Skamgörande känns besvärligt och gammalmodigt, tillhörande mindre väl utvecklade kulturer än vår. I själva verket är skammen central för att människor inte ska göra dåliga saker mot varandra. Det duger dock inte med vilken skam som helst. Det skriver David Wästerfors, docent i sociologi vid Lunds universitet.
När jag frågar ungdomar på ungdomshem hur det kommer sig att de hamnat där händer det att de skäms. De tittar ned i bordet och formulerar sig lite indirekt, som för att mildra vanhedern. I stället för att exempelvis säga »jag mördade en kille« använder de uttryck som tar en omväg kring det egna ansvaret. »Jag kom hit för att jag sitter för mord«.
Den där skammen är inte oviktig. Vissa forskare menar rentav att skam är samhällets kungsväg till att kontrollera brottslighet. Men då bör skammen vara av en särskild sort.
Den australiensiske kriminologen John Braithwaite har gjort sig känd för begreppet återintegrerande skam. Han menar att shaming – uthängning av normbrytaren – håller tillbaka brottslighet mycket starkare än formella straff. Men skamgörandet bör inte stöta ut sitt föremål från gemenskapen eller utmåla honom eller henne som essentiellt annorlunda. Då kan det i stället locka till ytterligare kriminalitet.
Nej, skamgörandet måste vara implicit varmt. Det ska riktas mot handlingen, inte personen: Det du gjorde var fel men du som person är inte fel. Om du tar ansvar för det du gjort och försöker gottgöra är du välkommen tillbaka.
Braithwaite har lyckats ta plats i världens alla läroböcker i kriminologi. Hans teori är ett slags syntes av tidigare teorier (bland annat stämplingsteori, kontrollteori och inlärningsteori) men pekar samtidigt ut något speciellt. Ett av Braithwaites främsta exempel är Japan med dess uttrycksfulla skamkultur. Politiker och företagsledare förväntas ångra sig och be om förlåtelse efter en skandal – ibland inför hela befolkningen – och skapar på så sätt kollektiv förlikning. Men samma fenomen finns även i västvärlden, ofta i kombination med formella straff.
Faktum är att skambeläggning i dag tycks ha gjort återtåg som samhällelig sanktion. Medier hänger ut kändisar, politiker och topptjänstemän som påstås ha gjort fel och utkräver förklaringar eller avgång. Sexualbrottslingar hängs ut på internet – ja, nästan alla typer av gärningsmän blir snabbt identifierade, beskrivna och utskämda.
När Michel Foucault tecknade sin bild av fängelsets historia symboliserade just den offentliga skammen det vi hade lämnat bakom oss. Den ingick i kroppsstraffet som tillhörde det förflutna. Stupstocken och skampålen – straffet på torget – började under upplysningstiden betraktas som primitivt och skulle ersättas med dold disciplinering i en cell på en undanskymd anstalt.
Men skamgörandet finns alltså kvar. Frågan är förstås om skammen i medier och på nätet – verkligen är särskilt återintegrerande – nog förefaller den oftare stigmatiserande. Ändå finns här en grund för en mängd alternativa eller parallella rättskipningsmetoder, till exempel medling och sanningskommissioner. All aktivitet mot brott i samklang med lokala krafter utanför det formella rättssystemet (eller i utkanten av det) verkar mer eller mindre ha lånat principer från Braithwaite.
Braithwaite framhåller familjeliv som modell, rättare sagt det slags familjeliv där föräldrar visserligen moraliserar kraftigt över det ena och det andra men också uttrycker acceptans. Ett leende och en tårdränkt kram »tar tillbaka« den lilla brottslingen. Föräldern som tvärtom inte markerar felsteg (laissez faire-föräldern) och föräldern som markerar repressivt (den auktoritära, skrämmande föräldern) riskerar att bidra till ännu fler normbrott. Barnet riskerar att lockas av avvikelsens vinster eller identifierar sig som annorlunda och får tillgång till rättfärdiganden som eldar på beteendet.
På samma sätt fungerar det i samhället i stort, menar Braithwaite. Om shaming inte åtföljs av acceptans kan det locka människor in i en kriminell subkultur eller kriminell livsstil. Skam från personer som har betydelse för normbrytaren avskräcker bättre än skam från främlingar. Att skämmas inför en domare är inte alls lika kännbart som att skämmas inför sin pojk- eller flickvän.
Braithwaite menar att vår internaliserade skam – den skam vi lärt oss via socialt samspel – genomsyrar våra handlingar och gör de flesta brott helt otänkbara. Vad skulle mamma och pappa säga?!
Om vi tar ett steg tillbaka kan vi ringa in några antaganden. För det första bygger återintegrerande skam på normativ konsensus. Både den felande personen och de som moraliserar måste vara överens om att handlingen verkligen är fel. Återintegrerande skam ter sig bräcklig om det skulle råda konflikt om brottsetiketten.
I en uppsats om skolmedling som jag nyligen handledde (Kajsa Lundbergs Skamhantering. En analys av skolmedling som konfliktlösningsmetod) visade sig en av utmaningarna för medlarna vara just definitionen av handlingen: Okej jag ska be om ursäkt, men för vad, egentligen?
I en mångbottnad situation (som på en skolgård) är det inte enkelt att ringa in det felaktiga och »lyfta ut« det. Ursäkter kan då ges utan ansvarstagande.
För det andra underförstås en viss typ av brott, närmare bestämt det som Braithwaite kallar predatory crime. Någon gör något mot någon annan. Miljöbrott och vissa ekonomiska brott, däremot, där »offret« kan vara naturen eller staten, kan bli svårare att skämmas för. Det finns ingen personlig motpart.
Ytterligare ett antagande rör det som Braithwaite kallar kommunitarism och interdependens. Återintegrerande skam bygger på närhet mellan människor och ömsesidiga beroenden. I ett urbaniserat, anonymt och individualiserat samhället kan formella straff – och åtföljande stigmatiseringar – ligga betydligt närmare till hands.
Å andra sidan kan denna sistnämnda förutsättning vändas till en uppmaning. Om ett samhälle vill undvika repressiva straff finns det goda skäl att stödja kommunitarism och interdependens. Först i ett samhälle där människor bryr sig om den andre (eller i ett mindre sammanhang: en arbetsplats, ett kvarter, en skolklass) blir skammen verksam som brottsåterhållande. Och först i ett samhälle där även brottslingen betraktas som en person (och inte som ett monster eller en kriminell typ) blir återintegrering möjlig.
Det finns naturligtvis många invändningar. Som den norske kriminologen Nils Christie har påpekat kan en formell rättegång kyla ned de involverades känslor och göra processen mer hanterbar jämfört med medling. Alla brottsoffer vill inte ta emot gärningsmannens skam, än mindre bidra till återintegrering. Braithwaite verkar också ha förbisett åtminstone två emotionella egenheter:
(1) en människa kan begå brott för att upprätthålla moral snarare än för att trotsa den – han eller hon kan åtminstone i stunden vara alldeles begeistrad av att göra »det rätta«, och
(2) skammen för brottet kan spridas eller byta ägare.
På ungdomshem, till exempel, händer det att jag som besökare känner ett slags vikarierande skam för de brott som nämns eller underförstås. Man skäms å ungdomens vägnar och sedan skäms man för att man skäms. Kriminalitetens vidare emotionella landskap är egentligen ganska outforskat av Braithwaite.
Men vad är alternativet till återintegrerande skam? Extrempunkten: ett ansiktslöst system med formella straff och en konstant eller växande fängelsebefolkning som absolut inte tycker sig ha gjort fel. Om vi tänker bort all skambeläggning ur samhället återstår endast den repressiva staten, med en polis i varje gathörn och med friheten hårt beskuren.
Skam må kännas empiriskt besvärligt och politiskt gammalmodigt men det utgör ändå den viktigaste påminnelsen om att moralen är social.
David Wästerfors är docent i sociologi och arbetar som lektor vid sociologiska institutionen vid Lunds universitet.
david.wasterfors@soc.lu.se