»Skådespelssamhället« kallade Guy Debord den spillra av mellanmänsklighet som blev kvar när kapitalismen förstörde allt med sin prishets och konsumtionsjakt. Och den här tiden på året är ju som allra värst. Eller är den det? Agnes Karnatz har svaret.
Julhandeln övergår i mellandagsrea. Denna jakt på det ovärderliga, som sedan inhandlas med kärleksfullt spenderade pengar. Och som alltid är det många som ställer sig frågan vad detta egentligen tjänar till.
Varför måste vi konsumera för att leva acceptabla liv? Varför vältrar vi oss i det materiella, som vi förmår köpa genom pengar vi spenderat tid och energi för att tjäna ihop? »[V]aran har uppnått en fullständig ockupation av samhällslivet«, säger situationisten Guy Debord om ämnet. Och visst har han rätt. Men är detta konsumtionssamhälle verkligen så negativt som Debord och många andra får det att verka?
I sitt verk La Société du Spectacle (som översatts till Skådespelssamhället) från 1967 beskriver Debord hur allting bara är en representation av sitt värde. Kapitalismen har förvandlat allt vi ser och hör till varor, som endast existerar genom summan vi väntas betala för dem. Och vi bör då veta att det vi får endast är en skugga, ett skådespel, av det vi ger. Ty det enda som faktiskt existerar är kapitalet, de summor vi föser ur våra plånböcker.
Din nya ljusstake, vars sken gör färgen på dina tapeter mycket varmare, är alltså inte annat än siffrorna på prislappen. Likaså trasmattan, den du travat fram och tillbaka över i hela ditt liv, som endast existerar så länge det är möjligt att sälja den. I skådespelssamhället sätter kapitalet värdet, och värdet förkunnar tingens varande. Allt är skuggor av sitt värde, och det som inte har något värde kan heller inte hoppas på att vara ens en skugga.
»Skådespelet vill inte uppnå något annat än sig självt.« Det stämmer väl överens med kritikernas bild av konsumtionssamhället som en kurva utan slut; vi tjänar pengar, handlar, tjänar mer pengar, handlar mer. Och med detta ändlösa shoppande upprätthåller vi den splittring som Debord menar att kapitalismen skapar. »Skådespelets ursprung är världens förlust av enhet.«
I och med att allt och alla fick ett pris på sitt huvud flyttades vårt intresse till detta värde, istället för att vara kvar i det faktiska och fysiska, som då var verkligheten.
Istället för att förhålla oss till saker och ting förhåller vi oss till dess pris. För att kapitalet ska behålla sin makt krävs att du och jag tjänar pengar, för att sedan byta dem mot varor vi kallar nödvändigheter och gåvor. Men de hårda och mjuka paketen är i själva verket bara osynliga siffror. Att ge har alltid ett pris. Och allt vi ger är ett pris. Skuggor kan aldrig bryta sig loss. Det enda de förhåller sig till är deras upphov – värdet. Den enda verkliga interaktionen sker inom kapitalet, värden emellan. Höga och låga värden kan aldrig nå varandra, och därav skådespelssamhällets splittrade oenighet.
Men det är när Debord börjar tala om denna brist på enhet som hans kritik inte blir riktigt så negativ som det är tänkt. I allmänhet är enhet och sammanhållning något som de flesta strävar efter, men samtidigt vill vi alla vara unika. Och när det kommer till konsumentens jakt på den vara som ingen annan funnit är väl ändå enhet det sista vi söker?
Debord tycks ha fastnat vid sin dröm om den svunna enheten, vilket märks i hans kritik av kapitalismens påstått splittrande prismärkning av allt. Eftersom det är kapitalet som styr värdet finns enheten endast där och inte hos skådespelet. Splittringen skulle då bestå i att varor med olika värde aldrig kan bilda en enhet. Men det
som är ett faktum idag, och som inte återfinns i Debords teori, är att det till stor del är konsumenten som sätter värdet på varan.
Olika människor har olika preferenser, och därför sätter vi också olika värde på saker och ting. En vara kan alltså ha en prislapp som inte alls stämmer överens med värdet köparen sätter. Det är sedan upp till marknaden att lista ut hur högt detta värde är, och försöka komma så nära det som möjligt i prissättningen. Det regisserande kapitalet måste anpassa sig efter skådespelarnas kapacitet och vilja. Så vem är det egentligen som styr? Det svarar faktiskt Debord på: »[d]å samhället upptäcker att det är beroende av ekonomin, beror ekonomin i själva verket av samhället«.
När skuggorna upptäcker vad som styr dem har de möjlighet att anta en ny roll, genom att självmant skaka på huvudet eller räcka fram handen. För att inte tappa sitt osynliga ansikte måste kapitalet imitera skuggornas rörelser. Så istället för att slava under julhandelns närgångna musik och mellandagsreans påträngande reklam kan du vara en makthavande skådespelare i vårt splittrade konsumtionssamhälle.
Agnes Karnatz är student vid kulturprogrammet vid Göteborgs universitet och styrelseledamot i Fria Moderata Studentföreningen i Göteborg.
agn.kar.ak@gmail.com