Det svenska samhällets snabba utveckling har lett till en övertro på diplomati och gjort oss mindre benägna att förstå konflikter i vår omvärld. Det skriver tidigare pansarofficeren Jonatan Berggren.
»Vid tidpunkten för mobiliseringen skall den politiska rådgivaren tystna, och han skall återta kontrollen först när strategen informerat kungen, efter fiendens fullständiga nederlag, att hans uppgift är avslutad.«
Orden är Helmuth Moltke den äldres, preussisk och sedermera tysk generalstabschef 1857-1887. Citatet ger uttryck för en syn på förhållandet mellan krig och politik där idealet är en självständig militär ledning som helt kan gripa kontrollen över nationen i händelse av konflikt. Det är på sätt och vis märkligt att Moltke hyste en så primitiv syn på förhållandet mellan militär och politisk makt. Den som närmast är att beskriva som hans läromästare, Carl von Clausewitz, argumenterade i sitt magnum opus »Om kriget« för en närmast diametralt motsatt syn.
Kriget, menade Clausewitz, är rationellt endast i relation till dess politiska målsättningar. Att låta den politiska dimensionen inta en underordnad ställning gör kriget obegripligt, eftersom det militära våldet då inte längre utövas i något bestämt syfte.
Huruvida Moltkes missuppfattning av läromästarens tes var avsiktlig kan diskuteras. Å andra sidan förefaller Moltke välbekant med de delar av Clausewitz läror som inte riskerar att kringskära militärledningens handlingsutrymme. Det kan vara hur det vill med den saken, men Moltke är inte ensam om sitt misstag. Det är i dag visserligen knappast någon som på allvar hävdar att den politiska makten måste underordnas den militära, ens i en krigssituation. Vad som däremot är oroväckande är tendensen att se militära frågor som något som kan isoleras från politiken
i stort. I en sådan tankemodell blir kriget närmast att likställa med naturkatastrofer eller kriser av annat slag.
Tanken om »ett vidgat säkerhetsbegrepp«, som det brukar kallas, är naturligtvis inte orimlig. Miljöförstöring, flyktingströmmar och naturkatastrofer kan mycket väl utgöra allvarliga säkerhetshot. Problemet är att sådana frågor ofta förs fram som en ersättning för, snarare än ett komplement till, debatten om militär säkerhet. De mest extrema exemplen är naturligtvis från Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, som snarare än militärt försvar vill diskutera klimathot respektive mäns våld mot kvinnor. Men i grunden accentuerar partierna bara ett grundläggande felslut som begås av alla som försöker göra militära hot till en fråga bland andra. Militära hot är väsensskilda från andra kriser och katastrofer på det sätt att de har ett bakomliggande politiskt syfte, vilket på fackspråk beskrivs som att de är antagonistiska. De militära hoten får därför en helt egen dynamik, så tillvida att de beror på den potentiella motståndarens intentioner och världsuppfattning. De är, som Clausewitz insåg, i ett hänseende rationella. Det må visserligen röra sig om en pervers eller felaktig logik. Men krig utkämpas inte slumpmässigt, vilket gör att distinktionen mellan dessa och hot som beror på slumpen eller oavsiktligt handlande viktig.
Oförmåga att göra denna distinktion kan möjligen förklara den svenska övertron på diplomati. I någon mån är detta logiskt. Om den antagonistiska och politiska dimensionen av ett krig utesluts, återstår bara irrationellt våld och en katastrof som till synes uppstått ur tomma intet: En konflikt som parterna önskar bringa till ett slut, men är oförmögna att själva hantera. Sådana konflikter löses naturligtvis bäst och enklast vid förhandlingsbordet, där parterna kan bibringas svenska visdomar om att våld minsann inte löser några problem.
Kruxet med sådana konflikter är att de sällan existerar. Hur obegripligt det än kan te sig från ett svenskt perspektiv, utbryter inte konflikter slumpmässigt. Den ryska invasionen av Ukraina, IS brutala expansion, eller för den delen konflikten i Mali, är inte resultat av slumpen eller bristande konfliktlösningsförmåga, utan resultat av en politisk kalkyl där konflikt framstår som ett attraktivt sätt att nå uppsatta mål. Så länge denna politiska kalkyl håller är det inte troligt att konflikten kommer att upphöra.
En naiv svensk syn på konflikter utomlands framstår kanske inte som varesig unik eller katastrofal. Problemet begränsar sig dock inte till den internationella politiken. Det är svårt att förstå logiken bakom den närmast totala svenska nedrustningen under (framför allt) 00-talet ur något annat perspektiv.
Om kriget är irrationellt och meningslöst, är det naturligtvis osannolikt att det skulle drabba ett upplyst och förhandlingskapabelt land som Sverige.
Att vidmakthålla någon militär förmåga att tala om blir därför inte nödvändigt.
Att bortse från den politiska dimensionen medför också att idéer om avskräckning blir meningslösa. Förebyggande åtgärder, såsom Nato-anslutning, eller ökad militär förmåga, blir förebyggande endast i den mån motståndaren agerar politisk rationellt. Hyser man den märkliga föreställningen att så inte är fallet blir förebyggande åtgärder fåfänga. Alternativet är att försöka förstå de militära hotens underliggande dynamik och agera för att förhindra en situation där den politiska kalkylen för ett angrepp mot Sverige slutar på plus. För det krävs dock mer Clausewitz och mindre Moltke.
Jonatan Berggren är student på Handelshögskolan och tidigare officer i pansartrupperna.
berggren.jonatan@gmail.com
Twitter: @anfallsbro