Skip to content
Tema

Vi ska alla en gång dö

Vi tänker helst inte på döden. I sjukhussalar och på äldreboenden drabbar den andra, de gamla och de svaga – men inte oss själva. Så har det inte alltid varit. Liberal Debatt bad historikern Magnus Jernkrok undersöka hur synen på döden förändrats genom århundradena.

När du kliver på båten hälsar färjekarlen Charon dig professionellt. Det är bara du som ska med i dag. Han tittar på klockan: 23:46. Charon må ha en sjöbjörns rutin, men han är inte avlönad med mynt placerade på dina ögonlock. Nej, hans lön är kollektivavtalsenligt betald av Gävleborgs läns landsting. Kontrasten mellan den grekiska myten om floden Styx och vår tids realitet, läkaren i kall vit patientsal, kunde knappast vara större. Det finns ingen dödsromantik
i nådens år 2015.

Döden är något vi helst inte tänker på. Den är någonting som drabbar andra och helst någon man inte känner. Om vi bara stänger in döden i sjukvårdens funkishus eller bakom äldreomsorgens gula fasadtegel är det som att den inte finns. Denna samvetslösning är inte äldre än de människor som – statistiskt sett – är lösningens huvudpersoner. Den är ett efterkrigsfenomen.

Döden är så tätt förknippad med religiösa föreställningar att religion nästan skulle kunna definieras som en filosofi om vad som sker efter döden. Inom abrahamitiska religioner är det i döden vi når det gudomliga. Inom den asiatiska daoismen bör man alltid visa vördnad för de äldre, men det är först när de dör som de tillbeds. Inom buddhismen är det när vi slipper återvända till livet som vi nått fulländning. Inom grekisk mytologi och asatro är det i döden man får direkt kontakt med gudarna.

En hypotes vore därför att när människors relation till religionen förändras, förändras även deras relation till döden. Detta har åtminstone hävdats av den banbrytande mentalitetshistorikern Philippe Ariés. När han bjöds in som talare av John Hopkins-universitetet var han främst berömd för att ha skapat forskningsfältet barndomshistoria. När han klev ner från podiet hade han grundat dödens historia. Det talet ligger – i stort men inte i smått – till grund för denna text.

Under medeltiden hade den kristna världen tämjt döden. Döden var naturlig och drabbade oss alla och kunde inträffa när som helst, oavsett ålder. Själva dödsstunden var en kollektiv angelägenhet där den döende tog farväl av sina nära och alla praktiska frågor löstes inför flera vittnen. Att dö var inte ett avslut, bara en naturlig övergång till ett nytt liv hos den himmelske fadern.

Från högmedeltiden började döden att individualiseras. Detta sammanföll enligt Ariés med en förändring i uppfattningen om vad som skedde därefter. I kristendomens tidiga historia trodde man att Jesus inom kort skulle återvända, men med tiden blev den positionen ohållbar. Om det gått över ett millennium sedan Jesus korsfästes, vad hade då hänt med alla döda kristna i väntan på den yttersta domen? Det var först då man skapade sig en ­uppfattning om skärselden. Den enskildes liv granskades och beroende på rättfärdighet blev den döde antingen insläppt i himlen eller renad från sina synder i skärselden. Uppfattningen spreds att den döendes agerande på döds­bädden kunde påverka utfallet. En ärlig ånger kunde minska lidandet efter döden. De närstående blev nu vittnen inte bara till en död utan även till en förhandling inför stundande rättegång. Döden och dödstillfället blev ett argument för gott leverne i jordelivet. Vad som hände med kroppen var inte det viktiga, så länge den begravdes i vigd jord och befann sig under kyrkans beskydd. En ofta spridd faktoid i sammanhanget är att Wolfgang Amadeus Mozart begravdes i en massgrav för fattiga. Det stämmer inte. Mozart begravdes i en individuell grav som snart återanvändes av Wiens myndigheter. Mozarts grav vore bara ett fysiskt bevis för att han hade avlidit, men det bleknade i betydelse jämte vad som skedde med Mozarts själ efter döden.

Fram mot 1800-talet inträffade en viss sekularisering av döden. Fokus flyttades till de anhöriga, bort från den döde och dennes andliga resa. Dödstillfället blir förknippat med sorg och starka känslor hos närstående. Gråt och kval är inte opassande. Den döende själv däremot skulle förbli stoisk, förhoppningsvis yttrandes några sista visdomsord innan ögonlocken sluts i frid. Sorgeprocessen förväntas fortsätta även långt efter dödsscenen. En grav skulle resas som fysisk plats för sorg och anhöriga förväntades visa känslor genom att klä sig i svart. Längst gick drottning Victoria som bar svarta klänningar i fyra decennier efter sin älskade make Alberts död.

Philippe Ariés centrala linje är dock – som så ofta för franska akademiker – en kritik av moderniteten. Han menar att döden under 1900-talet blev vårt främsta tabu. Döden blev ful, något att skämmas för. Själva dödsstunden förflyttades in i institutioner som äldreomsorg och sjukvård. Den döendes sällskap består alltmer sällan av närstående, men nästan alltid av avlönad personal. Döden göms undan där vi slipper se den.

När vår världsbild sekulariseras och himmel­riket för allt fler sorteras som skrock, blir döden tragisk. I en tid då vi alla jagar lycka, blir ett dödsfall ett abrupt och ­ovälkommet avbrott i jakten. Inte heller fyller döden någon funktion. Vi kan inte dra moralisk lärdom, annat än att vi borde besöka gymmet lite oftare. Torftigt, kan tyckas. Kanske ligger det någonting i det Ariés påstår. Man kan testa genom att fråga bekanta om de har testamenten, något som tar kort tid att upprätta och som fyller en praktisk funktion. Har du ett testamente? Varför inte? Tanken på vår egen död är obehaglig.

Sigmund Freud sa att människan inte kan föreställa sig sin egen död och att vi därför undermedvetet blir övertygade om vår egen odödlighet. Denna fantasi, att döden nästan inte existerar, möjliggörs av att människor inte längre dör lika ofta och oväntat. Innan penicillinet kunde minsta lilla olycka leda till döden. Till exempel dog spritentreprenören Jack Daniels efter att ha sparkat på sitt kassaskåp. Själv skulle jag inte levt i dag om jag inte haft tillgång till penicillin som liten. Men när vi utvecklat läkarkonsten så pass att de som dör nästan alltid är gamla, kan döden föreställas inträffa för någon annan. Jag är säker så länge jag inte bor på ett ålderdomshem!

Med samma osäkerhet hanterar vi i dag sorgen. Vi vet inte hur man får sörja. Betänk uttrycket att »gå vidare«. När någon förlorar sin livspartner anses det konstigt att alltför tidigt träffa en ny. Men det är lika underligt att göra sorgen beständig. En månad är för tidigt och tjugo år är nog för sent. Man kan nästan kvantifiera sorgen i en tabell för hur länge man får sörja ett husdjur, en vän, en partner och ett barn. Förr eller senare bör livet fortsätta som vanligt – man måste upp
i lyckohjulet igen.

En lärdom att dra från dödens historia är att dödens roll i samhället inte är fast och ­oföränderlig. Det finns inget objektivt svar på hur vi ska hantera döden. En följdtanke är att vi därför inte behöver fundera över hur vi hanterar döden. Om det inte finns något rätt, finns heller inget fel. Men att på så vis stilla sitt samvete vore ett misstag. Tvärtom borde denna insikt leda till eftertanke. Om vårt sätt att hantera döden inte är det objektivt naturliga, hur ska vi då tänka på döden? Finns det någonting vi kan förbättra? När vi låter farmor dö på ålderdomshemmet, sker det för vår eller för hennes skull? Hur skulle jag klara att någon närstående oväntat går bort? Hur vill jag klara det? Vi gör oss själva en otjänst när vi stöter bort dödsfrågan för att vårt eget frånfälle är obehagligt. Döden är så mycket större än oss själva.

Magnus Jernkrok är fil.mag. i historia och sitter i redaktionen för tidskriften Svensk Linje.
magnus.jernkrok@gmail.com
Twitter: @Jernkrok