Sedan 1980-talet har »det allmänna rättsmedvetandet« lyfts fram allt mer i den kriminalpolitiska debatten. Förändringar i strafflagstiftningen, framför allt sådana som möjliggör längre fängelsestraff, berättigas allt som oftast genom hänvisningar till vad folket tycker. Men vad tycker »folket«? Inte riktigt vad politikerna verkar tro, skriver Kristina Jerre som är doktor i kriminologi och har forskat om människors attityder till straff.
I opinionsundersökningar får »folket« svara på frågor som »är straffen i Sverige för milda?« och »bör straffen i Sverige vara strängare?«. Majoriteten svarar vanligtvis »ja«, och procenttalen är ofta övertygande. Men hur ska dessa krav på »strängare straff« tolkas? I jämförelse med vad ska straffen bli strängare? Vet de som svarar vilka straff som döms ut? Och hur skulle de själva döma i konkreta fall om de fick möjlighet?
Dessa frågor har undersökts i en nationell studie där 3 500 postenkäter skickades ut till slumpmässigt utvalda personer i Sverige. I enkäterna beskrevs sex brottsfall: narkotikasmuggling, förskingring, butiksrån, våldtäkt, gatumisshandel och relationsmisshandel. Efter varje fallbeskrivning ombads deltagarna markera i en lista över påföljder vad de trodde att straffet skulle bli i en domstol och vad de själva ansåg borde dömas ut för de beskrivna brotten. Drygt tusen personer skickade in sina svar.
Majoriteten av deltagarna, mellan 65 och 86 procent, ansåg att ett fängelsestraff borde dömas ut för respektive brott. Resten angav olika icke-frihetsberövande alternativ, framför allt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret. Det var fler som ansåg att ett fängelsestraff borde dömas ut än som trodde att ett sådant straff skulle bli påföljden. De fängelsestraff som deltagarna ansåg borde dömas ut i respektive fall var också generellt längre än de fängelsestraff som de trodde skulle dömas ut. Folk vill alltså ha strängare straff än vad de tror att en svensk domstol skulle döma ut.
När deltagarnas svar jämfördes med nio tingsrättsdomares bedömningar av fallen framträdde ett intressant mönster. För det första: enligt domarna i panelen var brottsfallen sådana som skulle leda till ett fängelsestraff, något som alltså mellan 35 och 14 procent av de drygt tusen enkätdeltagarna alltså inte höll med om.
För det andra: de fängelsestraff som enligt domarpanelen skulle ha dömts ut av en domstol var längre än de fängelsestraff som deltagarna trodde skulle dömas ut.
För det tredje: skillnaderna mellan de fängelse-straff som domarpanelen angav och de som deltagarna själva ansåg borde dömas ut i snitt var generellt små. Riktningen på skillnaderna varierade dock. I fallen med relationsmisshandel och våldtäkt var deltagarnas fängelsestraff i snitt sex respektive en månad längre än de som domarpanelen angivit. För förskingring och butiksrån angav deltagarna däremot tre månader kortare straff än domarna. Skillnaden mellan -deltagarnas och domarpanelens fängelsestraff var störst för fallet med narkotikasmuggling. Här var deltagarnas fängelsestraff i snitt 2,5 år kortare än domarpanelens.
Men mellan 35 och 14 procent av deltagarna valde alltså helt bort fängelse som påföljd. När också dessa deltagares svar inkluderas i beräkningen blir skillnaderna mellan deltagarnas och domarpanelens bedömningar större och för samtliga brott blir deltagarnas fängelsestraff i snitt kortare än domarpanelens. Figuren ovan baseras på samtliga enkätdeltagares svar, och beskriver det antal månader som deltagarna trodde respektive ansåg borde dömas ut i snitt, samt domarpanelens bedömningar. Totalt sett framstår nu det allmänna rättsmedvetandet som mindre repressivt än domarpanelen i fråga om hur långa fängelsestraff som bör dömas ut
i konkreta fall.
Utöver postenkätstudien genomfördes också tolv gruppdiskussioner med tio personer i varje. De som deltog fick svara på »vanliga« opinionsundersökningsfrågor. Majoriteten av de 120 deltagarna instämde i påståenden som »straffen i Sverige är för milda« och »jag är generellt för längre fängelsestraff«. Deras inställning i dessa frågor speglade alltså resultat från nationella opinionsundersökningar.
Gruppdiskussionerna inleddes med att deltagarna fick fylla i en likadan enkät som användes i postenkätundersökningen. Därefter fick de se en filmatiserad rättegång om ett av brottsfallen, de fick mer information om innebörden av olika påföljder och de fick sinsemellan diskutera –för- och nackdelar med olika påföljder. Både efter -filmen och efter diskussionen fick de återigen ange vilka påföljder de ansåg borde dömas ut i de konkreta fallen. Deltagarna hade inte fått information om hur domarpanelen bedömt fallen eller vad straffskalorna var för de olika brotts-typerna.
De fängelsestraff som gruppdeltagarna inledningsvis ansåg borde dömas ut låg på samma nivåer som svaren i postenkätundersökningen. Efter att de fått se filmen, fått mer information om olika påföljder och fått diskutera sinsemellan ändrade de flesta sina svar.
Utifrån föreställningen att folk vill ha strängare straff var det en rimlig förväntan att deltagarna också skulle döma ut strängare straff efter att de diskuterat saken sinsemellan än vad de hade gjort innan. Så var dock inte fallet. Efter filmen och diskussionen angav deltagarna i stället både färre och kortare fängelsestraff än vad de gjort inledningsvis. Allt färre angav också fängelsestraff som var längre än de som enligt domarpanelen skulle ha dömts ut av en domstol. Majoriteten var alltså inte längre för strängare straff. Förändringen illustreras i figuren nedan.
Det är alltså inte självklart att kraven på »strängare straff«, så som de framträder i opinionsundersökningar, ska tolkas som krav på allt längre fängelsestraff. I gruppdiskussionerna framkom också mer nyanserade förväntningar än så på samhällets reaktioner på brott.
Syftena med samhällets reaktioner på brott var, enligt gruppdeltagarna, både att markera samhällets fördömande av gärningarna och att förebygga att den dömde återfaller i brott. För att båda dessa syften ska kunna uppfyllas måste påföljden omfattas av både straffande och rehabiliterande inslag. Deltagarna menade att fängelse var den mest straffande påföljden. Långa fängelsestraff uppfattades dock som direkt kontraproduktiva i förhållande till syftet att förebygga återfall i brott. Rehabiliterande inslag framhölls därför som nödvändiga för att båda syftena ska kunna uppfyllas samtidigt. Deltagarna menade att påföljder som endast uppfyller det ena syftet, men inte det andra, aldrig är »tillräckliga«.
Så hur ska då folkets krav på »strängare straff«, som det framträder i opinionsundersökningar, tolkas? En inte allt för våghalsig tolkning är att det finns ett missnöje med de straff som döms ut. Vilka straff som faktiskt döms ut i konkreta fall har man dock i regel begränsad kännedom om. Missnöjet verkar basera sig på föreställningar om att fängelsestraff inte döms ut i tillräcklig omfattning och om att syftena med samhällets reaktioner på brott inte uppfylls. Kanske handlar det snarare om krav på effektivare straff?
Att utforma en straffrättspolitik i linje med »det allmänna rättsmedvetandet« blir då inte bara en fråga om att förskjuta straffskalor tillräckligt mycket uppåt eller neråt. Det framstår som minst lika viktigt att också beskriva hur och varför den straffrättspolitik som förs är den som bäst uppfyller syftena med samhällets reaktioner på brott. Först då kan straffen uppfattas som »tillräckliga«. Hur folkets krav och förväntningar ska bemötas är ingen enkel fråga. Med slentrianmässiga hänvisningar till »det allmänna rättsmedvetandet« finns det dessutom en risk att straffrättspolitiken hamnar allt längre ifrån vad människor faktiskt upplever som rättvisa straff.
Kristina Jerre är fil.dr i kriminologi och arbetar som utredare på Brottsförebyggande rådet.
bkjerre@gmail.com