taktiker. Han ville införa ett proportionellt valsystem. För att lyckas behövde han förmå ett 20-tal liberala lantmän att överge Staaff. Detta lyckades genom att sätta ett tak i kommunalvalen på maximalt 40 röster per röstberättigad.
Men att Lindmans rösträttsreform, beslutad 1907 och 1909, blev så pass liberal, berodde på två bondedemokrater, Alfred Petersson i Påboda och Daniel Persson i Tällberg. Påboda var moderat-konservativ och gick något år senare över till liberalerna. Tällberg var en av de ledande bondeliberalerna. De hade en egenskap som kanske inte alltid har uppskattats till sitt fulla värde i den svenska liberalismens historia, nämligen vanligt sunt bondförnuft.
Anders Johnson är, tillsammans med Håkan Holmberg, redaktör för minnesboxen Karl Staaff – fanförare, buffert och spottlåda. Den är utgiven av Ekerlids Förlag till 100-årsdagen av Staaffs död den 4 oktober 1915.