För den som förespråkar militära interventioner för att uppnå fred och stabilitet i oroshärdar så tjänar Iran, Irak och Afghanistan som nedslående exempel. Axel Nordberg menar att det är dags att inse att det inte är så enkelt.
Den republikanske presidentkandidaten var tydlig. Eventuella militära interventioner i utlandet ska ske i begränsad omfattning och med tydligt definierade mål. Så snart uppdraget var slutfört skulle trupperna direkt tas hem. På det sättet, menade George W. Bush, skulle man undvika att slösa amerikanska soldatliv och skattedollar på chauvinistiska äventyr.
Efter terroristattacken den 11 september 2011, Bush första år som president, måste han ansett att förutsättningarna förändrats i grunden. Resten av tiden vid presidentämbetet kom den amerikanska utrikespolitiken att bli en tragikomisk motsats till vad han utlovat som kandidat.
Sedan invasionen av Irak kopplas militär interventionism till högersidan i amerikansk politik. Men åsikterna som George Bush den yngre gav uttryck för innan han valdes var inte alls malplacé bland republikanerna. Partiet rymmer tvärtom en icke-interventionistisk ideologisk inriktning vars rötter löper hela vägen till republikens grundande, konstitutionen och de första presidenterna.
Icke-interventionismen grundar sig på en realistisk världssyn, och i en stark skepsis mot alla försök att lösa utrikespolitiska problem med vapenmakt och politiskt mod. Denna skepsis är en spegling av den inrikespolitiska attityden att staten, oavsett vilken politik som förs, inte är förmögen att lösa alla samhällsproblem, utan bör lämna plats åt marknadsekonomi och civilsamhälle. Därigenom har icke-interventionismen en plats i amerikansk konservatism och tydliga släktband till liberalismen.
Enligt icke-interventionisterna finns tenderar den amerikanska politiken att överskatta förmågan att nå goda resultat genom militära ingripanden som invasioner, riktade insatser och militär hjälp till väpnade grupper. I efterhand, då de negativa oförutsedda konsekvenserna framträtt, verkar sanktioner, diplomati och handel vara effektivare alternativ. Ibland tycks det bättre att bara helt enkelt avstå från att lägga sig i.
Ett exempel är hur terroristattacken mot USA:s ambassad i Iran 1979 sannolikt var en direkt följd av att USA, genom CIA, lät utföra den statskupp som år 1953 återinstallerade Shahen som Irans härskare. Statskuppen genomfördes för att försvara strategiska brittiska och amerikanska intressen i landet och det angränsande området. Men med facit på hand banade den också väg för den teokratiska regim som nu är ett gissel för det iranska folket och ett stort problem för den amerikanska utrikespolitiken.
Även krigen i Irak och Afghanistan har följts av ett kolossalt kostsamt arbete för att bygga upp nya samhällen i de besegrades ställe och för att förhindra att de ockuperade länderna återerövras av illvilliga regimer. De totala kostnaderna för krigen beräknas bli upp till sex biljoner dollar. Detta enorma belopp motsvarar ungefär summan av alla ekonomiska transaktioner som ägt rum i Sverige sedan terrorattackerna i New York 11 september 2001.
Trots de uppoffringar som gjorts, av både det amerikanska samhället och det irakiska och det afghanska folket, finns det skäl att vara pessimistisk kring ländernas framtid. Även om tusentals afghanska flickor nu fått möjlighet att gå i skolan, och miljoner irakier fått rösta, riskerar glädjen att bli kortvarig.
Förhoppningsvis lyckas den nya afghanska regimen kontrollera de större städerna även efter att de västerländska soldaterna lämnat (om man nu någonsin helt vågar göra det). Det finns dock en överhängande risk att större delen av Afghanistan och dess folk åter kommer att lyda under ultratraditionalistiska talibaner.
För det irakiska folkets del tycks framtiden än mer osäker och skrämmande. Terrorgruppen Daesh har tagit makten i stora delar av landet och väst möjligheterna stoppa framryckningana, utan att samtidigt stötta Bashar al-Assad i Syrien, är begränsade.
Det är inte självklart hur de starka länderna i väst ska agera för att bäst skydda sina intressen och bistå civilbefolkningen i Mellanöstern. Men i utrikespolitiska diskussioner bör man komma ihåg att många av dagens problem började som gårdagens lösningar.
Axel Nordberg är ledamot av LUF:s förbundsstyrelse och studerar på Lunds tekniska högskola.
ax.nordberg@gmail.com
Twitter: @AxNordberg