Att politiker vill bygga nya järnvägar är så klart bra. Samtidigt tittar man alltmer lystet efter de privata värden som uppstår till följd. Björn Hasselgren, teknologie doktor och senior fellow vid tankesmedjan Timbro, varnar för vad han ser som ett utbrett politiskt ifrågasättande av äganderättens ställning i infrastrukturärenden.
Rätten till ägande av mark, fastigheter och till att driva företag är en hörnpelare för alla länder som vill se en utveckling av enskilda individer med marknadsekonomin som grund. I studie efter studie visar sig äganderätten vara avgörande för tillväxt och välfärd. Det gäller här och nu, men också historiskt. Denna insikt är i grunden stark i det allmänna rättsmedvetandet i Sverige, och i vår lagstiftning. På senare tid har det dock kommit oroande tecken på att principerna kan komma att rubbas. Det gäller infrastrukturen och rätten till ökade markvärden.
Vår främsta grundlag, Regeringsformen, är en text som till stor del genomsyras av regler som ska skydda kollektivt beslutsfattande och maktutövning i offentlig sektor. Enskildas skydd mot intrång från det offentliga och enskildas fri- och rättigheter har ökat under senare år. Men fortfarande är det ett dokument som talar mer om stat, regering, riksdag, landsting och kommuner än om den enskilda individens rätt att fritt verka inom de ramar som vi gemensamt kommer överens om.
När det gäller äganderätten är Regeringsformens relativt tydlig till ägandet fördel. Regeringsformens första kapitel 15 § anger således att »Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.« Det är en regel som ger ett gott grundläggande skydd med en ventil för allmänna intressen, till exempel intresset av att kunna bygga en väg eller järnväg ska kunna gå före det enskilda intresset att bevara mark utan intrång.
Regeringsformen säger vidare i samma paragraf att »Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten.« Hur denna ersättning ska beräknas anges i Expropriationslagen. Även det här verkar ge ett rimligt skydd för den enskildes rätt och skydd för äganderätten i stort.
Det kan också nämnas i sammanhanget att Expropriationslagens bestämmelser och förarbeten har ändrats under senare tid för att ge enskilda ett starkare skydd än tidigare vid värdering av mark som det allmänna gör intrång på. Det var en av Alliansregeringens (märk väl ett förslag godkänt under »Reinfeldt 1«) förändringar som ökat enskildas rätt på det offentligas bekostnad.
En av huvudfrågorna när Expropriationslagen ändrades var vilka värderingsregler som skulle tillämpas när det allmänna löser in mark till följd av till exempel att en väg eller järnväg ska byggas. De nya reglerna från 2010 anger att den värdestegring som beror på att en fastighet får en förbättrad tillgänglighet ska räknas in i underlaget för värderingen, vilket är en nyhet jämfört med tidigare. Som tillägg till detta ska ytterligare 25 procent utöver marknadsvärdet betalas av den som vill expropriera mark. Detta för att markera att äganderätten är stark och ska ha ett tydligt skydd. Så långt förefaller det mesta relativt bra. Egendomsskyddet och äganderätten är stark både i regeringsformen och i lag.
Det som nu oroar är dock den diskussion som uppstått kring frågan om hur vi ska finansiera de omfattande infrastrukturprojekt som drivs i Sverige. Det gäller i storstäderna, som i Stockholm tillföljd av den så kallade »Stockholmsförhandlingen« där tunnelbaneutbyggnad kopplas till bostadsbyggande. Men det gäller generellt i relation till flera stora infrastruktursatsningar, där man mer eller mindre slentrianmässigt nu hävdar i den allmänna politiska debatten, från båda sidor blockgränsen, att ökade marknadsvärden till följd av att ny infrastruktur byggs utan vidare analys ska kunna dras in till staten för att betala för infrastrukturutbyggnaden.
Om man till exempel lyckas med att finansiera genomförandet av de nya höghastighetsjärnvägarna finns det en stark förväntan om, åtminstone hos politiker, att ökade markvärden i närhet till järnvägen, som vid stationer, dels verkligen ska uppstå, dels med något slags automatik föras över till staten, eller den som betalar infrastrukturen.
Den sittande offentliga utredning, som går under namnet »Sverigeförhandlingen«, har som en av sina utredningsuppgifter att förhandla med kommuner om sådan medfinansiering, delvis grundad på ökade marknadsvärden och att söka andra former för att »dra in« ökade marknadsvärden till staten.
Ett betänkande redovisades av Sverigeförhandlingen före sommaren 2015 som dock visade på de rättsliga och politiska problemen. Dels är det komplicerat att införa fastighetsskatt eller andra tvingande forrner för att dra in ökade markvärden till staten, dels är det rent politiskt något av ett självmordsuppdrag. Statlig fastighetsskatt som träffar bostäder är helt enkelt ett tydligt politiskt sänke för alla partier.
Det förslag som utredningen kom med var i stället att pröva formerna för att ge kommunerna ökat mandat att arbeta med olika former av exploateringsavgifter när de ska sälja mark och anlägga mark i närhet till infrastruktur. Det är sannolikt klokt, med tanke på regeringsformens bestämmelser om äganderätten. Men det ger ända kommunerna något av en utpressningsmöjlighet gentemot fastighetägare, där den enskildes rätt gentemot den offentliga sektorn kan komma i strykklass.
Det verkligt tveksamma med den pågående diskussioner och försöken att föra över ökade marknadsvärden till staten vid byggande av järnväg och väg är dock just att detta bryter mot äganderättsskyddet och principerna om vem som ska ha rätt till marknadsvärdestegringar vid infrastrukturutbyggnad; den enskilde eller exploatören, som nästan alltid är staten. Det är inte rimligt att å ena sidan stärka den enskildes skydd för ägandrätten och å andra sidan resonera som att staten har en »rätt« till ökade marknadsvärden utan inskränkning.
Det senare vore också en farlig princip om den fick fäste, som kan föras över till andra områden. Allt som kan anses vara »övervinster« kan ju då anses tillhöra staten mer en enskilda. Och vara något som med rätta ska föras över till staten eller »det allmänna«, som det så vackert heter i lagen. Vi ser följderna av resonemangen inom välfärdens område, där vänsterpolitiker vill ta sig rätten att definiera vilken som är den »rätta« avkastningsnivån i företag. Det är viktigt att se igenom dessa resonemang och stå fast vid äganderättsskyddet. Den enskilde är alltid i underläge mot det offentliga och behöver ett tydligt skydd. Det gäller också när man bygger väg och järnväg.
Björn Hasselgren är teknologie doktor och senior fellow vid tankesmedjan Timbro.
bjorn.hasselgren@timbro.se
@HasselgrenB